Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 3

Kajsa Grytt: Låter livet ta plats

Kajsa Grytt tar klivet fram. Hon säger att hon är på en orädd plats i livet. Där vågar hon ta plats och berätta också om det som varit tungt.

Solen slår ner hårt över Mariakyrkans torn. Längs Hornsgatan har människorna börjar ruska av sig vinterns damm. Luften är klar och kall och isarna ska snart brytas upp nedanför Slussen. Kajsa Grytt står lutad mot en vägg och väntar. Jag känner igen den leopardmönstrade kappan från tidigare gånger vi träffats för intervjuer. Men håret är längre och hon känns lugn. Cool faktiskt, även om det är ett konstigt ord som passar in på ytterst få människor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Uppenbart avslappnad också. Det är ett antal veckor kvar till dess att hennes Boken om mig ska släppas i handeln. Samtidigt kommer den nya plattan En kvinna under påverkan. Boken handlar om Kajsa Grytts liv. Hennes uppväxt i Farsta och hur hon senare flyttar till kollektiv på Skeppargatan, börjar spela gitarr och så småningom blir en del av den svenska rockscenen med sitt band Tant Strul. Det är en intensiv läsning och då och då byter Kajsa Grytt perspektivet till nutid och vrider och vänder på sig själv och sliter med varför saker blev som det blev. Hur det kändes. Vad som gjorde ont, vad som var bra. Hur de stora och små valen i livet ritat kartan som hon i dag kan studera med ena ögat i backspegeln.

Och så dagsläget. För första gången på egentligen flera år surras det om Kajsa Grytt. Offentlighetens och trendernas märkliga mekanismer har bestämt sig för att plocka fram henne ur skuggorna igen. Det passar Kajsa Grytt bra. Efter att ha jobbat, och blivit uppsagd, från ett fast arbete och dessutom utbildat sig till relationell kognitiv terapeut vill Kajsa Grytt vara konstnär på heltid.

- När jag skulle få gå med avgångsvederlag och sedan i stället erbjöds anställning på ett annat ställe - det var verkligen en upplevelse av hur det är att vara lönearbetare. Nästan som att vara livegen, berättar Kajsa Grytt.

Planen var att leva på avgångsvederlaget under ett år och skriva boken, men när pengarna frös inne och tiden såg ut att ätas upp tvingades hon att göra sitt val.

- Jag insåg att jag inte behöver någon heltidsanställning. Jag kan frilansa som musiker. Det är otryggt, men det är också en attityd till livet som jag gillar. Det var bra för mig att ta det steget igen. Det finns förstås en osäkerhet i den tillvaron, som gjorde att jag faktiskt förut ville ha ett fast jobb. Det tärde på mig rent psykiskt. Men det verkar som att jag skaffat mig en annan trygghet nu. Jag vill inte jobba heltid som terapeut, jag vill vara musiker och skriva.

Vad var det som fick dig att börja skriva på boken om dig själv?

- Jag fick en påstötning från ett nystartat förlag, men sedan fungerande inte det. Men journalisten Georg Cederskog höll på med sin bok om Ebba Grön och intervjuade mig i samband med det. Han fick läsa ett utkast av det jag hunnit skriva och skickade det till Norstedts. Då kom de med ett förskott och jag kände mig trygg med att sätta igång. Jag behövde de där pengarna.

Och sedan började du skriva på allvar?

- Ja, det var väldigt kul att upptäcka var jag kommer från och reflektera kring det som har hänt. Inte minst att se tillbaka på vem jag var då och hur jag fungerande. Det fanns en viss distans, en sorts avstängdhet i mig som jag inte kände då men som jag kan se i dag. Det fanns en flyktighet, och även om det fanns känslostormar så var jag ganska ickereflekterande. Boken är skriven i presens vilket gjorde att jag fick tillfälle att använda den där unga kvinnans röst igen. Fascinerande.

Det är fullt av namngivna personer i boken. Hur många av de som figurerar i boken har fått läsa?

- Bara Tant Strul-tjejerna och min mamma. Jag har faktiskt tänkt mycket på det där och den enda person som jag skriver mycket om, där jag verkligen går in under huden och kanske kränker någon slags integritet hos, är Plura.

Och han har redan skrivit sin egen bok.

- Just det. Han har skrivit sin egen bok och han har skrivit om mig. Då när han skrev var jag ganska upprörd och ville läsa och han valde att skita i det. Därför blev det viktigt för mig att berätta min historia kring det där. Hade han inte skrivit om mig på det sättet så hade jag nog låtit bli. Och så verkar folk så jävla intresserade av det där. Vårt förhållande.

Varför är folk nyfikna på er relation, det ligger ju ändå ganska långt bakåt i tiden?

- Det är ju som det är. Skvaller-grejen. Speciellt hans publik har ju målat upp sin egen bild av den här personen som finns i texterna han sjunger. De är väl nyfikna och vill ha mer. Men sedan handlar det ju faktiskt inte om honom utan om mig den här gången. Och historien i boken skulle bli obegriplig om relationen med Plura inte fanns med. Jag är mycket noga med att inte framstå som ett offer utan är tydlig med att jag hamnade i den situationen utifrån egna behov och motiv.

Du är ganska hård mot dig själv i boken, blir arg för att du förminskar dig själv i olika situationer. Inte minst i rock- och punkmiljöer, loger och backstage.

- Jo, men historien handlar ju inte om att jag drabbas av olika saker. Det är medvetna val eller konsekvenser av val som gör att jag hamnar i vissa situationer. Ska man visa upp sig själv i en bok måste man vara ärlig. Jag kan inte försköna mig själv, det skulle avslöjas direkt. Och jag kan ju se mitt eget beteende på annat sätt i dag. Där kommer min utbildning till terapeut in, jag har gått i massor av terapi själv också. Det som kommer fram i sådana samtal avslutas ju inte där utan är en process som pågår länge efteråt. Boken är kanske en del av det arbetet.

Läser du andras självbiografiska böcker?

- Nej, det är väldigt sällan. Men det är klart att det finns undantag. Som med Dylan, hans bok var förstås underbar att läsa. Så himla härligt bara att få vara med honom.

Du bjussar mycket på hur det känns att vara musiker och stå på scenen.

- Ja, det är andra som också har kommenterat det. Kanske är det inte så ofta man får höra musikers och artisters berättelser om hur det är att uppleva den där skörheten. Hur det känns när karriären går och upp och ner, hur det känns att bli dissad. Jag tror det finns en hel del tabun kring det där, det är så viktigt att visa sin höga status, att framstå som ständigt framgångsrik.

Facebook-mentaliteten, om att allt ska vara så perfekt hela tiden.

- Ja, och den har ju alltid funnits. Inte minst inom musikbranschen. Den stora skräcken hos alla som det går bra för är att det ska börja dala, men saken är ju den att det dalar för alla förr eller senare. Det är ingenting man kan undkomma. Sedan kan det gå upp igen, det är en resa på det viset. För mig var det så skönt att skriva om det, nästan som att jag biktade mig. Nu har jag lämnat ut de känslorna, men ser också att det är okej. Man kan vara nere och vända på botten, utan att gå sönder.

Håkan Hellström brukar prata om att han är rädd för att folk ska slå undan benen på honom.

- Ja, och så tycks han så omedveten om all kredd han får. Han brukar ju prata om sig själv som en underdog, men det är han ju verkligen inte längre. Uppenbarligen måste han ju ändå känna sig så. Man kan aldrig få så mycket kärlek från andra att det hamnar på samma nivå som den kärlek man själv känner inför det man gör. Det är omöjligt och det måste det vara. Man måste våga lita på sin egen känsla och inte hela tiden mäta den mot andras omdömen.

Har det här, den inställningen, någonting att göra med hur plattan blev?

- Nja, kanske. Delvis. Samtidigt är det en skiva som jag och producenten Jari Haapalainen har planerat länge. Men den kommer absolut från att jag befinner mig i ett läge i livet där jag är ganska orädd. Boken inleds ju med att jag skriver att "det här måste bli en bra bok för annars går det åt helvete". Men det var en lek, ett knep för att fånga läsaren. Egentligen är både boken och skivan sprungna ur en känsla av att "det får gå som det går, nu gör jag bara det här. På mitt sätt".

Efter plattan där du gjorde låtar utifrån texter skrivna av kvinnliga fångar ville du uttrycka dig själv igen?

- Ja, fast grejen är ju att den här skivan inte är alls lika textbaserad som mina andra soloskivor, det var så skönt att bara göra låtar igen. Jag ville ha refränger och energi! Och den här egentligen ösigare än vad Tant Strul någonsin var. Jag försökte göra en rockplatta med Revolution för flera år sedan, men den är verkligen helt gräslig. Så svulstig och in i helvete daterad. Ingenting fungerar på den. Och det är ju mysteriet, hur man ska få det att leva, så att det man gör inte bara blir en konstruktion.

Bild - 1
Bild - 2
Bild - 4

Namn: Kajsa Grytt

Ålder: Fyller 50 i sommar

Bor: Söder, Stockholm.

Bakgrund: Hade en framträdande roll i den svenska punken och postpunken med bandet Tant Strul. Bildade sedan duon Kajsa och Malena med Malena Jönsson från Tant Strul. Släppte sin solodebut 1990 och har sedan bland annat gjort skivan Brott och straff med texter skriva av kvinnliga fångar.

Aktuell: Med den självbiografiska Boken om mig själv samt platta En kvinna under påverkan.

Mest läst