Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kajsa Grytt gör klasskamp till konst

    Hon brinner för sin konst och ser det som sin plikt att stå upp för vad hon tycker. När musikern Kajsa Grytt nu är aktuell med sin första roman låter hon den bli en uppgörelse med klassamhället. Två Dagar har träffat henne för ett samtal om politik, musik och klass.

    Kajsa Grytt, 52, svensk rockikon och annars coolare än en barstol, har drabbats av rampfeber.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    – Jag är så himla nervös över den här romanen!

    När vi ses ska hon snart släppa sin första roman Nio dagar, nio nätter och jag är en av de första som fått läsa skildringen av den destruktiva kärleksrelationen mellan den unge kriminelle Alex och den äldre karriärkvinnan Ulrika, vars vägar en kväll korsas via en gemensam bekant.

    Det är ett drama där maktbalansen ständigt skiftar och svindelkänslan är nära när jag ser vilka subtiliteter det är som gör att makten förflyttas från den ena till den andra. Själv har hon kallat romanen en rafflande kritik mot klassamhället.

    Kajsa Grytt, uppflugen på en stol med utsikt mot en liten tvärgata på Södermalm i Stockholm, nickar.

    – Egentligen var det brorsan som myntade det där. Romanen handlar om statusjakt och maktspel och våld. Och om hur ekonomiska skillnader skapar så mycket olikheter, säger hon.

    Nio dagar, nio nätter är en skildring av de ständiga krockarna mellan Alex och Ulrikas olika världar. Hennes välordnade bakgrund kontra hans trasiga; hennes självförtroende kontra hans brist på det.

    Den skildrar också världar som Kajsa Grytt själv har haft insyn i genom sina tidigare jobb i reklambranschen och som behandlingsassistent på ett vårdhem för missbrukare. I dag jobbar hon också som terapeut vid sidan om sin musikerkarriär.

    – I mötet mellan de här två världarna som jag båda varit i under längre perioder såg jag potential till en historia om relationer och skillnaden i privilegier mellan olika klasser. Det var en spännande utmaning att försöka berätta om detta, säger hon.

    – Jag är förvånad över att det gick så bra att skriva romanen. Förvånad och stolt. Det öppnar upp för möjligheter i framtiden, sager hon.

    Det här är Kajsa Grytts första boksläpp sedan den hyllade självbiografin Boken om mig själv från 2011. I självbiografin berättade hon öppenhjärtigt om såväl privatliv som musikkarriären med rockbandet Tant Strul och tiden som soloartist. En bit av boken ägnade hon också åt den stormiga relationen med Eldkvarns frontman Plura, något som fick stor uppmärksamhet i medierna. Alldeles för mycket tycker hon själv.

    Självbiografin var i likhet med romanen, också en berättelse om klass. Framför allt upplevelsen att komma ur en klass och på ett sätt, leva i en annan. Mamma Ulla och pappa Hans, båda uppvuxna i övre medelklassmiljöer – men barn av sin tid – sympatiserade snarare med arbetarklassen. Deras starka tro på solidaritet och rättvisa och lika starka ovilja att ”samla på pengar” har format henne.

    I dag ser Kajsa Grytt växande klassklyftor och en vi och dem-mentalitet i samhället som hon inte tror för något gott med sig.

    – Jag är inte bara fostrad till det utan upplever också starkt att min och varje människas lycka är en plats för gemenskap. Det här att vi vill bygga på vår individualism tror jag är en i stället-tillvaro. Jag tror på ett jämlikt samhälle där den intellektuella diskussionen inte är fördummande. Jag tror att det finns ett annat sätt att leva tillsammans än det vi har i dag, säger hon.

    Själv har Kajsa Grytt för det mesta inte alls levt som medelklassen förväntas göra, utan ofta hankat sig fram på tillfälliga jobb och haft ont om pengar. Samtidigt kunde hon tack vare sitt efternamn (hennes farfar Sten Grytt är känd reklamman) stiga in i reklambranschen och tjäna pengar i några år när hon just fått barn.

    – Jag har ju ett skyddsnät, absolut och det förstod jag väldigt plötsligt, när jag gick i terapi. Då landade insikten väldigt fysiskt, i magen. Jag förstod det ju i hjärnan innan. Steget är längre till att hamna på gatan om man har min bakgrund. Jag fick en insikt om att andra har det annorlunda. Sedan har medelklassen ett ganska fult självförtroende också. När jag inte kunde leva på musiken och började jobba inom vården kunde jag ändå tillåta mig att säga att detta bara var ett brödjobb för mig, inte mitt riktiga jobb. Den här rätten att säga: ”Jag är konstnär”.

    – Men jag känner mig inte hemma i min klass och i hur vi mäter varandra. Allt det som gäller nu, med lägenhetsbyten och köksrenoveringar – de grejerna kan jag inte och har ett så fruktansvärt ickeintresse för, säger hon.

    Det får mig att tänka på vårt senaste möte för några år sedan. Jag intervjuade Kajsa Grytt för en hemmafixartidning som ville fota henne hemma. Men där var det stopp. I ett mejl skrev hon att hon ”fullkomligt hatar inredningshajpen” eftersom hemmet blir en ”skrytplats som andra ska bedöma”.

    – Jag vill ha mitt hem för mig själv och mina vänner och känner inget behov av att visa upp det. Jag vet att om jag la ut det för bedömning av ”alla” skulle det påverka mitt förhållande till mitt hem, säger hon.

    Trots allt slutade det med att hon lät sig fotas i sitt arbetsrum. Varför vet jag inte, och hon verkar inte minnas det heller.

    Vid det tillfället hade hon just unnat sig en ny dyr tapet, med William Morris pilbladsmotiv, som hon skulle sätta upp i hallen. Hon skrattar när jag påminner om det.

    – Den ligger fortfarande ouppackad i hallen, säger hon.

    – När min generation växte upp började många hålla på med det där materiella. Och jag började fråga mig: Är jag inte vuxen för att jag inte har det där? Men nej, jag har valt andra saker. Det är ju faktiskt ett val jag har gjort, att leva så, säger hon.

    När vi träffas har det bara gått dagar sedan en feministisk demonstration attackerades av nazister i Malmö och sex personer skadades, varav en livshotande. Dagen därpå deltog Kajsa Grytt i en manifestation i Stockholm mot våldet.

    – Det kändes nödvändigt att gå dit. Det är underskattat att gå ut på gatorna och att vara där med sin kropp. Jag har alltid gjort det, även när ingen annan gjorde det. Jag är egentligen också rädd för våld och smärta, men man måste ju! Vem ska annars vara där?

    – Jag känner att jag har det ansvaret som människa, men inte som konstnär, säger hon.

    Politiken har hon däremot hållit utanför sina egna texter, både med Tant Strul och som soloartist. I alla fall om man med politik menar det rakt på sak-tilltal som proggens stjärnor använde i hennes barndom. Om det har hon sagt att ”det är mera revolution för mig att sjunga om känslor, mörker, skörhet, losers och längtan än om de där jävla ekonomiska orättvisorna. {…} De finns i mitt blod men att sjunga om dem skulle vara som att föra någon annans talan.”

    – Jag tycker att jag har gjort politiska texter på ett annat sätt. Det är mer feministiska tankar om rätten till sin kropp och att ta för sig sexuellt. Jag tycker fortfarande att det är skitsvårt att skriva bra politiska texter. Jag har svårt att ta det i min mun, säger hon.

    En del människor pratar snabbt för att få så mycket sagt på så kort tid som möjligt. Kanske är de rädda att bli avbrutna. Kajsa Grytt tar sig tid. Resonerar sig fram till sin ståndpunkt genom retoriska frågor, och många ”eller hur?” och ”kan inte du också känna det?”.

    När hon behöver tänka efter blir hon bara tyst. Jag tänker att hon utstrålar någon sorts auktoritet. Och kanske är det bara om man äger den, som man kan skriva raka texter om ensamhet och längtan som på senaste skivan Jag ler, jag dör från 2013. I centrum har hon ställt en medelålders kvinna som både värnar sitt oberoende och törstar efter kärlek, sex och uppmärksamhet.

    Finns det en politisk dimension även i texterna på Jag ler, jag dör tycker du?

    – Nej, säger hon först. Det är mer ett egotema. Det handlar om både konstnärlig ensamhet och om singelskap. Men visst finns det också en politisk dimension, genom att det fortfarande finns ett tabu kring att vara ogift trots att man är så ”gammal”. När sexualiteten falnar och kvinnan inte längre är potentiell mamma eller potentiell trofé – vad har hon då för värde?

    Hur mycket av dig själv finns i den här kvinnan?

    – Hon är ju såklart inte bara jag. Jag lever ju i ett sammanhang och i relation till andra väldigt mycket. Men när jag skapade den här karaktären, just då kände jag mig både grandios och ensam och kunde njuta av en känsla av oberoende, säger hon.

    Musikaliskt är det en mörk skiva, återigen producerad av Jari Haapalainen, och som gör oväntade språng och växer för varje lyssning. Någonstans i bakhuvudet har jag en uppfattning om att Kajsa Grytt lyssnar på allt från house till hiphop. Det här vill jag veta mer om. Men för första gången under intervjun blir Kajsa Grytt tyst och tillknäppt. Blicken söker sig ut genom fönstret. Hon vrider sig som en mask på kroken. Nu vill hon inte vara med längre.

    – Jag vill inte säga det. Jag vill egentligen inte outa min musiksmak, eftersom vi mäter varandra så mycket utifrån musiksmak. När du frågade kände jag: Jag gillar ingenting.

    Hennes blick säger stopp: Sätt inga etiketter på mig.

    Några veckor senare hörs vi på telefon. Och då vill hon förklara sig.

    – Jag lyssnar mycket på det som min son Fabian lyssnar på och väljer sällan själv nuförtiden. Senast jag valde var det typ Bob Dylan! Hur trött blir man på sig själv liksom? Sedan kommer jag aldrig ihåg vad alla tyska technogrejer som han lyssnar på heter. Det är skämmigt när man håller på med musik, lyssnar på musik, dansar till musik och så kan man inte svara på frågan!

    Då kändes det privat, men egentligen är det inte det.

    – Och som musiker och skrivare vill jag vara fri och oförutsägbar. Det skapar spänning och spänning är underhållande.

    .

    Kajsa Grytt
    YRKE: Musiker, författare, terapeut.
    ÅLDER: Fyller 53 i sommar.
    FAMILJ: Sonen Fabian, 19 år.
    BOR: På Södermalm i Stockholm.
    AKTUELL: Med sin första roman, Nio dagar, nio nätter som kom ut 22 april. Packmoppeturné i Värmland i augusti. I höst medverkar hon också i Så mycket bättre i TV4.

    .

    FOLK BLIR FÖRVÅNADE NÄR DE HÖR ATT JAG…
    – Inte kan försörja mig på min musik. Men jag har inte så stort problem med det eftersom jag har ett annat jobb som jag också tycker om, två dagar i veckan.

    I HÖRLURARNA JUST NU
    – P1. Allt som är på P1. Jag vill inte utveckla detta. Jag vet att folk sedan läser och tänker ”Åh, gillar hon det!”. Jag har fobi för att hamna i ett fack, jag kanske gillar något annat i morgon. Då kommer jag att vara fast i den formen.

    DETTA VILLE JAG BLI SOM BARN
    – Frisör. Jag älskade att hålla på med hår. Eller skådespelare – eller ”upptäckt”, haha! Upptäckt i största allmänhet, att någon skulle gå förbi mig på gatan och se att ”åh, du har något där i ögonen!”.

    OM ATT VARA MODELL FÖR EN DAG PÅ DIANA ORVINGS VISNING UNDER MODEVECKAN
    – Jag minns när vi stod och väntade på att gå in, och jag tänkte: ”Tänk att jag ska gå som mannekäng!” Det var fantastiskt att få göra det.

    TRE ORD SOM BESKRIVER MIG
    – Men hallå… (Kajsa suckar och tänker sedan länge med blicken ut mot gatan och hakan lutad i handen.) Långsam. Ett rikt inre liv. Glupsk. På alla sätt och vis.

    DETTA MÅSTE FÅ ETT SLUT
    – Fascismen och nazismen i Sverige och Europa.

    SER FRAM EMOT 2014
    – Gud, jag har ingen plan! Men jag ser fram emot att sjunka in i mitt låtskrivande och försöka locka fram nya låtar. Den uppstarten är rätt tuff.

    DRÖMMER OM EKONOMISK FRIHET
    – Jag skulle vilja ha råd att åka bort länge och skriva. Och det är New Orleans jag vill åka till. Egentligen är det ju ekonomisk frihet jag drömmer om, fast jag har ingen aning om hur jag ska skaffa mig det.

    SÅ MYCKET  BÄTTRE
    – Åh! Jag ser fram emot att hänga med de andra artisterna och höra deras versioner av mina låtar. Det ska bli så kul!

    INTE I FOKUS
    – Som skribent uttrycker jag mina egna tankar och känslor om världen och mig själv. Som musiker får jag vara i musiken tillsammans med andra. Som terapeut är mitt uppdrag att verkligen uppleva en annan människa och tillsammans med den försöka förstå hur och varför hon eller han tänker och känner. Där är jag inte i fokus vilket är mycket skönt.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.