Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Kör över regeringen för bättre tillgänglighet

Debatt Lagförslaget om bristande tillgänglighet som diskriminering har fastnat på regeringskansliet. Riksdagens överväldigande majoritet behöver inte fortsätta vänta på regeringen. Det är dags för riksdagen att ta ett eget initiativ och lagstifta om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund, skriver Ingrid Burman, ordförande i Handikappförbunden.

Trots att de är mer än 15 månader sedan remisstiden för utredningen ”Bortom fagert tal” gick ut, och trots att alla riksdagspartier uttalade sitt stöd för en sådan lagstiftning inför valet 2010, har ingenting skett. Visserligen villkorade Moderaterna sitt stöd med ekonomiska argument. Men det finns en klar majoritet för en lagstiftning om bristande tillgänglighet som diskriminering. Riksdagen kan inte längre passivt vänta på en proposition från regeringen som aldrig verkar komma. Det är dags att ta ett initiativ och använda sin lagstiftningsmakt.

Diskrimineringslagen ska ge varje människa ett skydd mot negativ eller kränkande särbehandling inom arbetslivet och skolan, inom sjukvården och socialtjänsten och vid handel med varor, tjänster och bostäder. Skyddet är till för att motverka diskriminering på grund av bland annat kön, etnicitet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Cementerar utanförskapet

Men för personer med funktionsnedsättning är diskrimineringsskyddet ofullständigt. Fortfarande utestängs allt för många från en rad samhällsområden på grund av bristande tillgänglighet. Utan en inkluderande samhällsplanering kommer vi att fortsätta att investera i infrastruktur, byggnation och samhällsservice som cementerar ett utanförskap för stora grupper av medborgare.

Vid Marschen för Tillgänglighet som samlar tusentals människor över landet, har samtliga riksdagspartier medverkat och ett starkt stöd för lagstiftningen har då bedyrats. Ett flertal motioner i riksdagen har lagts av både partigrupper och enskilda ledamöter.

Handikappförbunden genomförde inför valet 2010 en enkätundersökning till samtliga riksdagspartier med kandidater på valbar plats. Vi frågade dem om de skulle arbeta aktivt för att en ny diskrimineringslag skulle träda i kraft 2011, ifall de kom in i riksdagen. Av de 109 personer som svarade och idag har en riksdagsplats svarade 96 JA på frågan. 13 personer svarade att de inte visste. Ingen svarade NEJ. Centerns, Folkpartiets, Vänsterpartiets och Kristdemokraternas ledamöter svarade samtliga JA. Bland övriga partier, även Moderaterna, svarade en majoritet JA.

Samhällsvinster att göra

Varför dröjer då regeringen med ett lagförslag? I Svenska Dagbladet den (20/11 2011) gav statsminister Fredrik Reinfeldt sin snäva syn på frågan: ”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov.” Om statsministern är rätt citerad, och om han verkligen menar det han säger, finns två allvarliga invändningar mot hans resonemang.

För det första: Detta har ingenting med känslor att göra. Bristande tillgänglighet är en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter och är fastslagen i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige förbundit sig till.

För det andra: Åtgärder mot bristande tillgänglighet ger också samhällsvinster. Att undanröja hinder kostar pengar – ja – men med en inkluderande samhällsplanering elimineras en stor del av de kostnader som uppstår när misstagen ska rättas till i efterhand. Samhällsvinsten som blir av att alla får lika möjligheter att delta i skolan och arbetslivet, är desto större.

Statsministern ser uppenbarligen inte kopplingen mellan bristande tillgänglighet och den egna politiska ambitionen att motverka utanförskapet. Vi beklagar detta. Utan ett funktionshindersperspektiv på samhällsanalysen, lär statsministern misslyckas i sin ambition.

Vi är tacksamma för att vi är medborgare i en demokrati, där statsministerns ord inte är lag. Vi är glada för att det är riksdagen som stiftar lagar och inte regeringen. Riksdagens överväldigande majoritet behöver inte fortsätta vänta på regeringens initiativ. Det är dags för riksdagen att ta ett eget initiativ och lagstifta om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund!

Ingrid Burman

ordförande i Handikappförbunden

Bild - 1

Den svenska diskrimineringslagstiftningen har utvecklats i flera omgångar, ofta till följd av olika EU-direktiv. För att skapa en sammanhållen diskrimineringslagstiftning, tillsatte regeringen år 2002 en parlamentarisk kommitté som 2006 lämnade sitt förslag. Regeringen lade 2008 sin proposition om en ny sammanhållen diskrimineringslag som kom att träda i kraft den 1 januari 2009. Samtidigt slogs de tidigare ombudsmännen HO, JämO, HomO och DO ihop till en samlad myndighet i den nuvarande Diskrimineringsombudsmannen, DO.

När den nuvarande samlade diskrimineringslagen infördes 2009, lyfte regeringen ut delarna om bristande tillgänglighet som den parlamentariska diskrimineringskommittén föreslagit. I stället uppdrogs Hans Ytterberg att utreda hur en sådan lagförstärkning skulle ske. Han lämnade sin skrivelse ”Bortom fagert tal” till regeringen 2009 som skickades ut på remiss 2010. En majoritet av remissinstanserna var positiva till förslagen. Under hela 2011 har regeringen haft frågan på sitt bord men ännu inte presenterat någon proposition.

Mest läst