Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kärleken river murar

    Musik: Knepig handling, tycker titelrollsinnehavaren om Beethovens enda opera. Världens kanske svagaste libretto, tycker regissören. Men båda är överens om att musiken i Fidelio är så fantastisk att den förtjänar att nu spelas på Göteborgsoperan.
    Sopranen Gunnel Bohman pustar ut efter en lång dag, skalar en banan och suger på en halstablett. Att sjunga titelrollen i Fidelio är krävande, tycker hon.
    - Jag har ju en lättare röst, inte så högdramatisk, och får kämpa lite mer med de dramatiska partierna, säger Gunnel Bohman.
    Hon tar några höga toner och gör svävande rörelser med handen ovanför pannan hur att visa hur hon visualiserar för sig själv var fokus måste ligga för att inte rösten ska tappa klangen eller bli trött.
    Beethoven i sitt esse
    Fidelio, från 1805, är den enda opera Beethoven skrev och den har inte spelats i Göteborg på mer än 80 år. Inte så konstigt kanske. Med sin knepiga handling är verket svårt att göra spännande för dagens publik, menar Gunnel Bohman.
    - Men i och med att musiken är så otroligt häftig finns det absolut anledning att göra det.
    Samma tankar har tysken Philipp Himmelmann, som nu regisserar den på Göteborgsoperan. Han har regisserat ett 80-tal operauppsättningar men aldrig Fidelio, helt enkelt eftersom han inte tidigare fått frågan. Själv är han förälskad i operan och har sett den ett otal gånger.
    - Den har förmodligen det svagaste librettot i världen. Men musikaliskt sett är den en av de bästa operorna. Du kan verkligen höra och känna desperationen. Det är Beethoven i sitt esse. Han levandegör desperationen hos man och kvinna, hos människan. Operan handlar om inre kamp mer än om historieberättande. Det är verkligen ett modernt stycke och borde spelas varje dag, säger Philipp Himmelmann.
    Kommunikationsproblem
    Den yttre berättelsen är okomplicerad, menar han, men den verkliga handlingen finns i musiken. Philipp Himmelmann vill lyfta fram den genom karaktärerna i fängelset. Kärnan är att alla är oförmögna att kommunicera med varandra och bara kärleken kan riva murarna. Utan den stakar var och en sig fram i sitt eget spår, på jakt efter sin egen privata lycka. Detta understryks genom scenografin där sångarna rör sig i olika celler staplade ovanpå och intill varandra med väggar emellan.
    - Vi har ingen kommunikation alls mellan aktörerna under föreställningen. Inte förrän Leonore befriar Florestan. Det är ögonblicket då kärleken får människor att verkligen kommunicera, det visar att kärleken är den enda möjliga vägen för alla dessa individer att komma runt sitt ändlösa sökande efter lycka, säger Philipp Himmelmann som dock inte avslutar operan i rosenskimmer utan återknyter till metaforen med fängelsets väggar.
    - Hela den politiska världen faller in och kanske går allt en annan väg igen.
    Stockholm som bas
    Efter Göteborg väntar Bremen för Philipp Himmelmann som ska regissera Don Quijote av Jules Massenet.
    Gunnel Bohman, som varit frilans i stort sett ända sedan hon började arbeta som operasångerska för mer än 20 år sedan, har ännu inget bokat förutom ett par konserter. Efter flera år som internationell artist och en årslång paus från musiken för ett par år sedan är hon dock klar över att hon vill jobba i Sverige med Stockholm som bas.
    - Jag har en väninna som inte gjort den där karriären och som vill ut och ut och ut. Har man inte fått pröva det så förstår jag den önskan. Men om man fått det, fått känna sig upphöjd, fått applåder, blivit omskriven, då vet man vad det innebär. Det är fantastiskt, men inte hela livet, säger hon.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.