Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Grupptillhörighet. Människan är ett flockdjur och vi behöver känna att vi tillhöra en grupp. Men ska gruppen överleva behöver den ständig förnyelse, genetiskt, kulturellt och idémässigt, skriver Lars H Gustafsson. Bild: Arkivbild: JESSICA GOW / SCANPIX

Känn stolthet – men stäng inte dörren!

Debatt Med stängda gränser hade Sverige varit ett fattigt och utarmat land. Vår egen utveckling kräver öppenhet. Samtidigt har människor behov av att tillhöra en grupp, en flock, och känna stolthet över den. Den pedagogiska utmaningen ligger i att visa att det ena inte utesluter det andra, skriver Lars H Gustafsson.

Två episoder ur mitt skolläkarliv:

En trettonårig pojke i en norrländsk glesbygdsskola säger: Jag hatar alla utlänningar. Utom Ali. För han går i min klass och honom känner jag.

En sextonårig pojke, ensamkommande från Centralafrika, blir nedslagen då han dansat med några svenska tjejer. Någon hade sagt: Det här är våra tjejer! Åk hem till byn du kommer ifrån!

När jag undersökte hans blåslagna öga sa han: Visst är det rasism!

Jag berättade då att jag sett samma skador hos ursvenska killar som vågat dansa med tjejer i grannbyn och att också de uppmanats att åka hem till sin egen by.

Utlänning eller utböling? Rasism eller främlingsfientlighet? Inte alltid lätt att veta vad som är vad.

Människan är ett flockdjur. Som barn och unga söker vi efter en identitet. En del av den handlar om tillhörighet. Att få vara del av en grupp, en flock. En familj, en kompiskrets, en by, en skola, ett lag, ett land. Det är ett legitimt behov. Den som aldrig kommer in, eller som blir ignorerad och utfryst, tar skada till kropp och själ. Det vet varje barn, ibland av egna bittra erfarenheter.

Flocken kan inte bli hur stor som helst. P O Enquist skrev en gång att man kan vara lojal med ett lag men inte med hela seriesystemet. Hejar man på IFK är det svårt att samtidigt heja på Häcken bara för att man älskar fotboll.

Att tillhöra en flock är, om man så vill, ett primitivt behov. Svårare att förstå, för barn men också för en del vuxna, är att varje flock behöver ständig förnyelse, genetiskt, kulturellt och idémässigt, för att inte degenerera och gå under. Vad vore vår stat och kyrka, vår forskning och kultur, vår industri och handel, utan influenser från hela världen? Vad vore vår fotboll utan Henke och Zlatan? Med stängda gränser hade Sverige varit ett fattigt och utarmat land.

Utveckling kräver öppenhet

Den pedagogiska utmaningen ligger alltså i att förklara att värnandet om vår egen möjlighet till fortsatt utveckling kräver öppenhet inför det som till en början syns främmande. Bakom varje dörr som stängs ökar risken för förtvining.

Sverige hade kunnat vara ett ännu rikare land om vi tidigare blivit uppmärksamma på hur många dörrar som stått stängda och tillbommade i vårt eget hus.

Hur länge har det varit självklart för oss att våra egna minoritetskulturer, som den samiska, romska och tornedalsfinska, berikat oss som nation? Här kan man tala om både hemmablindhet och ett pedagogiskt misslyckande. I skolans läroböcker har dessa kulturer ägnats ett högst marginellt intresse. Och i praktiken har assimilationstänkandet varit vad som gällt: de är välkomna att leva bland oss så länge de anpassar sig till majoritetssamhällets språk, kultur och värderingar. Vad vi gått miste om på det sättet!

Jag tror denna nedärvda oförmåga att se rikedomen hos oss själva, med våra egna urfolk och språk, är en av orsakerna till att vi ibland har så svårt att ta till oss de möjligheter som nu erbjuds oss genom den ökade invandringen.

Utmaning nummer två

Det finns ännu en stor pedagogisk utmaning att anta, och den har med mänskliga rättigheter att göra. Människans behov av att tillhöra en flock har lett inte bara till stängda dörrar utan också till hat, fientlighet och förödande krig. 1900-talet var i det avseendet ett förfärligt århundrade. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 var en följd av de erfarenheterna. Sedan dess har ytterligare en rad konventioner antagits, till exempel barnkonventionen från 1989. Det var det bästa vi tillsammans kunde komma på för att ge möjligheter till en mer fredlig samexistens.

Allas lika värde

En viktig grundprincip, som också är väl förankrad inom samtliga stora världsreligioner, är den om alla människors lika värde. Den hindrar mig inte från att tillhöra en grupp. Men den ålägger mig att se människan, den okränkbara, i varje annan människa jag möter, inom eller utanför gruppen. Principen innebär att jag aldrig kan göra anspråk på en rättighet för egen del utan att samtidigt göra vad jag kan för att garantera att alla andra ska få del av samma rättighet.

Så vad varje barn behöver få lära sig från allra första början är några enkla budskap:

Du får gärna tillhöra en grupp. Var stolt över dig själv men också över din familj, dina kompisar, din skola och ditt land!

Varje grupp behöver näring och nya impulser utifrån för att utvecklas. Öppna dig för det som från början verkar okänt och främmande och ta vara på det som är bra i stället för att bli rädd och skeptisk!

Respektera de mänskliga rättigheterna. Barnkonventionen ger dig en rad rättigheter. Stå upp för dem! Men konventionen ger dig också ett ansvar: att respektera att alla andra barn har samma rättigheter som du!

Om detta må vi berätta. Men budskapen måste också gestaltas. Genom att vi i våra egna liv visar vad samhörighet, öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter är i praktiken.

Lars H Gustafsson

barnläkare och författare

Bild - 2
Mest läst