Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Juholts kristallkula fylld av mörka moln

Det finns inga genvägar ur socialdemokratins kris. Ett partiledarbyte löser inte så mycket, även om Håkan Juholt troligen avgår nästa år. Utmaningen ligger i att leverera reformer som kan omfamnas av breda grupper, skriver professor Jonas Hinnfors.

Trots ett Sverige med gryende ojämlikheter, ekonomisk kris och med massmedialt tacksamma bilder av en delvis havererad åldringsvård är det tveksamt om socialdemokratin på kort sikt förmår ta sig ur den kris partiet befinner sig i.

Att byta partiledare löser inte så mycket i sig – tvärtom skulle ett partiledarbyte antagligen fördjupa partiets kris. Men med så låga opinionssiffror och så ineffektiv partiledning kommer förmodligen frustrationen att öka så att pressen på Juholt att avgå blir ohållbar någon gång under 2012.

Del av problemet

Håkan Juholt har ingen tacksam uppgift att hålla samman ett parti som inte vet vart det vill gå och som delvis är splittrat kring färdriktning och konkreta förslag. Samtidigt har nog få tidigare socialdemokratiska partiledare varit så nära att själva utgöra en del av sitt partis problem som Juholt kommit att göra. Att ena stunden i flammande tal och ordvändningar väcka stora förhoppningar eller farhågor – beroende på vem som lyssnar – om en återgång till ett slags stark vänstersocialdemokrati av 70-talssnitt, men därefter i konkreta förslag bli vagt pragmatisk är i det långa loppet förödande.

Partiets ideologiska osäkerhet har efter två förlustval hunnit ifatt partiet och dess väljare. Ända sedan förlustvalet 2006 har någon form av krisgrupp nästan kontinuerligt arbetat med visioner. Samtliga förslag har lagts i malpåse i princip samtidigt som de presenterats. Ingen har hittills funnit en modern lösning på partiets tidigare framgångsrecept att skapa full sysselsättning och välfärd. 

Partiets stora paradgren var länge att erbjuda universell välfärdsstatsutbyggnad som löste konkreta problem för både arbetarklass och en framväxande medelklass. Redan på 1970-talet hade emellertid kritik kommit smygande, både internt och externt, om att reformerna också bar på problem, till exempel tungrodd och opersonlig byråkrati. Inte minst oroades många av hur kostnaderna rakade i höjden – särskilt om ännu fler reformer skulle genomföras.

Brist på reformer

Skattetrycket ledde till att även LO-grupper hade problem med höga marginalskatter. Reformarbetet gick i stå. Förutom maxtaxereformen 2002 har partiet inte egentligen sedan 1980-talet förmått leverera reformer. Det långsiktigt mest besvärande problemet för socialdemokraterna är därför: om man inte kan erbjuda reformpolitik av klassiskt snitt, vad kan man då erbjuda?

För att sätta kostnadspress på systemen accepterade socialdemokratin privata alternativ inom vård och skola. Om man kunde få lika mycket skola för lägre kostnad kanske välfärdsstaten kunde bibehållas eller till och med byggas ut. I dag ryggar många för resultaten. Samtidigt tycks viktiga delar av partiet, inklusive partiledningen, känna mycket stor tveksamhet inför vad som händer om kostnadspressen faktiskt lyfts bort. Här står partiet inför ett val.

Håkan Juholt formulerar en berättelse som går ut på att sätta fokus på barnfattigdom, omänsklighet och marknadsmakt som något som kännetecknar den borgerliga regeringen. Mot det ställs barnperspektiv, solidaritet, mänsklighet och medborgarmakt. Här ligger förmodligen alliansregeringens akilleshäl. Samtidigt finns en risk att socialdemokraterna avlägsnar sig från sin gamla tanke om en universell välfärdsstat riktad till alla grupper för att i stället fokusera på de fattiga.

De för partiets framgångar breda tjänstemannagrupperna kan därmed komma att tveka. Alternativt blir de konkreta förslagen så urvattnade att de ganska långtgående appellerna för att stoppa barnfattigdom och marknadsmakt klingar ihåligt. 

Budskap med brister

Fattigdomsbudskapet saknar också en viktig ingrediens som partiet förefaller paniskt rädd att beröra. Nästan aldrig lyfter ledande partiföreträdare fram fattigdom i relation till segregation, integration och invandring. Håkan Juholt säger sig ”inte förstå” frågor om att han sällan talar om främlingsfientlighet. Elefanten i vardagsrummet till trots står partiet därför delvis tomhänt kring orsaker till utanförskap och fattigdom – det frågekomplex man försöker profilera sig på.

Under decennier stod socialdemokratin mot en svag och splittrad borgerlighet. Framförallt gynnades partiet av att högerpartiet motsatte sig de populära välfärdsstatsutbyggnaderna och i stället önskade ett systemskifte. I dag är borgerligheten unikt enig och har retoriskt lagt sig mycket nära socialdemokratins paradgrenar: välfärdsstat, svensk modell, full sysselsättning.

Dessutom kommer vänsterpartiet snart att ha en ny partiledning med en vänstersocialdemokratisk framtoning samtidigt som miljöpartiet alltmer framstår som ett för många socialdemokrater aptitligt alternativ åt höger. Att samtidigt behöva konkurrera åt höger och åt vänster är ett otacksamt uppdrag. I bästa fall blir politiken vag, i sämsta fall blir den osammanhängande. Kristallkulan ser ganska obehaglig ut för socialdemokraterna.

Jonas Hinnfors

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Bild - 2
Jonas Hinnfors, professor, Göteborgs universitet

2002 – 2011: Långsiktiga strategiska missbedömningar:

Partiets kompass för vad man vill uppnå och hur det skall gå till havererar; partiet inser varken tyngden i sitt misslyckande med sysselsättning/utanförskap eller faran med det vakuum som uppstått när man av kostnadsskäl fått allt svårare att leverera nya universella välfärdsreformer.

Med (V) i det rödgröna blocket äventyrades (S) gamla position i mitten.

Valet av Juholt förstärker bilden av ideologisk och sakpolitisk vilsenhet.

Konstant okänslig presentation av förslag gör att Juholt måste offra mycket tid på att förklara hur han egentligen menade.

Mest läst