Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Israel har, som den starkare parten, ett ansvar för att skapa fred. Utan fredsvilja hos Israels regering kommer judarna i Israel aldrig att kunna leva i säkerhet, skriver Olle Katz. Bild: Bild: Tsafrir Abayov

Judisk identitet betyder inte villkorslöst stöd för Israels politik

Debatt De ofattbara scener som har utspelat sig i Gaza samtidigt som ultraortodoxa bosättare dansar till bombernas dån har utlöst antisemitiska attacker mot judar runtom i Europa. Kriget i Gaza ställer många frågor för oss som vill se bortom rubriker och schabloner. För oss som lever med en judisk identitet är dessa frågor också personliga, skriver Olle Katz.

Det vi slarvigt kallar för judisk identitet vilar, som jag ser det, på några grundfundament: Ett är förstås Torah, de fem moseböckerna med dess regler för hur man bör leva sitt liv. Ännu viktigare för judisk lärdom är troligen Talmud, de omfattande skrifter som färdigställdes före 500-talet.

Talmuds bestående poäng är att man där får flera parallella tolkningar av Torahn. Det finns inte ett sätt att tolka skriften, det finns flera. Diskussionen, samtalet är viktigare än att hitta en absolut sanning. Du behöver inte ha fel för att jag har rätt. I modern tid kan man kalla det Hegeliansk dialektik, ett nyfiket sätt att tänka som är motsatsen till fundamentalism.

Intellektuell öppenhet

Denna intellektuella öppenhet fanns inbyggd i studerandet och gagnade troligen många judar inom konst och vetenskap. Respekten för mångfald gäller även personers komplexitet: Vi människor är sammansatta personer där ont och gott blandas och åsikter sällan är rätlinjiga.

Tusentals år av förföljelser, pogromer och nazisternas arbete på den slutliga förintelsen skänkte en offerstämpel åt det judiska folket. Böner och lärdom hjälpte inte mot våra plågoandar, så överlägsna i antal och vapenmakt. Men kunskap som studier gett oss finns kvar så länge några överlevande finns.

Med staten Israels bildande föddes en ny identitet. Många vittnar om stoltheten över att det fanns en judisk stat, känslan av att äntligen kunna räta på ryggen. Det fanns ett litet territorium där judar inte skulle förföljas. Att Palestina var bebott av andra än judar undgick de flesta i vågorna efter förintelsen och i den kvardröjande kolonialismen. Att känna glädje och solidaritet med den judiska staten blev, jämte minnet av förintelsen, kanske den viktigaste delen av en judisk identitet. Angreppen från omkringliggande stater bekräftade offerrollen, segrarna bekräftade den nya stoltheten.

Israel framstod också för många som en förebild vad gäller demokrati, social rättvisa och jämställdhet mellan kvinnor och män – inte minst i jämförelse med merparten av länderna i Mellanöstern.

Israels politik har vridits allt längre högerut. Ultraortodoxa fanatiker (som inte behöver arbeta, inte gör värnplikt och inte ens är sionister) har fått stort inflytande. I Jerusalem finns nu busslinjer där kvinnor hänvisas till sätena längst bak. Västbanken är perforerad av judiska städer, så kallade bosättningar, där land rövats från den palestinska befolkningen. Personer som arbetar för fred hotas och trakasseras. Icke-judiska medborgare har allt svårare villkor.

Fundamentalismen vinner mark

John Kerry och Desmond Tutu har använt ordet apartheid. Fundamentalismen vinner mark och dehumaniseringen av den andre accelererar på båda sidor. Arabiska barn är okunniga om förintelsen, israeliska barn får inte lära sig om palestiniers historia.

De grundläggande bibliska texterna tolkas för staten av det ultraortodoxa överrabbinatet. Utrymmet för nyanserade samtal tycks krympa. Offerrollen görs till argument för rätten att förtrycka de svagare icke-judiska grupperna och för våld mot oskyldiga i Gaza och på västbanken.

Den nuvarande regeringen tycks leva i symbios med Hamas, en annan folkvald regering. Hamas är en fundamentalistisk, kvinnofientlig och våldsförhärligande regim som bär sin del av skulden till att freden tycks alltmer avlägsen.

Att knyta sin identitet till ett speciellt land och dess politik är ingen god idé. Landet kan man älska, men politiken är något annat. Särskilt gäller det när religion blandas in som politiskt argument. Israel har, som den starkare parten ett ansvar för att skapa fred. Utan fredsvilja hos Israels regering kommer judarna i Israel aldrig att kunna leva i säkerhet. Först då kan vi judar känna stolthet och glädje över att ha Israel som ett andra hemland.

I Israel finns, till skillnad från i de flesta omgivande arabstater, en levande offentlig diskussion som ger en strimma av hopp. Fredslinjen företräds av ledande före detta politiker som Knessets tidigare talman Avraham Burg och av världsberömda författare som Amos Oz. Tyvärr tycks de flesta israelvänner för tillfället ha glömt den visdom som studier av Talmud ger.

Grunden för fred

Fundamentalism och diskriminering är ingen grogrund för ett demokratiskt samtal. Respekt för alla människors lika värde och insikten om att det finns olika sätt att tolka sammanhang är den grund en rättvis och trygg fred måste vila på.

Judar i Israel och i diasporan har olika åsikter, även om Israels politik. Den judiska identitet jag och andra känner måste frikopplas från ett villkorslöst stöd till en regering som missbrukar sin makt i religionens och det judiska folkets namn. En judisk identitet mår bra av att skiljas från ett villkorslöst stöd för Israel.

Olle Katz

talesperson för JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, aktiv i Judiska församlingen Göteborg

Bild - 2
Mest läst