Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Jossan: "Jag gråter varje dag"

Det har varit tufft för allsvenskans största stjärna det senaste året. Men Josefine Öqvist, 26, har aldrig gett upp – trots skador och dödsfall. – Jag gråter fortfarande varje dag. Det behövs för att få ut allt, säger hon.

Vi tar hennes story från början, för alla som inte kan den. Som 19-årig talang sköt Anna Lenita Josefine Öqvist, med smeknamnet "Jossan", Sverige till final i fotbolls-VM, med semifinalens enda mål mot Kanada.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Genombrottet för den blonda Uppsalatjejen var totalt.

Hon charmade journalister och fans, blev ett affischnamn över en natt. Hon tog på sig bikini och fotades i en herrtidning – och uppståndelsen var total.

– Jag vill vara en fotbollsspelare som säger nåt i en intervju. Det finns så många som aldrig gör det, säger Josefine och ler.

Men några år senare tog det stopp. En korsbandsskada förstörde det ena knät 2007, psykiskt påfrestande strax innan avresedags till VM. Under rehabiliteringen snedbelastade Öqvist sin kropp och fick problem med ljumskarna.

Hon var aldrig hel. Och smärtan var oerhörd.

– Det kändes jobbigt att folk nästan inte trodde på mig. Jag satt och surfade runt och hittade egna diagnoser på nätet. Oroade mig för allt möjligt, särskilt när det gjorde så ont. Trodde det kunde vara nån riktigt allvarlig sjukdom, som cancer.

Det var det inte.

Men det tog tid att hitta felet, trots magnetröntgen, kontraströntgen och ultraljud. Kirurgen Sam Smedberg i Helsingborg var mannen som löste smärtgåtan: Ett ljumskbråck och en massa nerver i kläm. Och fyra operationer senare är Josefine Öqvist för första gången på nästan två år helt skadefri.

Hon sprudlar av glädje.

Förra helgen vann allsvenska ettan Linköping årets första titel. 2–0 mot Umeå i finalen av Supercupen. Och än viktigare, "Jossan" spelade 80 minuter.

– Så länge har jag inte spelat på ett och ett halvt år! Det känns underbart, skrattar Josefine.

Det är en gråtrist dag i Linköping.

Vi ses på stan, för en lunch mitt emellan träningspassen.

Linköping kör hårt, elva pass i veckan. Morgon och eftermiddag.

– Det är helt sjukt hårt! Jag tror inte alla herrlag tränar som vi ens ...

Nya tränarparet i Linköping, Jörgen Pettersson och Peter "Kuno" Johansson, har en plan för Öqvist. En plan som inte varit helt uppskattad. För när Öqvist kört för fullt i en vecka i början av året gick hon fram till Jörgen Pettersson och sa: "Okej, nu vill jag spela!"

Han log bara till svar.

Tålamod, Josefine, tålamod.

– Jag svor och ville spela! Men jag tackar dem i dag. De har verkligen gjort det bästa för min karriär.

För tre månader senare är Öqvist med i matchen igen.

– Även om vi har förlorat fyra spelare till USA, så har vi ett bra gäng som sliter för varandra. Göteborg får gärna vara favorit, det gör inte mig nåt. Jag blir som ett nyförvärv och det finns många unga som klivit fram. Vi kanske skulle behöva en riktig klasslirare till i laget.

Josefine tar en tugga av lasagnen och sväljer ner en klunk av den stora latten.

– Vi får mat av klubben varje dag, så vi käkar middag med laget jämt. Det är oerhört lyxigt. Jag äter massor, för jag ska gå upp i vikt. När jag kom tillbaka i januari vägde jag 52 kilo, nu står det 58 på vågen och målet är 60 kilo … men muskler tar tid.

Skälet till Josefines viktminskning är dystert.

I november var hon i Thailand på semester med bästa fotbollskompisarna när telefonen ringde. Det var hennes far, som berättade att hennes storasyster Caroline, 29, somnat in i ett epilepsianfall.

– Hur mycket svårt kan en människa klara? Jag tänker på henne 24 timmar om dygnet, vad jag än gör. Det är nåt jag måste leva med. Jag gråter varje dag. Jag tror det är viktigt att inte stänga in allt inom mig, säger Josefine allvarligt.

Systern lämnade lilla Isabella, nu ett år och fyra månader, efter sig. Hon bor tillsammans med syskonen Öqvists mamma och pappa i Uppsala.

– Jag försöker hälsa på så ofta jag kan. Vi måste fortsätta att leva för hennes skull. Det finns en tygfotboll som vi brukar leka med. Jag brukar kasta den så hon ska nicka och passa. Så senast när jag klev innanför dörren gick hon direkt och letade fram bollen. Isabella är lika envis som jag var när jag var liten, enligt mamma.

Systerns död tog hårt på Josefine, som fick magsjuka, stressrelaterade ångestsymptom och dessutom rasade i vikt under den månad hon bara låg hemma i sorg.

– Caroline var så stolt över mig och tyckte om att jag idrottade. Jag ska vända det här till nåt positivt och uppfylla mina drömmar inom fotbollen för hennes skull.

Och dina drömmar?

– … kan jag ju inte berätta. Man säger inte sina drömmar. Men VM 2011 är en av dem … att lyckas i ett VM.

Och Josefine Öqvist tror att det är dags.

Fyra av hennes vänner lämnade Linköping för proffslivet i USA den här säsongen.

– Chansen finns för mig med! Jag skulle gärna testa ett par år i den ligan. Särskilt i Philadelphia … men först ska jag utvecklas här. Jag har aldrig fått ut allt jag kan på en fotbollsplan.

Och det finns en plan B, i fall fotbollskarriären skulle misslyckas.

– Jag utbildar mig till make up-artist. Jag började när jag var skadad och har även gått bredvid en kille och lärt mig en massa knep i Stockholm. Jag har fått helt andra värderingar nu.

Och det sägs ju att det som inte knäcker, det stärker.

– Det är 2010 nu. Man får göra precis som man vill. Det är mitt nya motto.

Mest läst