Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
bokmall

Josefin OlevikÅsa Sandell | Den befriade familjenDen tuffaste ronden.

Vilka begränsningar skapar kärnfamiljsbilden för familjebildande? Josefin Olevik och Åsa Sandell har skrivit varsin klok, läsvärd bok om att det inte alltid är bäst att ha två föräldrar.

SakprosaSakprosa

Den befriade familjen

Den tuffaste ronden.

Weylers

Kalla kulor

Vi kan inte planera för att göra det vi inte kan föreställa oss och vi kan vara starkt begränsade av inre bilder för hur det ”borde vara”. Så sammanfattar Josefin Olevik – sent i sin bok Den befriade familjen  – hur löst verklighetsförankrade drömmar (om man, barn och familjeliv) länge styrde hennes uppfattningar om livets möjligheter. Och hur hon en dag, plötsligt, insåg att det också kunde vara på andra sätt. När mannen, Den stora kärleken, inte längre fanns kvar, när bilden av mamma-pappa-barn-familjen hade kracke-lerat med honom, började Josefin Olevik tänka nytt. Hon kontaktade Storkkliniken i Köpenhamn, och en kväll, i rödrandig klänning, tog hon nattåget dit. Ägglossningsstickan hade gett utslag, det var dags, hon var fruktbar och på Storkkliniken väntade det som behövdes för att skapa det barn hon längtade efter. Inte på det vis som hon trodde att hon längtade, men på ett annat.

Hennes bok är en undersökning av detta andra sätt. Hur ska man se på möjligheten att som kvinna bli förälder utan man? (Eller egentligen: utan relation till den man vars spermier är med och möjliggör barnets liv?) Och vilka begränsningar – av godo eller ondo? – skapar kärnfamiljsbilden för familjebildande?

Ett svar är att det inte är lagar som samkönade pars rätt till adoption, eller ensamstående kvinnors rätt till insemination, som förändrar familjemönster. Istället handlar det om att människors förändrade praktik långsamt men uppenbart förändrar människors inre bilder, och då förändras till sist också lagarna.

Det där med de inre bilderna talar rakt in i mig. En gång för ganska länge sen, jag var fortfarande tonåring, fick jag med mycket kort varsel hoppa in som lärarvikarie för en kvinna som hette Eva. Hon hade försvunnit nästan från en dag till nästa, för att resa till Colombia där hennes nyfödda dotter väntade. I lokaltidningen läste jag hennes födelseannons: den var undertecknad med bara ett föräldranamn: ”Eva”.

Det där var den första ommöbleringen av min inre bild: jag förstod, och bar från den dagen med mig vetskapen om att det är möjligt att adoptera barn som ensamstående. Tjugo år senare gjorde jag just det. Och jag tror att jag till en stor del har Eva att tacka för det. Att hon gick före, att hon pekade ut en möjlighet jag annars inte sett, i en situation när jag – ungefär som Josefin Olevik något decennium senare – befann mig i en situation där Den stora kärleken och allt vad den relationen medfört av framtidsvisioner gått om intet.

Den befriade familjen är en klok, rik, vältänkt och välskriven bok. Josefin Olevik sitter inne med väsentlig expertis, inte bara – som ju kan vara lätt hänt i såna här sammanhang – baserat på den egna erfarenheten av att ha bildat en ovanlig familj, utan också baserat på kunskap reflekterad i relation till både skönlitterära och vetenskapliga referenser.

På ett underbart och fruktbart sätt använder hon bland annat klassiker som Mary Shelleys Frankensteins monster, Carl Jonas Love Almqvists Det går an och Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet för att sidobelysa sina och andras tankar om familjen, och om det som ligger så nära: naturen, det Naturliga. Bör vi, bara för att vi kan, utmana naturen på det sätt som vi gör? Hur ska vi se på ingrepp som provrörsbefruktning? Surrogatmödraskap? Äggdonation? Hur långt från den biologiskt skapade föräldra-barn-relationen kan vi flytta oss utan att vi riskerar barn som föds med grissvans?

Hon läser Frankensteins monster på två sätt. Först som berättelsen om den galna vetenskapsmannen som utan hänsyn till riskerna skapar ett monster som hotar att förgöra inte bara honom utan allt han håller kärt. Därefter, som berättelsen om den ovanligt skapade människan som förvandlas till ett monster när han av omvärlden bemöts med avsky och skräck.

Samtidigt med Josefin Oleviks bok utkommer den forna proffsboxaren och kulturredaktören Åsa Sandells fina, läsvärda och självbiografiska bok Den tuffaste ronden. En personlig historia om abort, missfall, IVF och äggdonation. Titeln talar sitt eget språk. Möjligen saknas det texten också är: berättelsen om en psykisk misshandelsrelation, om att man kan vilja ha barn hur mycket som helst men faktiskt inte med vem som helst.

Och det är en av de saker som både Oleviks och Sandells böcker markerar: det är inte alltid bäst att ha två föräldrar.

Det är inte heller självklart att det finns något slags likhetstecken mellan föräldraskap och biologi. Det har sedan länge adoptivföräldraskapet synliggjort, och det ges idag allt fler nya innebörder. På gott och på ont. Alla går inte socialt oskadda ur sin konception. Vissa vill ha kunskap om sitt biologiska ursprung, om donatorn, den biologiska föräldern, många vill möta någon som har samma öron eller färger som de.  

Samtidigt ska vi vara medvetna om, som Olevik skriver, att den upptagenhet av biologiska band som finns idag, också är en historisk konstruktion, en inre bild. För hundra år sedan såg den inte ut som nu. Då kunde en barnlös moster ta sig an ett systerbarn som sitt eget; precis som än idag är vanligt i vissa länder i världen. Och ett adopterat barn hade i vissa avseenden både sina adoptivföräldrar och sina biologiska föräldrar samtidigt. Precis som en man alltid blir far till det barn som föds inom äktenskapet – vare sig han är den som bidragit med barnets spermier eller ej.

Josefin Oleviks bok är en skatt, som jag rekommenderar till alla som vill tänka fritt och stort om föräldraskap, familjebildande, bostadsbyggande, fördomar, natur, kultur och det som Olevik beskriver som att vara gift med staten (det vill säga vara ensamstående förälder med statligt garanterade rättigheter). Det är också en hyllning till alla som hjälps åt att göra livet bra för varandra och som möjliggör såna val som successivt kommer att förändra världen. Förhoppningsvis till det bättre.

Mest läst