Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    JONAS DANIELSSON: Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer

    Filmfestivalen närmar sig. I år finns en särskild skräcksektion. Lisa Ahlqvist har tjuvstartat med en intressant studie om skräckfilmsfantaster och funderar över denna cineastiska subgrupps förkärlek för det blodslabbiga och våldsamma.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.


    Jonas Danielsson är etnolog vid Umeå universitet, och därutöver cineast med smak för det otäcka. Följaktligen har han skrivit en doktorsavhandling om skräckfilmsfantaster, betitlad Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer - en etnologisk studie. Det är en drygt 180-sidig undersökning av hur människor egentligen reagerar på ryslighet satt i rörelse. Vari ligger lockelsen i allt det kusliga, blodslabbiga och våldsamma?
    I sökandet efter svaren har Danielsson låtit intervjua nio kvinnor och elva män (borde såklart vara hälften-hälften), vilka alla betraktar sig som hängivna skräckfilmsgenren. Tillsammans med sina informanter, som till skillnad från mer måttfulla rysarkonsumenter konsekvent benämns "brukare", har författaren även närvarat vid filmfestivaler, biografvisningar och videokvällar. Fältstudierna har varvats med nödvändig läsning, och inte oväntat har de karnevaliska Bachtinteorierna blivit aktuella. Skräckfilmens kaosvärld ska då ses som en variant av grovkorniga paradspektakel, där det mesta ställs på ända. Detta är i och för sig inget originellt antagande, men det blir för den skull inte mindre rimligt.
    Skräckfilmsbrukarna kan, av Danielsson att döma, något tillyxat räknas till två skolor: den som förmår se Ondskan i vitögat, (och därmed alla jävligheter i den reellt existerande världen, fast dem kan man inte göra så mycket åt), och så den mer ironiska riktningen som understryker att film ju bara är på skoj. De båda synsätten kan tyckas svåra att förena, men förmodligen har de flesta skräckfilmstittare förmågan att se saker och ting ur fler än ett perspektiv. Det som verkar enande är föreställningen om att ha skådat Sanningen.
    Troligen upplever de flesta av informanterna sitt intresse som ett slags medvetet, anti-högkulturellt ställningstagande. Den hisnande förtjusningen i iscensatta kroppsstympningar, huvudjongleringar och monsterattacker förefaller vara ett sätt att utmana vedertagna normer och värderingar. Danielssons avhandlingsprojekt framstår på det stora hela som en bok om smak och stil. Den uppehåller sig mest vid frågor om form och innehåll och tuffa subgrupps-attityder, men ägnar också en stor del åt försvarsstrategier. Påfallande ofta söker intervjupersonerna rättfärdiga sitt filmintresse, såväl inför sig själva som inför den ickeinitierade allmänheten. Att omfamna våldet blir väl då mest som att spela schack med döden, det vill säga dumdristigt och dömt på förhand.
    Men precis som brädspel bara är fältslag på låtsas är "film som ett slags spel som brukaren involveras i genom specifika regler och därmed lämnar bakom sig när filmen slutar", skriver Danielsson. Trots den klipska spelteorin vet han såklart att åtskillnaden mellan fiktion och verklighet inte alltid är solklar. Bland skräckgenrens underavdelningar återfinns exempelvis Kannibalfilmen och den pseudodokumentära Mondo, vilka båda rymmer exempel på autentiska djurmord. Snuff är en term för filmer som sägs innehålla autentiska människomord (på den lättillgängliga marknaden finns det dock inget verk som bevisligen gjort det).
    Rykten och ovisshet kring inspelningsförhållanden kan självfallet också frammana de eftertraktade obehagskänslorna. Flera av informanterna i Skräckskönt beskriver en filmupplevelse som ett slags mental berg-och-dalbana. Skrämselhickorna blir kickar som ofta fyller ett rent fysiskt behov. Paradoxalt nog leder en ökad förtrogenhet med genren till att brukaren lär sig genomskåda både dramaturgi och specialeffekter. Naturligt nog resulterar detta i en sänkt skrajtröskel. Det är alltså inte oproblematiskt att klättra på fakirstegen, och för att behålla pirret i magen tvingas skräckfilmstittarna plugga in en sorts fruktansvärt kodspråk. De förstår snart rysligheten med en långsam, dreglande och lerinsmord varelse (zombie), på samma sätt som kvinnor lär sig vara rädda för folktomma utomhusmiljöer.
    Skräckskönt har också, där författaren finner det relevant, ett uttalat genusperspektiv. En av de intervjuade kvinnorna har en sambo som definitivt inte delar hennes filmsmak. Hon kollar på skräckisar när han inte är hemma och har dessutom lämnat en stor videosamling i sitt barndomshem. Ingen av männen med en partner som ogillar genren har gjort samma eftergifter. Av detta drar Danielsson slutsatsen att kvinnors skräckfilmsintresse betraktas som lite extra onormalt, och att de därför är beredda att lägga det om inte på hyllan så åtminstone i byrålådan. Han borde helt klart vidga sin tes till världen utanför groteskerierna. Kvinnor tenderar nämligen alltid att åsidosätta sitt fritidspysslande i högre utsträckning än män, oavsett om de där aktiviteterna hålls för suspekta eller ej.
    Det var bara en liten anmärkning på en högst intressant bok. För den som vill veta något om skräckfilmskulturen är detta en nätt men matig skrift att sätta tänderna i.