Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johanna Andersson: Så utplånas vårt minne

Att bränna böcker är en felaktig handling i sig, oavsett vilka böcker det handlar om. Det kränker våra strävanden efter kunskap och minne. Idéer och ideologier ska bemötas med argument, inte eld, skriver Johanna Andersson i veckans gästkrönika.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På Bebelplatz mitt i Berlin finns en glasskiva infälld i stenläggningen på marken. Har man bråttom kan man gå rakt över den utan att ens märka att den är där. Stannar man och tittar ner grips man av både tungsinne och svindel. Där under marken öppnas ett rum med väggarna klädda av bokhyllor. Tomma bokhyllor. Ett underjordiskt bibliotek, helt tömt på böcker. De tomma bokhyllorna är ett minnesmonument över bokbålen som brann 1933. Mer än 20 000 böcker brändes just där monumentet är idag, de tomma hyllorna rymmer just så många böcker som brändes.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Där man bränner böcker bränner man snart också människor, skrev författaren Heinrich Heine 1820. Hans böcker hörde till dem som brann på nazisternas bokbål. Han fick rätt, snart brändes också människor.

Det är därför något djupt obehagligt med bokbål. Själva företeelsen skrämmer. Att snarstuckna extremister runt om i världen bränner flaggor och presidentdockor är en sak. Men att bränna böcker är en betydligt mer aggressiv handling än så. Det är att symboliskt försöka utplåna tankar och idéer, att skada vårt gemensamma minne. Det väcker samma känsla av hopplöshet som talibanernas systematiska försök att hindra flickor från att gå i skolan.

De senaste dagarna har det handlat om bokbål där Koranen skulle brännas. Många har redan påpekat det märkliga i att en handling, utförd av en handfull personer i en liten församling i en liten stad, kan ge återklang över hela världen och få påve, presidenter och till och med filmstjärnor att förklara sitt avståndstagande.

Det har uttryckts förvåning över att människor i Pakistan, som ju har andra stora problem att hantera i dessa dagar, ägnar tid åt demonstrationer mot privata stollerier på andra sidan jordklotet. Det har också påpekats att andra heliga skrifter minsann bränns i tusental var och varannan dag utan att världen reagerar. Sekten i Florida hävdar att de har rätt att protestera mot islam. De har ärligen betalat för böckerna. De har rätt göra vad de vill med sin egen egendom på sin egen mark. Inga av argumenten för bokbålet förmår tränga undan känslan av obehag.

Argumenten mot församlingens tilltag att bränna Koranen har varit oroande. Man har lyft fram att detta kan utlösa våld och protester, att det kan skapa konflikter mellan muslimer och icke muslimer och att amerikanska soldater kan utsättas för fara. Man har betonat konsekvenserna, inte handlingen i sig.

Men att bränna böcker är inte bara fel för att andra kan bli arga och hämnas. Då hade ju det som hände på Bebelplatz 1933 varit i sin ordning. Man kan nog bränna Heine på bokbål idag också, utan att riskera terrorattentat. Men frånvaron av hot om hämnd utgör ingen förmildrande omständighet. Bokbrännande är en felaktig handling i sig, oavsett vilka böcker det handlar om. Det kränker våra strävanden efter kunskap och minne. Idéer och ideologier ska bemötas med argument, inte eld. Argumenten mot bokbål kan aldrig vara rädsla för vedergällning, utan måste vara just respekten för människan och hennes idéer.

Det svåra är förstås att veta hur man ska bemöta ett bokbål. Med att dela ut böcker, med högläsning? Med ett annat bokbål? På nätet rasar nu debatten. Vi ska bränna er falska bok, skriver ena sidan. Vi ska resa vår segermoské på Ground Zero, svarar andra sidan. Hat och rädsla leker tafatt. Under oss gapar redan bokhyllor tomma.