Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Johanna Andersson: Akustiskt sabotage

Johanna Andersson skriver i dagens gästkrönika om visselpipor, kyrkklockor – och om applåder som politiskt motståndsvapen.

Är det inte är odemokratiskt att bestämma vad andra människor inte ska få höra? undrar Johanna Andersson.

I sociala medier sprids ett tankeväckande klipp från dansk tv. Det visar en intervju där en journalist ska ställa frågor till den politiska aktivisten Mikkeline Liv Rask-Hellensten. Den senare ser koncentrerad och kanske en aning nervös ut inför intervjun. När hon ska tala börjar journalisten att blåsa i en visselpipa. Varje gång visslandet upphör försöker Rask-Hellensten att säga något, för att genast avbrytas av en ny visselkaskad. Till sist ger hon upp, naturligtvis, och går därifrån. Hon ser inte road ut. Journalisten förföljer henne ut i entrén, ivrigt blåsande i visselpipan.

Det hela kan verka obegripligt. Varför bjuda in till intervju för att sedan omöjliggöra för den inbjudna personen att tala?

Det som möjligen är komiskt är att Rask-Hellensten skulle intervjuas om sin medverkan i en politisk protestaktion. Aktionens syfte var att störa ett framträdande av Danmarks socialdemokratiska statsminister genom att blåsa i visselpipor. Aktionen hette ”Overdøv Helle”. Akustiskt sabotage med enkla medel. När Rask-Hellensten ska berätta om aktionen blir hon alltså själv utsatt för just det hon skulle göra mot statsministern.

Många tycker därför att detta filmklipp är roligt. Visselaktivisten får smaka på sin egen medicin. Efteråt har Rask-Hellensten sagt att hon tyckte intervjun var en kul idé. Hur skulle hon kunna säga något annat? Men den som ser klippet kan enkelt konstatera att hon inte uppskattar situationen medan den pågår.

Visselpipor är alltså effektiva för att tysta misshagliga talare, men när det gäller klang och symbolvärde kan de inte jämföras med kyrkklockor. Kyrkklockor kan nämligen också användas för att störa politiskt olämpliga samlingar. I Jönköping ringde de nyligen som protest mot en politisk manifestation. En del var mycket glada över denna tydliga markering mot rasism. Andra kritiserar det hela och menar att klockringning inte ska användas för politiska ställningstaganden.

Jönköpingsringningen lär få efterföljare. Man kan tänka sig att denna nya praxis leder fram till en situation där olika kyrkor under valår markerar mot olika politiska partier, allt efter kyrkoherdens tycke och smak. Möjligen kommer gudstjänsttiderna ge ledtrådar om politiska preferenser då dessa förläggs i anslutning till de ogillade partiernas torgmöten.

Jag kan komma på ett tydligt exempel där ett akustisk sabotage mot ett politiskt möte var roligt och samtidigt ett uttryck för verkligt civilkurage. Det är en berättelse från gamla Tjeckoslovakien där människor kommenderats ut på ett torg för att lyssna till en partipamps tal.

Efter första floskeln börjar de ditkommenderade människorna att applådera entusiastiskt. Och de slutade inte. Mötet fick upplösas efter en stund och de applåderande människorna gick hem. Den händelsen kan kompletteras med förbundskansler Angela Merkels eleganta replik när ett av hennes framträdanden stördes av aktivister i torsdags: Jag är glad att människor i Europa högljutt kan protestera mot sina politiker.

Overdøv Helle- aktionen ställer frågan på sin Facebooksida om det inte är odemokratiskt av dem att hindra politiker från att tala? De besvarar sin egen fråga med nej, det är istället politikerna som är odemokratiska. Men frågan de borde ställa är om det inte är odemokratiskt att de ska bestämma vad andra människor inte ska få höra.

Mest läst