Inför internationella kvinnodagen, denna allt mer föråldrade högtid, kan man i år göra en del dystra reflektioner. Det finns flera oroande och könsrelaterade tecken på självuppsökt underordning bland fria människor. Dels tänker jag på bilderna från övervakningskameror på Gatwicks flygplats i London, där tre tonårsflickor tillsynes frivilligt lämnar England för att bege sig till Syrien. Där väntar ett nytt liv med synnerligen begränsad frihet och rörlighetsom hustru till en IS-terrorist.
På plats lär dessutom finnas kvinnor som tagit på sig uppgiften att särskilt bevaka andra kvinnor så att dessa strikt håller sig innanför de snäva ramarna. En slags kvinnlig sedlighetspolis alltså, vilket ju redan i sig kunde tänkas fungera avskräckande på tonårsflickor. Men i sociala medier kan man istället möta högromantiska texter om livet i Syrien. En mycket spridd dikt om detta liv är utformad som en krigares brev till sin kära hustru. Där varvas trånsjuk kärlek till ”min prinsessa” och sentimentalisering av lidande med uppmaningar till henne att skicka deras söner att kriga under den svarta flaggan, när han själv är död.
”Se upp med sentimentala människor för de är oftast brutala”, varnade en prästkollega en gång. Sambandet mellan sentimentalitet och brutalitet blir tydligti både text- och bildmaterialet kring IS-prinsessorna. Kattungar varvas med kalashnikovs, kärlekspar sitter och vänslas bland ruiner efter söndersprängda hus med vapnen hängande över axeln.
Det finns tydliga könsskillnader i hur kvinnor och män framställer sig. Men inför kvinnodagen kan man kanske särskilt iaktta nyanser i hur kvinnorna i dessa sammanhang väljer att framträda. Några syns på bild, helt täckta dock. Nästa steg utgörs av dem som ersatt fotot av sig själva med bilder av blommor, dramatiska molnformationer eller småbarn. De mest strikta presenterar sig på det sistnämnda sättet men framhåller också att de inte vill ha några manliga vänner på exempelvis Facebook. De driver könssegregeringen in i minsta detalj.
Samtidigt pågår här diskussionen kring fenomenet ”Femtio nyanser”. Böckerna har sålts i 40 miljoner exemplar, nu är filmen här. Frågor har ställts om hur det kommer sig att många kvinnor i Sverige fascineras av att läsa om tvång, underordning och lydnad. Sexualiserad underordning, dessutom. En rad besvärade förslag till förklaringar har presenterats: Bryta tabun, slippa ta ansvar för sexualitet, leka med uråldriga föreställningar, biologisk predestination... Ingen har övertygande lyckats förklara det hela.
En recensent uttryckte det brutalt som att varje moment i filmen skulle kunna bockas av på en checklista från ROKS.Och kanske för att kvinnor fortfarande ofta ses som ett kollektiv med gemensamma egenskaper känner jag mig ställföreträdande generad inför underordningsromantiken. När de femtio nyanserna förs på tal skyndar jag mig därför att förklara att jag aldrig läst eller tänkt läsa boken, än mindre se detta på bioduken. Jag noterar att nästan samtliga kvinnor som diskuterar ämnet säger det samma. Men många skyndar sig också att tillägga att de minsann inte är sippa och att det visst finns erotisk litteratur och film som de uppskattar. Både den reservationen och de tillresande IS-fruarna säger något intressant om samtiden.