Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Johan Lönnroth | Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Johan Lönnroth | Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse

    Albin Ström har kallats socialdemokratins Gossen Ruda. Johan Lönnroth har skrivit en biografisk studie över Ström som ledde vänsteroppositionen inom partiet under 1930-talet.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Sakprosa

    Sakprosa

    Johan Lönnroth

    Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse

    Korpen

    I januari 2012 avslogs en motion i Göteborgs stadsfullmäktige om att uppkalla en gata efter vänstersocialisten Albin Ström. Han avfärdades som ”en av 1900-talets mindre lyckade politiker”. Ett mindre lyckat beslut, som säger något om historielösheten hos stadens makthavare.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Ström var ingalunda misslyckad. Han var riksdagsman, inflytelserik kommunalpolitiker och en av pionjärerna i 20-talets hyresgäströrelse. 1938 startade han Sveriges första pensionärsförening. I Göteborg finns fortfarande pensionärer som minns Albin Ström.

    Det är därför välkommet att Johan Lönnroth, nationalekonom och en gång vice ordförande i Vänsterpartiet, ägnat denne orättvist bortglömde arbetarpolitiker en biografisk studie: Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse.

    Albin Ström har betecknats som socialdemokratins Gossen Ruda. Han hamnade tidigt i opposition mot Branting och fortsatte som ledare för en vänsteropposition inom partiet, när Per Albin Hansson gick åt höger med kohandeln med Bondeförbundet 1933.

    Sitt starkaste stöd hade han i Göteborg, där ”strömmarna” länge var i majoritet i arbetarkommunen. Bland dem återfanns under några år Torsten Henriksson, sedermera Socialdemokraternas starke man i Göteborg.

    Ström och Henriksson tvingades ut ur partiet 1934, varefter de förenade sig med de kominternkritiska Kilbomskommunisterna i en ny partibildning – Socialistiska Partiet. Detta starkt sovjetkritiska parti kom dock efter en rad personstrider att utvecklas i nazistisk riktning.

    För att återupprätta vänstersocialismen i Sverige bildade Ström vid ett möte i Göteborg våren 1940 Vänstersocialistiska partiet, som dock i likhet med den av Ström utgivna veckotidningen Arbetar-Posten förblev en göteborgsk angelägenhet.

    Den frihetliga vänstertradition som Ström tillhörde klämdes till döds mellan de två stora internationalerna: den socialdemokratiska och den kommunistiska. Historien skrivs som bekant inte av förlorarna. Det gäller även Ström, som i den mån han inte osynliggjorts har förringats. Karl Kilbom förbigick honom med tystnad i sina memoarer. Torgny Segerstedt avfärdade honom som ”hopplöst ointressant”.

    Förhållandet förbättrades något under kampåren mot nazismen, då Ström lät stadens arbetare ta del av Segerstedts antinazistiska ledarartiklar i Handelstidningen, genom att trycka om dem i Arbetar-Posten. En mer oförsonlig fiende hade han i Göteborgs ledande stalinist Nils Holmberg. Denne lät i sin antinazistiska äventyrsberättelse Per Stigmans äventyr, som löpte i Rekordmagasinet under kriget, Ström figurera som den stinkande dyvulkanen Ilban Lortskvätta.

    Ström returnerade älskvärdheten med ”Moskva-Nisse”; mannen som lydde minsta vink från Moskva i stället för att tänka självständigt. En av de få som uttryckte sig respektfullt var Harry Hjörne, som i sin memoarbok beskrev Ström som den mest omtyckte politikern bland arbetarna i Göteborg.

    Nu träder alltså Lönnroth – själv en förlorare av politiska strider; närmare bestämt om Vänsterpartiets politiska inriktning vid kongressen 2004 – fram med en äreräddning av den till själsfrände utnämnde Ström. Den övertydliga identifikationen med biografiföremålet blir stundtals lite påfrestande, särskilt med tanke på att vi av naturliga skäl inte kan veta hur Ström skulle ha ställt sig till Lönnroths vägval.

    En annan svaghet är att litteraturhänvisningar saknas, vilket ibland gör det svårt att avgöra vad som varit i säck innan det kommit i påse. Inte desto mindre är det en bra och viktig bok Lönnroth skrivit. Den gör inte bara Ströms politiska gärning rättvisa, den belyser även Göteborgs politiska historia ur ett underifrånperspektiv.

    Utmärkt är också att Lönnroth lyfter fram antinazisten Ström och alla de strider han utkämpade mot tidens tyskvänlighet i det politiskt polariserade Göteborg. I en tid av regeringssanktionerad undfallenhet mot den farlige grannen i söder hörde Arbetar-Posten till det fåtal tidningar som vågade tala klarspråk om de nazistiska illdåden.

    Boken blir därmed av intresse för den numera omstridda frågan om hur mycket svenskarna kunde veta om den nazityska förintelsepolitiken. I tidningen rapporterades redan hösten 1942 om den pågående förintelsen. Här kunde göteborgarna läsa om det fruktansvärda öde som drabbade de över 700 norska judar som i november 1942 deporterades till Auschwitz.

    I motsats till den med frihetsmonument hyllade Segerstedt dömdes Ström till fängelse för sin frispråkighet och fick sitta tre månader på Härlanda. Som Lönnroth framhåller drogs Arbetar-Posten in långt fler gånger än Handelstidningen – 28 gånger mot åtta.

    Våren 1942 hade det underjordiska judiska socialistpartiet Bund sammanställt en rapport om massmördandet i Polen. Rapporten smugglades till London och under hösten nådde nyheten om hundratusentals mördade judar Sverige.

    I december diskuterades i svenska tidningar om man borde tillmötesgå ett engelskt förslag att bereda en fristad för polsk-judiska barn i det neutrala Sverige. Räddningsplanen skulle komma att omfatta 20 000 barn, men rann ut i sanden på grund av regeringens bristande intresse. I Göteborgs-Posten kunde man på ledarplats den 17 december 1942 läsa att det skulle skapa stora problem att ta emot ett större antal judiska flyktingbarn, eftersom de ”i fråga om ras, religion, tradition och samhällsförhållanden” inte passade in i Norden.

    Tongångarna känns igen från dagens flyktingdebatt, bortsett från rasbegreppet. I krigsårens Göteborgspress fördes humanitetens talan av Segerstedts Handelstidningen och vänsterpressen, där Albin Ströms Arbetar-Posten var en av de främsta.

    .

    Ämnet
    Vänsterpartisten Johan Lönnroth har skrivit en biografi över vänstersocialisten Albin Ström. Ström var en övertygad antinazist och kämpade mot tidens tyskvänlighet i Göteborg under andra världskriget.

    Skribenten
    Jan Christensen är docent i historia vid Göteborgs universitet. Han har i sin forskning bland annat studerat politisk historia, särskilt 1800-talsliberalismens utveckling i Sverige före partibildningarnas tid. Skrev senast i GP om Bertolt Brecht och åren i DDR.