Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage led sön

Man kan nästan ta på frustrationen och framtidsrädslan i USA. Bild: Privat, John Locher

Johan Ingerö: USA:s politiska oväder kan bli vårt

Ledarkrönika Svenska politiker har all anledning att reflektera kring den politiska utvecklingen i det amerikanska presidentvalet, skriver Johan Ingerö.

Frågan är inte huruvida USA:s nästa president heter Donald Trump, Marco Rubio, Bernie Sanders eller Hillary Clinton. Frågan är vad som håller på att hända med USA:s politiska liv. I förra veckan vanns demokraternas primärval i New Hampshire av en socialist, och republikanernas av en populist som inte ens berörde någon av sitt partis traditionella valfrågor.

Jag säger inte att det inte spelar någon roll vem som blir president – det gör det absolut. Men bortom de mediala favoritfrågorna (Clintons säkerhetsklassade e-mail, Trumps mur mot Mexiko) håller något betydligt större på att ske. Och det spelar roll även för oss.

För ett år sedan trodde nog alla att nästa president skulle bli lika frihandelsvänlig som de tidigare. I dag tyder rätt lite på det. Donald Trump ägnar varje debatt och varje valmöte åt att utlova ett slut på Kinas valutamanipulationer. Om Kina inte låter sin valuta flyta, och jämnar ut handelsbalansen mellan de två jätteekonomierna, så lovar Trump att lägga skyhöga tullar på alla kinesiska varor. Hans potentiella väljare, varav många arbetar inom traditionella industrier, gillar det budskapet. På vänstersidan ser det likadant ut. Bernie Sanders har varit så effektiv i sin kritik mot frihandel att Hillary Clinton av pur överlevnadsdrift nu har kommit ut som motståndare mot handelsavtalet TPP, ett avtal som hon inte bara förespråkade utan aktivt arbetade för som utrikesminister 2009-2013.

TPP berör Stillahavsregionen, inte Sverige eller EU. Men med tanke på det känsliga läget i förhandlingarna om det euro-amerikanska handelsavtalet TTIP så har vi goda skäl att oroa oss. Sverige är en liten exportberoende ekonomi. Tillgången till globala marknader är en av våra verkliga överlevnadsfrågor. Och nu är det just USA, som vi ofta beskriver som marknadsekonomins eget Mecka, som tycks bli allt mindre villigt att erbjuda sådana. Och skulle en president Trump verkligen göra allvar av hotet om nya jättetullar så hotas hela världsekonomin av en potentiell jättesmäll. Och svallvågorna kommer att rulla över hela världen, inklusive Sverige.

När jag i förra veckan var i New Hampshire och besökte de olika kandidaternas valmöten kunde man nästan ta på frustrationen och framtidsrädslan. Donald Trump och Bernie Sanders må vara uppstickarkandidater, men så länge deras förslag vinner gehör kommer de andra kandidaterna att apa efter dem. Hillary Clinton har som sagt redan gjort det. Och de båda herrarna liknar dessutom varandra, på så vis att de sprider samma febriga fantasier om att USA skulle vara på gränsen till bortom räddning och att det enda botemedlet är drakoniska ingrepp från en statsmakt som därmed också måste bli mycket mera auktoritär. Handelskrig med Kina och Mexiko. Murbygge längs hela sydgränsen, och så vidare.

Förmodligen är mycket av detta en reaktion mot att USA bitit av mer än vad landet kan tugga. Kampen mot terrorismen är lika svår att vinna som att överge, och landets statsskuld har under Barack Obama för första gången vuxit sig större än BNP. Två tredjedelar av amerikanerna anser att landets gigantiska pensionssystem är i kris, och bara drygt hälften tror att de någon gång kommer att få ut några pengar från det.

När jag besökte ett av Donald Trumps valmöten hamnade jag bredvid en medelålders kvinna, lärare till yrket men sedan i somras arbetslös. Vi diskuterade Trump, hans åsikter och det faktum att han gör anspråk på att leda en supermakt utan att någonsin tidigare ha innehavt ett politiskt ämbete. Hon tyckte att man lika gärna kan chansa på honom eftersom företrädarna i hennes tycke redan gjort bort sig.

Detta är verkligheten bakom Trumps och Sanders framgångar. Man kan ogilla kandidaterna, men de rider på vågor som för många väljare är högst reella. Alliansmantrat "ordning och reda i statsfinanserna" fick måhända åtskilliga väljare (och allianspolitiker) att gäspa högt. Men en tråkig Reinfeldt är ändå bättre än en underhållande Trump.

Läxan för det politiska etablissemanget är uppenbar. Gör inte bort er.

Ps. Johan Ingerö är projektledare på tankesmedjan Timbro och USA-kännare.

Mest läst