Han har arbetat med att reparera pendelur i drygt 40 år.

– Slitna axeltappar, säger han.

– Det finns inga reservdelar att införskaffa ifall något är trasigt. Delarna får man i så fall göra själv. Det är ett långsamt hantverk, man får hålla på tills det blir klart.

I en digitaliserad värld förefaller de gamla pendeluren förlegade. De bestämmer inte längre över vår tid. Men vi behåller dem ändå, kanske för att de påminner oss om en svunnen tid. Det tror åtminstone Gerhard Gren.

– Personer förknippar ofta sina pendelur med minnen från barndomen. Inte sällan har de funnits i familjen i flera generationer, vilket ger dem ett väldigt sentimentalt värde.

I samband med reparationerna brukar han därför göra egna efterforskningar kring urets bakgrund. Vem som tillverkat det, var det tillverkats och när.

– Visst blir kunden glad när jag presenterar en klocka som går, men när jag berättar urets historia blir de nästan tårögda, skrattar han. Man kommer väldigt nära kunderna på så vis. Det blir direkt personligt och privat.

Men kundkontakten är sparsam. Man måste nog vara lite av en enstöring för att vilja arbeta såhär, gissar Gerhard och sorterar sina verktyg. Och man måste vara både noggrann och ordningsam. Det är viktigt att ha i åtanke att man vårdar andras ting, i en sådan situation får man inte vara slarvig.

Ensamheten bekymrar honom inte.

– Det är ett praktiskt yrke, det är inte glamoröst, inga konstigheter, man bara jobbar på. Det passar mig bra. När ska man trivas om man inte trivs i vardagen?

Gerhard utbildade sig i början av 60-talet. Han genomgick en så kallad växelutbildning och alternerade mellan lärlingsarbete och skoltid. 1970 startade han egen firma och började bedriva verkstadsverksamhet i Partille. Då tillverkades ur och dess beståndsdelar i mycket högre utsträckning än i dag. I Töreboda sysselsatte pendylfabriken många. Nu är det få som söker sig till branschen. Det finns endast 80 verksamma urmakare i Sverige.

Men Urmakarskolan, som utbildat klockfantaster i över 70 år, finns kvar. Och dit åker Gerhard ibland för att undervisa.

– Det är alltid jätteroligt att få komma dit. Det är stärkande att få träffa andra som delar ens intresse, vi är ju så få!

Det är stilla, men aldrig tyst i Gerhards bod. På väggarna tickar ett 20-tal klockor. Ett sus för det ovana örat. Men varje ur har en unik pendellängd och gångart, tillräckligt för att Gerhard ska kunna särskilja dem, om han lyssnar noga. Slagverken är också av olika karaktär. Hör han inte skillnad när de går så gör han det definitivt när de slår.

Tiden i boden har sprungit iväg och det börjar bli dags för mig att gå.

– Tiden går inte, den kommer, säger Gerhard. Det är ett kinesiskt ordspråk som jag tycker mycket om. Nuet är väldigt litet, det som jag säger nu är redan historia. Det stora är det som varit, och det som komma skall.