För 25-åriga arkeologistudenten Sara Lyttkens handlar det om uppfyllda barndomsdrömmar.

- Stadsmuseet, utbrister två yngre killar som kommer cyklande längs Polstjärnegatan, strax bakom Lindholmen.

- Vad konstigt, ligger det här?

Och ja, det gör det ju faktiskt. Åtminstone den miljon föremål som för tillfället inte får plats på Norra Hamngatan, utan ryms i arkivet Polstjärnan i väntan på att någon gång få kvala in i en utställning eller utgöra forskningsmaterial åt hugade historiker.

Det är också hit som fynden från Göteborgs Stadsmuseums arkeologiska utgrävningar skickas. Sålunda även förra månadens storfynd: den 2000-åriga bronsbälteskedja som påträffades då museets arkeologer i samarbete med studenter från Göteborgs universitet släpptes loss med spadar, spatlar och tandborstar på Torslandas flatmarksgravfält i Änghagen. En av dessa studenter var 25-åriga Sara Lyttkens.

- Man blir hänförd, förklarar Sara lyriskt. När man sitter där, böjd över jorden och letar är man så otroligt fokuserad. Man måste säga till sig själv att gå upp och sträcka på sig, annars blir man sittande i timmar!

Ansvarig för utgrävningarna var arkivarie Ulf Ragnesten, fil. doktor i arkeologi, som nu hälsar Sara välkommen i Polstjärnans sorteringsrum, där alltså alla utgrävningsfynd hamnar successivt.

- Men bälteskedjan kördes hit direkt, säger Ulf med lysande ögon.

Kedjan, som till stor del sitter fast i hårt packad jord, befinner sig på Studio Västsvensk Konservering för friläggning och stabilisering, men en nytagen röntgenbild avslöjar nya delar. En typ av platta, som kan påminna om ett djurhuvud och ett ankarhänge som man känner igen från en jylländsk, liknande kedja.

- Men det var inte bara bälteskedjan vi hittade, säger Ulf. Vi har fullt upp med andra fynd.

Och sannerligen. Bord och bänkar är belamrade med lådor och askar med sten- och benbitar, samt ett helt bibliotek av blixtlåspåsar med prover på allt från förkolnat trä till lera innehållande tvåtusenåriga fröer och pollen.

- Arkeologi handlar om att sätta saker och ting i sitt rätta sammanhang och se vad den stora bilden blir, säger Sara. Olika människor kan hitta olika små pusselbitar. Ju mer beläst man är, desto mer förstår man.

Ulf tecknar åt Sara att följa med bort till en liten rullvagn med sex hyllplan.

- Här har vi de brända benen. Det här är grav 1, säger Ulf. En barngrav.

Men påsarna Ulf håller upp är ju tomma. Eller? Nej, vänta nu. Där ligger faktiskt ett par nätt och jämnt skönjbara fjun av vit aska. Funna genom att försiktigt, försiktigt sortera bort en kolbit eller sandkorn efter den andra.

- När vi får hit osteologen, kommer han ganska direkt att kunna avläsa människans kön och ålder ur de olika benresterna. Det blir väldigt spännande att se om bälteskedjan i grav 3 tillhörde en kvinna, som vi har trott. Tyvärr går det inte att få ut DNA ur brända ben. Där väntar vi på naturvetenskapen, säger Ulf uppmuntrande.

Arkeologin är en relativt ung vetenskap. Den har givit oerhört många svar på kort tid, men väcker också nya frågor. Som varför botten på urnan i grav tre är urknackad. Varför man brydde sig om att placera benresterna i urnan med tåbenen nederst och skallbenen överst, och varför man i flera urnor hittar en separat hänkel, som verkar vara nedlagd som gravgåva. Vad symboliserade den?

Stadsmuseet har starkt dragit ned på de egna utgrävningarna, men visst söker arkeologerna städse nya vägar för att ge sig ut i fält.

- Samarbetet med universitetet ger möjligheter till vissa forskningsgrävningar, samtidigt som studenterna får vara med och fördjupa sina kunskaper, betonar Ulf. Nu senast var även fornminnesfaddrar och allmänheten inbjuden.

Han plockar upp två av de närmare hundra pappaskarna på bordet intill.

- De här små lerkulorna hittade Sara, säger han och visar något liknande förstenade körsbärskärnor.

De mystiska lerkulorna hade definitivt inte hamnat där ‧– i grav 3 – av en slump. I en grav i Halland hittades nyligen 300 stycken, vet Ulf Ragnesten.

- Och när jag var med och grävde ut en kultplats i Kallebäck – där låg det 3 500!, berättar han med lysande ögon.

- Det kan vara en symbol för livet, livets ägg. Man har hittat dem ända borta i Italien, i en livmoder gjord av lera. Från etruskernas tid.

Det gäller att ha ögonen med sig. Men uppmärksamhet är bara en av de kvaliteter en god arkeolog behöver.

- Nyfikenhet, säger Ulf. Det är viktigt. Och objektivitet. Sedan tror jag: mod. Mod att våga ta ställning. Att tro på sig själv i fält och på det man skriver. Utan det kommer man att falla in i det normala.

Att våga ha fel är en risk man måste ta i jobbet. Men nog verkar det som om även jobbet i sig är ett visst risktagande?

- Det är oerhört spännande, varje dag är intressant, säger Ulf. Så intressant att man måste tänka sig för så att man inte fastnar, att man blir så introvert att man tappar intresset för det övriga samhället. För då tappar man även dialogen.

Just att man blir lite miljöförstörd – eller skall vi säga berikad – har Sara redan märkt av.

- Absolut! Man går och funderar. Det går inte att vara ute och plocka svamp som förr. Jaså, där är en sadeldal. Och där ligger en sten, är den uppallad?

Men det gör inget. Tvärtom. För Saras del är det en dröm som håller på att bli verklighet.

- När jag var liten satt jag och strödde ut pärlor på ett bord bara för att få sortera dem igen. Så idag kan jag sitta i timmar och plocka, säger Sara och gestikulerar. Alla kanske inte vill sitta i lera och smutsa ned sig, men jag tror nog att alla kan förstå spänningen. Man är sakletare, som Pippi Långstrump. Det ville jag också bli när jag var liten. Nu är jag det!