– Man kan gnälla på sitt jobb en tid, men sen får man ta sig i kragen.

Hon har redan gjort en 17 år lång karriär inom restaurangbranschen och skulle hinna göra en lika lång till innan hon når genomsnittlig pensionsålder.

– Men jag har inte behov av att göra karriär. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vet fortfarande inte om det är detta jag vill göra hela livet, men några år, så jag lär mig det ordentligt.

Sköter bokföring

Hon säger det som nyutbildad redovisningsassistent, på kontoret på Chalmersföretaget CIT Ekonomiservice.

Vid datorn sköter hon löpande årsredovisning, deklaration och bokföring åt flera mindre företag.

I botten har hon en högskoleutbildad som kostekonom, ”bambatant”, men jobbet i personalmatsalarna är inget hon längtar tillbaka till.

– Sedan jag väl bestämde mig har jag inte ångrat mig en dag.

När hon började som restaurangchef var jobbet väldigt fritt. Men när åren gick blev mer och mer toppstyrt och detaljstyrt.

– I princip bestämdes matsedeln centralt och det kändes som om man skulle redovisa varenda gram salt. Det passar inte mig. Jag tappade lusten.

Funderade ett tag

Ändå gick hon och funderade ett par år. Hon var ensam med sin son, och tyckte han skulle bli lite större först.

– Men ekonomin skrämde mig inte. Det var mer att jag skulle komma på nåt annat att göra.

En februaridag ringde hon sin chef och sa att hon ville vara tjänstledig till hösten.

– Jag kände bara att nu räcker det. Tänkte jag skulle plugga något. Något som jag kunde lite innan, som jag visste att jag skulle klara. Jag var ändå 47 år. Men just då visste jag inte vad.

Eftersom hon kunde lite redovisning och jobbade med bokföring som restaurangchef sökte hon en KY-utbildning till redovisningsassistent på IHM. Hon belånade huset, sålde lite fonder och lyckades klara sig utan studielån under två års studier.

Lagom svårt

– Det var väldigt skönt, fattar du, två år. Det var lagom svårt och jag kunde sitta hemma och plugga. Och jag har ganska låga fasta kostnader.

Hon visste att det behövdes folk inom redovisning, att det skulle gå att få jobb.

– Jag kunde läst på Handels, men då får man inget yrke. Här var det mycket praktik, så man är ute i arbetslivet en tredjedel av tiden.

Snart hade hon bytt roll från chef till praktikant och sedan hon fått fast anställning direkt efter utbildningen, till assistent. Men chefandet är inget hon saknar.

– Det har jag inget behov av. I restaurangen rörde jag i grytan med ena handen, skurade golv med andra och skötte personalen med ena foten. Det tröttnade jag på.

– Nu kan jag bara kalla på min chef om det blir problem, så tar han det ansvaret. Det är jätteskönt.

Men pengarna då? Som restaurangchef skulle hon i dag tjänat drygt 27 000 kronor i månaden. Nu får hon 25 000.

– Att tjäna mycket pengar är inte det viktigaste. Jag har inte behov av att köpa en massa saker. Visst hade jag gärna haft ett jobb där man tjänar 35 000 eller 40 000 kronor. Men jag kanske inte är beredd att ge det det kräver.

Och när hon nu snart gjort sitt första år i sitt nya yrke säger hon:

– Det är helt okej, men det är inte mitt drömjobb. Då skulle jag plugga nåt flummigt, som socialantropolog eller nåt. Men det är jag för feg för, eftersom det skulle var mycket svårare att få jobb. Jag är ändå trygghetssökande och vågar inte riktigt hela vägen.