Det är en disig och kall vårmorgon i ett näst intill öde Pixbo. Det duggar lätt och det gäller att se upp var man sätter ner fötterna för att undvika de många vattenpölarna.

En trappa upp på Pixbo Kennel är det däremot fullt av liv och rörelse. Viftande svansar och nyfiket nosande blandas med skratt, gläfs och glada utrop. På två uppställda bord står de fyra månader gamla dvärgschnauzersyskonen Vallmo och Caddy, klara för sitt livs första trimning.

Elin Eriksson, 20 år, är redo med ullkammen och ger Caddy en lugnande klapp på huvudet. På hennes bord ligger en uppsättning saxar, kammar och ullknivar klara för användning, men första steget är en ordentlig genomborstning för att underlätta det kommande arbetet.

- Det är fantastiskt roligt att trimma och man ser skillnad direkt. Man är med om ett slags förvandling! Det är också härligt att se hur lyckliga ägarna blir när de får se sina hundar igen. Många säger att de knappt känner igen dem, säger Elin och ler innan hon åter fäster uppmärksamheten på Caddy.

- I och med att kunderna vill att deras hundar ska se ut på olika sätt, lär jag mig hela tiden nya saker.

Trimning innebär att man drar bort hundens sträva hårstrån med roten. Skär man bara av topparna så tappar hårstråna sin färg och blir mjuka och lockiga, förklarar Elin.

Efter att ha gått som lärling under två år är hon övertygad om att det är det bästa sättet att lära sig yrket. Till skillnad mot andra trimningsaspiranter som läser kortare intensivkurser, går hon igenom alla trimningsmoment otaliga gånger tills det verkligen sitter i ryggmärgen, samtidigt som hon får öva trimning av flera olika raser.

- Jag känner att jag behärskar dvärgschnauzer. Det jag främst måste öva på nu är andra raser och att få upp hastigheten när jag trimmar – än så länge går det inte tillräckligt fort.

För yrket tar tid att lära sig.

- För en nybörjare kan det ta 8 timmar att bara göra klart ryggen på hunden, berättar Elins mentor Paola Young, som har mer än 15 års erfarenhet av att arbeta som hundtrimmare.

- Om man drar av pälsen på fel sätt handlar det om ren tortyr. Det är därför Elin är här som lärling, för att lära sig hur man gör rätt, fortsätter hon medan hon enkelt drar bort hårtufsar från Vallmo, som vaket iakttar allt som sker.

- Ja, här får jag prova på det mesta och har möjlighet att träna extra på moment som jag måste förbättra, säger Elin Eriksson och vänder på Caddy innan hon fortsätter borstandet.

Det var när Elin praktiserade på en hundsalong under sin sista termin på Porthällagymnasiets hundprogram som hon fastnade för trimning. Intresset av djur, i synnerhet hundar, har hon haft så länge hon minns, men det krävdes hårda förhandlingar innan familjen skaffade hund.

- Jag och min syster skrev ett kontrakt med mamma om att vi skulle få en hund om vi först stod för all städning under ett helt år. Det gjorde vi också! Så efter tolv månader fick vi Atlas, en irish softcoated wheaten terrier, säger Elin och ler.

Antalet hårtufsar på golvet blir allt fler. Caddy har börjat slappna av och låter sig utan knussel bäras över till det andra bordet där Elin och Paola hjälps åt med trimningen. Rakapparaten kommer fram och spridet ett lågt hummande i lokalen.

Hundtrimning är i grund och botten ett hantverk, menar Paola.

- Två millimeter för långt hår kan vara skillnaden mellan en första och andra plats i en tävling, säger hon medan hon noggrant rakar sidorna av Caddys huvud för att skägg och ögonbryn ska framträda tydligare.

Dvärgschnauzrar som ska ställas ut ska se så korta och kvadratiska ut som möjligt. För att skapa den illusionen sparas pälsen på hundens undersida, tillsammans med håret fram på bakbenen och bak på frambenen – allt för att det ska finnas så lite luft som möjligt under hunden. Resten trimmas kort.

Det är allt färre som tar emot lärlingar, men Paola, som själv har gått den vägen, ser det lite som sin plikt att hålla traditionen vid liv. Allt för att behålla kvalitén inom yrket. Hon är mycket skeptisk till många av de intensivutbildningar som har dykt upp. De har stora brister, menar hon.

- Det finns ingen i hela världen som kan lära sig att klippa en ras och kalla sig hundtrimmare efter en sådan kurs. För att göra det måste man klippa otaliga mängder hundar, säger hon engagerat.

- Det värsta är bristen på erfarenhet, som gör att trimningen kommer att göra ont på hundarna.

Dörren till trimningslokalen öppnas och nästa kund kommer in. Det är Elvis, pappa till Caddy och Vallmo, som ska snyggas till inför en kommande hundutställning i Skåne. Att han har större trimvana än sina avkommor märks tydligt, när han snällt låter Elin ställa upp honom på bordet, lyfta hans baktass och ansa håret kring trampdynorna.

- Att klippa tassar tyckte jag var väldigt svårt i början, men det går betydligt enklare nu, säger Elin och låter saxen arbeta. Det ska se ut som om hunden går på tårna och då är det viktigt att få bort allt hår mellan dynorna.

Bara att få leva och vara med hundar är en njutning, menar Elin. Det gör att hon kan koppla bort allt annat. Annars har en karriär som sjökapten funnits med bland funderingarna. Eller att åka utomlands för att jobba en period.

- Men jag klarar inte av att leva utan hundar – det är en livsstil, säger Elin och skiner upp.

- Min dröm är att ha en djuraffär, trim och kennel – allt i ett! Men först och främst lär jag mig det här yrket ordentligt, så att jag kan bocka av det från listan. Sedan går jag vidare till nästa steg.