- När jag började var det ett yrke som kom lite i andra hand inom vården. Det fanns inte så mycket forskning och kunskapsbasen var tunn på den tiden, säger Gunilla Bergerson som i år fyller 30 år som arbetsterapeut.

Yrket är sprunget ur andra världskrigets erfarenheter av att hjälpa krigsskadade. Det var först 1998 som yrket fick sådan status att socialstyrelsen utfärdar legitimation efter tre års akademiska studier.

Gunillas kollega Vladimir Chihuailaf Alvarez hör till den unga generationen i yrket. Han examinerades för fyra år sedan. Och han är unik. Enligt arbetsterapeuternas fackförbund FSA, är 96 procent i kåren kvinnor.

Han tänkte bli sjukgymnast. I stället blev det arbetsterapeut.

- Det är ett yrke, där man kan jobba inom otroligt många områden. Men vad man än jobbar med som arbetsterapeut måste man kunna bemöta människor, ofta människor i kris.

- Man måste vara flexibel och kunna använda båda hjärnhalvorna, säger Vladimir.

Gunilla Bergerson tyckte redan i tonåren att handarbete var det roligaste som fanns. Så småningom kanaliserades hennes intresse till att bli arbetsterapeut.

- På den tiden handlade arbetsterapi mycket om kreativa aktiviteter, som just handarbete, berättar hon.

Yrket har utvecklats mycket under Gunilla Bergersons yrkesår. I dag kan man doktorera och det finns ett par professurer.

Men både Gunilla och Vladimir är kliniskt verksamma.

- Professionaliseringen innebär att vi arbetar efter evidensbaserad kunskap och beprövad erfarenhet, men vi måste hela tiden vara kreativa och flexibla, säger hon.

- Man kan säga att vi måste vara lite av uppfinnare. Eftersom vi alltid måste tänka på att invididen, patienten, måste vara i centrum går det inte att jobba efter något facit, säger Gunilla Bergerson.

- Varje dag står vi därför inför nya utmaningar, eftersom inga av våra patienter är den andre lik. I det ligger också det som är så spännande med jobbet, säger de båda.

Vladimir jobbar på en allmänmedicinsk avdelning. Gunilla arbetar med strokepatienter. Men båda verkar nära andra specialister – sjukgymnaster, sjuksköterskor, logopeder, tandhygienister och dietister är några av dem.

På en strokeavdelning träffar Gunilla Bergerson ofta patienter som är nyinsjuknade och ibland i chocktillstånd.

- Så i början gäller det egentligen bara att vara med dem, för det är mycket sorg och ilska som skall bearbetas.

Det kan i början handla om att hjälpa patienterna att finna någorlunda funktionella sitt- och liggställningar.

- Sedan måste vi vara lyhörda, läsa av människor, se deras behov och så småningom samtala med dem om hur vi kan hjälpa dem, säger Gunilla Bergerson.

Vladimir Chihuailaf Alvarez möter ofta äldre patienter som redan har en sjukvårdshistoria.

- Dramatiken blir därför inte riktigt lika stor. Men det är inte alltid lätt för dem heller att acceptera en försämrad situation, säger han.

Gunilla Bergerson har specialiserat sig på patienter som har ät- och sväljstörningar.

- Det handlar om att hitta sittställningar för patienterna och att träna dem på att fokusera på ätandet. Oftast i samarbete med logopeder och tandhygienister, säger hon.

- Jag visste verkligen inte mycket om yrket när jag kom in på utbildningen, säger Vladimir Chihuailaf Alvarez.

- Men mina ögon öppnades snabbt. Det är ett så brett yrke, man kan göra så vitt skilda saker, säger han.

Och tillfredsställelsen är stor när en svårt sjuk patient kan leva ett ganska bra liv, tack vare de insatser som Gunilla och Vladimir gör tillsammans med andra kolleger.

Finns det då inga nackdelar? Gunilla och Vladimir tittar på varandra, ler och svarar samtidigt:

- Lönen, den är för låg!