Carina Persson visar ivrigt upp de stora radioteleskopen på sin arbetsplats – Onsala rymdobservatorium. Entusiasmen lyser i ögonen.

– Titta, nu vrider sig teleskopet upp mot himlen och fångar in signaler från långt, långt borta i rymden. Visst är det häftigt!

Redan som barn fascinerades Carina Persson av stjärnhimlen och universum.

Men på högstadiet tyckte hon att ämnet fysik var obegripligt. Tanken på att hon skulle kunna bli forskare i astronomi kändes helt orimlig.

– Jag hade aldrig träffat en forskare. Jag trodde att forskare var genier och inte vanligt folk som jag, säger Carina Persson.

Hon gick ekonomilinjen på gymnasiet och kompletterade med en ettårig teaterutbildning.

Saknade behörighet

Sedan jobbade hon med bland annat kultur och lokal-tv, träffade en man, flyttade upp till Sandviken och fick flera barn.

– Men drömmen om att bli astronom fanns hela tiden kvar i bakhuvudet. Och medan jag var barnledig började jag längta efter att plugga, berättar Carina Persson.

I Sandviken och närbelägna staden Gävle var utbudet knapert.

Den enda utbildning som föll Carina Persson i smaken var matte- och NO-lärare för årskurs 4–9.

Men hon saknade behörighet och fick börja med ett naturvetenskapligt basår.

Då hade hon blivit gravid igen och födde sitt fjärde barn mitt under året. Men hon höll fast vid studierna, pluggade magnetism på BB och var till och med bäst i klassen på den tentan.

– Jag insåg att jag både kunde förstå och klara av fysik, och att det faktiskt var spännande.

När Carina Persson och hennes man separerade något år senare bestämde hon sig för att förverkliga astronomdrömmen.

Och som 35-årig ensamstående mamma till fyra barn i åldrarna två till nio år flyttade hon till Uppsala. Där började hon läsa på universitetets fysik- och matematiklinje.

– Det var fruktansvärt jobbigt att hinna med både studierna och barnen, säger Carina Persson.

Första steget att doktorera

Under andra året blev hon underkänd på två tentor – en i matte och en i fysik. Hon började oroa sig för om hon skulle klara tillräckligt många poäng för att få studiemedel. Lösningen blev att läsa extrakurser i astronomi.

– Astronomikurserna var så kul och spännande. De gav mig motivation att kämpa med de jobbiga fysik- och mattekurserna. Fysik och matte behöver man för att till exempel kunna förstå varför stjärnorna lyser – och det ville jag ju, förklarar Carina Persson.

Carina Persson tog igen de missade tentorna och klarade resten av grundutbildningen. Astronomin fortsatte att fascinera – nu ville hon forska.

Första steget är att doktorera. Det innebär att lära sig att forska genom att själv bedriva forskning med stöd av en eller flera handledare.

Dessutom att läsa ett antal kurser och ofta hjälpa till med undervisningen vid institutionen.

Efter tre till fem år sammanfattas forskningsarbetet i en avhandling. Sen kommer själva slutprovet – disputationen.

Där ska doktoranden försvara avhandlingen inför en opponent och en betygsnämnd.

I Carina Perssons omgivning fanns de som var skeptiska.

De ifrågasatte om hon, en 39-årig ensamstående fyrabarnsmamma, verkligen skulle klara av att doktorera.

– Men man får låta bli att lyssna när folk säger att saker är omöjliga. Man ska inte vara så rädd för att våga saker, menar Carina Persson.

Dessvärre är doktorandtjänsterna i astronomi få. Men precis när hon var klar med sin utbildning kom det ut en doktorandtjänst vid Onsala rymdobservatorium. Carina Persson sökte och fick den.

Onsala rymdobservatorium tillhör Chalmers och ligger långt ute på Onsalahalvön sydväst om Kungsbacka.

Smala, slingrande vägar leder dit och det är svårt att tro att det kan finnas en anläggning för avancerad forskning i denna vindpinade avkrok.

Jobbar internationellt

Men avskildheten är A och O för observatoriet. De två teleskopen – 20 respektive 25 meter stora – tittar nämligen efter mycket svaga signaler utifrån rymden.

Inne i staden skulle signalerna dränkas av alla radiovågor som far genom luften. Man måste till och med stänga av mobiltelefonen innan man får komma in på området.

Här har Carina Persson forskat om hur stjärnor bildas genom att analysera data från Odin-satelliten.

Läst kurser och undervisat har hon gjort på Chalmers inne i Göteborg.

– Att forska är mer spännande än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det är både jättekul och jättejobbigt. Periodvis känns det som om man sitter fast, men sen förstår man plötsligt något nytt och då blir det fantastiskt roligt igen. En annan rolig sak är att jobbet är så internationellt – man träffar och jobbar med astronomer världen över.

Lite stressigt har det också varit. Efter fem år skulle hennes doktorandtjänst och därmed lön ta slut.

Då gällde det att ha publicerat ett antal vetenskapliga artiklar och skrivit klart avhandlingen. Carina Persson klarade det precis på utsatt tid.

– Nja, det drog faktiskt över en dag, men det berodde på att opponenten inte kunde komma tidigare.

Efter doktorsexamen åker många iväg på en så kallad postdok för att forska utomlands något år.

Men här sa Carina Perssons barn stopp. De tycker att det är spännande och kul att deras mamma blivit astronom, men nu vägrar de att flytta mer.

Idag jobbar Carina Persson på Onsala rymdobservatorium där hon sedan i januari är anställd för att sköta utåtriktad verksamhet och hjälpa besökande astronomer att använda teleskopen.

Hon hinner dessutom forska lite grann, men hoppas att det ska bli mer. I december får hon reda på om hon får bidrag från Rymdstyrelsen för att starta nya forskningsprojekt.