- Det handlar om logistik, förklarar påklädare Simon Lundmark och försvinner mellan de tre klädräckena som han manövrerar in på höger sidoscen.

Rätt sak på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det är om något skulle hända som det kan bli stressigt, men då får man improvisera med tejp och säkerhetsnålar!

Simon ler glatt och börjar "duka" artisternas personliga stolar där varje kostym skall finnas på plats inför varje byte.

Besättningen börjar droppa in. Jargongen är sarkastiskt skämtsam men hjärtlig. Men även människor med ett mer nedlåtande beteende lär förekomma i branschen?

- Ja, det händer att man blir otrevligt bemött. Då får man svälja det. Men de som är trevliga blir också trevligt bemötta. Man är inte otrevlig mot de andra, men man kan vara lite reserverad.

- Fem minuter, ropar inspicienten.

Professor Higgins nynnar sig fram till Simon och får hjälp med morgonrocken. Eliza rusar förbi i en grå, sliten klänning samtidigt som dirigent Finn Rosengren värmer upp med ett par jämfotahopp och distinkta viftningar med högerhanden.

Under de närmaste timmarna pågår ett kontinuerligt springande av och på sidoscenen. Simon är hela tiden beredd på nya insatser. Duka byten, knäppa skjortor, vränga handskar, hämta huvudvärkstabletter, knäppa på styltor, sträcka fram en parasoll. Och så vidare.
Ett kompani av dansare förvandlas till hästar med enorma svansar och yviga manar.

- Dags för det turkosa bytet, upplyser Simon glatt och langar fram kavajer och höga hattar med band i samma färg, innan han avbryts av en strid ström av oknutna kravatter.
Ändå har My Fair Lady inte så många riktigt snabba byten, vill han påstå.

- Ibland tänker man "nej, det går aldrig" i början av repetitionerna. För att efter ett par föreställningar tycka att det är riktigt avslappnat. Så repetitionerna är lika mycket till för oss som för artisterna!

- Men snart kommer det att pågå ett världskrig bakom min rygg, som jag aldrig har sett, för jag står vänd åt andra hållet och springer sen som en idiot till andra sidan för att hjälpa statyn Trevor av med styltorna.

"Världskriget" är damernas snabbyte. Och visst - kappor faller till golvet, smycken far genom luften, förkläden och hättor åker på, och på ett par sekunder har de tjusiga damerna i röda sammetskreationer förvandlats till husor i strama svarta klänningar.

När klockan går mot 22.30 har Simon Lundmark en sista prövning kvar.

Professor Higgings dyker upp vid bakre delen av sidoscenen och rundar kulisserna i full fart. Simon rusar bakom med en enorm svart cape. Med ett akrobatiskt grodsprång får han upp capen på Higgins axlar innan professorn försvinner ut på scenen.

Efter musikalens sista, klassiska kommentar bryter applåderna ut i salongen. Då är det nästan tomt på sidoscenen. Stolar och kläder har plockats undan (en hatt behöver lagas).

Inom kort kommer Simon Lundmark att ha kört tillbaka vagnarna, lämnat tvätten i tvättstugan och sett till att allting är i ordning inför föreställningen imorgon. För klockan 10.00 är det ju repetition av Macbeth.