Symaskiner, pressbord och provdockor med tjusiga skapelser i allt från tyg till godispapper samsas i korridorerna i en av luftvärnsregementets (Lv 6) gamla tegelkaserner i Kviberg.
I en stor hylla trängs knappar och sytråd i alla färger och nyanser, i en annan står boktitlar såsom Kropp och kläder, Historiska hantverk och Kravatten som lust och last.
- Det är inte en designskola, understryker Sofia Höfvner Skogh, rektor för Tillskärarakademin i Göteborg, medan hon guidar oss runt. Vi gör kläder. Det handlar om hantverket. Alla kan rita snygga kläder, men de som förstår att man måste lära sig hantverket först - det är de som lyckas.

Genom glaset i salsdörrarna skymtas ett urval av de 70 studenter (varav endast fyra är män) som går på skolan. Än streckas det mönster på tunt papper, än skräddarsys det kappor och kavajer, i en klass skapar man mönster på datorer medan en annan pressar filt och tyg på huvudformade hattstockar.
Tillskärarakademin i Göteborg erbjuder fem heltidsutbildningar. En av dem är tvååriga Teaterkostym/historiska dräkter, där Lisa Angbäck och Jenny Wallin går sitt andra och sista år. De har just haft teaterhistoria på schemat och sitter nu i syateljén och slöjdar på den kommande visningens dräkter.
Utgångspunkten är fantasikostym.
- Jag gör en cirkusdirektör, berättar Jenny Wallin, medan hon syr fast ett gyllene soutageband på grönt sammetstyg. Han skall ha en flådig rock som han har hittat någonstans. Och så skall det bli en ballerina till det, som damdräkt.
- Det är lite läskigt att se det ta form, tillägger hon efter en stund och studerar sin provdocka. Det där som man har haft i huvudet så länge...
Lisa Angbäck sitter vid arbetsbordet bredvid och syr ett par svarta byxor med lucka framtill. Hon har karnevalen i Venedig som inspiration.
- Det skall vara mystiskt och täckande. Känslan av att man för en dag är ute och florerar utan att någon vet vem man är.

Både Lisa och Jenny har sytt i många år, båda med viljan att få göra något extra. Lisa läste Hantverk med klädskapande på gymnasiet, men insåg tidigt att hon gjorde för teatraliska kläder för att någon skulle vilja bära dem. För Jennys del var det mer av ett infall att börja studera skrädderi, men hon sökte och kom in på den grundläggande ettåriga utbildningen, mönsterkonstruktion.
- Men sedan kände jag att jag ville göra något utöver vanliga kläder, något som folk inte nödvändigtvis ville ha på sig, säger hon och skrattar. Och då upptäckte jag teaterkostym.
Skriver gör man i stort sett aldrig på utbildningen och att plugga är sällsynt. Tittar, gör man desto mer.
- Vi tittar jättemycket i böcker. Och på gamla målningar, säger Lisa. Tittar, tittar.
- Vi lär oss de historiska siluetterna, hur de tidstypiska dräkterna såg ut genom olika epoker. Allt skall ju se autentiskt ut, säger Jenny. Från knappar till byxvidd och storlek på slag.

Och så studerar man pjäser. Hur tänker man när man sätter ihop en teaterföreställning? Vad säger och gör de olika karaktärerna, hur kan deras personligheter förstärkas genom dräkterna?
Form? Färg? Detaljer? Alla oerhört viktiga nämnare i en tid då trend och mode var långt mer betydande än i dag.
- Det var många, många regler. Följde man inte dem, fick man inte vara med, säger Jenny. Kläderna var statussymboler, det var så man kunde visa upp hur mycket pengar man hade.
Snabelskorna, till exempel. Ju högre samhällsstånd, desto längre sko. Ingen fick ha längre snablar än kungen. Fattigfolket fick inte ha snabel alls.
- Det är ju främst de rika vi läser om, förklarar Lisa. De fattiga ansågs inte lika intressanta, det finns inte bevarat.
Vad gäller vår egen tids mest påtagliga trend, är det nog att bekvämlighet går före allt, menar Jenny.
- I dag anses det löjligt att klä sig i något som är så obekvämt att det inte går att sitta eller röra sig i - förr var det nästan en självklarhet.
- Man skulle inte röra sig, man skulle vara still, förklarar Lisa. De rika jobbade ju inte, det de gjorde var att visa upp sig.

Hur hängiven man än är sitt studium, finns det förstås mindre roliga moment. Att sy knapphål är ett av dem.
- Och pressa mellanlägg, tillägger Jenny. Fast det är viktigt för att ge tyget stadga.
- Spola undertråd är riktigt tråkigt! Om undertråden tar slut, då är hela dagen förstörd, säger Lisa teatraliskt. Att drapera tyger däremot är roligt. Att leka fram volymen.
Vid sidan om skolan, där man praktiskt taget lever, skall man hinna iväg till Borås och köpa tyg och så klämma en och annan opera- eller teaterförställning.

Trots intensiteten går det relativt bra att lägga sin utbildning åt sidan på fritiden, menar Jenny. När hon gick i mönsterkonstruktion var det värre.
- Då gick jag hela tiden och tittade på skärningar och funderade över hur de hade sytt olika plagg. Nu är det mest svårt när man ser på film. Om man vet att så där skulle inte en korsett snöras på 1700-talet.
- Ja, det förstör ju hela filmen, instämmer Lisa.
- Så man blir lite insnöad, säger Jenny. Det är ganska härligt!