För forskningslystna studenter utgör handskriftarkivet en ymnig källa av uppslag.

En fjädervippa, en provisorisk väderstation och bysten av en romersk kejsare hälsar dig stillsamt välkommen i Handskriftsarkivet, fyra våningar under jord på Göteborgs universitetsbibliotek (UB) vid Näckrosdammen. Sterila, vita rullhyllor kämpar förgäves för att frånta de arkiverade dokumenten sin mystik.

Har du bara en aning fantasi när du gläntar lite på kartonglocken, hoppar kvickt egyptiska brevskrivare, busiga medeltida pergament-illustrationer och svenska polarforskare ut på golvet och dansar en glad, historisk vals till tonerna av Lasse Dahlquists Oh boy, Oh boy, vars originalnoter för tillfället ligger framme på ett bord.

- Vad sägs om Carl von Linnés CV? säger förstebibliotekarie Anders Larsson och plockar fram ett gulnat papper med snirklig text där Blomsterkonungen själv har fört logg över sina exkursioner.

- Här är en skiss på Carl Michael Bellman. På baksidan ser du ett brev han har skrivit själv. Och detta är en av Ellen Fries anteckningsböcker, Sveriges första kvinnliga professor. Hon var en stor beundrare av Nordenskiöld, så hon hade klistrat en bild av honom på omslaget.

Privatpersoners efterlämnade papper, det är vad handskriftsarkivet huvudsakligen utgörs av, förklarar Anders Larsson, som verkar ha största delen av de drygt 1 500 hyllmetrarnas samlingar i huvudet.

- Det vi tar emot och förvaltar är material som vi bedömer som viktigt för framtiden, av humanistiska eller andra vetenskapliga skäl. Man måste vara klar över var sakerna hör hemma i den kulturhistoriska traditionen. Hur det hänger ihop. Annars blir samlingarna döda.

- Men här inne lever Arosenius, Fogelklou, Wägner och Taube, fortsätter han och rullar en av hyllorna åt sidan för att trolla fram rader av bruna pappkartonger märkta med nationalskaldens namn.

Snart breder ett liv av toner, lyrik och konst ut sig över bordet, genom Everts många och ofta rörande brev till hustrun Astri, om julklappar som kommer först till nyår, om att livet är knapert och att pengarna är slut, men också glada teckningar med verser, som det illustrerade brevet från 1942:

Älskade Astri med killar och jänta – här ser ni mig på mitt fönster glänta!.

Sannerligen; det är något speciellt med handskrifter. Men vad?

- Strindberg kallade det andeviskningarna, säger Anders och ler i mjugg. Det här är dokument som någon har hållit i sin hand. Du kan se handstilen, känna pappret, förnimma sådant som du inte kan göra med en printad sida. Det är lite som att se en tavla i original. Det blir något helt annat än att se ett tryck.

Även om man från universitetets sida månar om tillgängligheten, kan du inte promenera in hur som helst och botanisera bland dokumenten. Allt material måste beställas. För särskilt känsligt och dyrbart material måste du dessutom ha goda skäl för att personalen skall ta sig an din förfrågan.

- Om någon för oss okänd privatperson plötsligt vill komma åt Strindbergs originalmanus, det går vi kanske inte med på. Men har du ett syfte som är seriöst, sorterar vi inte bort dig även om du inte är akademisk forskare på hög nivå.

Skall man som student specialisera sig, skriva uppsats eller fundera över fördjupade studier, fungerar arkivet både som en enorm forskningstillgång och som inspiration. Här finns många författar- och forskararkiv att ta sig an, menar Anders Larsson. Innan man kan börja forska, gäller det att få grepp om vad som faktiskt finns i gömmorna. Med flertalet olika register och index är det inte helt enkelt att navigera i arkivet på egen hand.

- Söker man på internet får man gärna för sig: Det jag inte hittar, det finns inte. Men så är det inte. Vi har en hel serie med mer eller mindre provisoriska register, annat står på lösa lappar. Och sen finns en del även i huvudet på mig, säger Anders och ler. Så det är alltid bra att börja med att kontakta oss. Sedan går vi vidare tillsammans. Vi kan ofta säga att: I det arkivet finns 14 brev i ämnet, men i det där arkivet finns det tio till.

På så sätt kan du också ruska liv i svunna tider, finna nya historiska samband och komma dina forskningsobjekt nära. Du går in i ett liv, som Anders Larsson uttrycker det, och kan ibland förvärva specialkunskaper om en annan människa som kanske inte ens de närmaste familjemedlemmarna kände till.

Tillväxten, donationerna, till arkivet är fortsatt god. Den stora frågan är hur det blir i framtiden, när vår egen samt kommande generationers forskning skall bevaras. Vilka spår blir kvar från tid där man snabbt slänger iväg ett mejl istället för att omsorgsfullt plita ihop ett brev och där Facebook och Twitter till stor del har slagit ut dagböckerna?

- Forskningsprocessen bevaras inte på samma sätt. Det behövs en beredskap för det, hur tar vi hand om dina digitala prylar? Annars sitter vi snart här med ett stort svart hål! Men det finns en medvetenhet, vi sitter inte bara handfallna. Det pågår arbete med digitala personarkiv ibland annat Sverige och Storbritannien.

- Sedan har vi ju tråkigheten med det digitala. Att känna att någon har hållit i just det här dokumentet, eller att veta att en munk har suttit och raspat med en fjäderpenna, jämfört med att titta på det här USB-minnet som rymmer alla brev från 20 år tillbaka … Visst, det är jättefint, säger Anders Larsson, men – det är inga viskningar i det.

Det är dags att lämna andarna bakom sig i underjorden. Kartongerna åker tillbaka upp på hyllan, ljuset släcks och vi drar igen dörren för att låta rummet återgå till sin tysta tillvaro.

Fast, vänta nu … hördes det inte en litet, litet Hej då!?