Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Joakim Lamotte.

Joakim Lamotte: Så fruktansvärt att det inte går att sätta ord på

Min gamla hemstad Trollhättan är i sorg efter torsdagens tragedi. Jag åkte dit och pratade med människor i området Kronogården där det ofattbara utspelade sig.

Kronogården är ett av Sveriges mest segregerade områden och de flesta som bor där har invandrarbakgrund. Så fort det gick upp för de som bor i Kronogården att gärningsmannen var en vit kille med svenskt namn blev förklaringen till morden skrämmande självklar. Varför skulle en svensk kille annars åka till Kronogården och döda människor med invandrarbakgrund om det inte fanns rasistiska motiv, undrade de som jag träffade.

Rysningarna gick genom kroppen när jag stod där och mindes stämningen under 90-talet i Trollhättan. På skolorna spelades det vit-maktmusik i uppehållsrummen och då och då fylldes löpsedlarna av rasistdåd i Trollhättan. Var det inte en moské som brändes upp så var det någon med invandrarbakgrund som nästan slogs ihjäl av rasister, eller så var det demonstrationer med uniformsklädda nazister som hyllade ledare i Hitlers Tyskland. I det redan då segregerade området Kronogården var det kravaller och bråk.

Jag minns hur svenskar tog sina bilar och åkte igenom Kronogården och kastade bananer till invandrarna, samtidigt som de skrek åt dem att åka hem till djungeln. Oroliga politiker, lärare och rektorer försökte stävja problemen genom att anordna temaveckor, som den gången vi fick gå och se Schindlers List och elever spelade vit-maktmusik i biosalongen. Eller när en överlevande från ett förintelseläger besökte högstadieskolan jag gick på i grannkommunen, och möttes av elever med rakade huvuden, kängor och bomberjackor. Under flera års tid gick det inte att berätta för nya bekanta att man var från Trollhättan utan att folk började fråga om nazistgängen i staden.

Tiden gick och Trollhättan försökte att tvätta bort stämpeln som en främlingsfientlig stad. Samtidigt har fler invandrare kommit till Trollhättan och hamnat i Kronogården. Människor med svensk bakgrund i Trollhättan som jag pratat med de senaste åren vittnar om hur det kokar under ytan i staden och berättar om de sociala problemen i Kronogården, som de menar har med segregationen att göra. De bor själva inte i Kronogården och åker helst inte dit. Samtidigt pratar jag med unga tjejer i Kronogården som vittnar om hur de känner sig otrygga när de lämnar området och åker till andra, "mer svenska", delar av Trollhättan. Där ser människor ner på dem och de blir ofta utsatta för rasistiska påhopp, säger de.

Sedan jag var ung i Trollhättan på 90-talet har politiker från alla sidor pratat om vikten av integration, men samtidigt har det vuxit fram ett allt mer delat samhälle, där svenskar och invandrare lever delvis var för sig utan att träffas. Trollhättan är skolexempel på ett politiskt misslyckande som skapat stora klyftor i samhället och grogrund för rasism. Att det nu, många år efter problemen i Trollhättan på 90-talet, händer igen är så fruktansvärt att det inte går att sätta ord på.

Samtidigt ser vi hur hatbrotten ökar i Sverige. Den senaste tiden har flera asylboenden satts i brand och tonen trissas upp på internet. Att följa den utvecklingen och inte tänka tanken att vi nu ser konsekvenserna av ett samhälle ingen ville ha men som vi ändå skapade, är nästan omöjligt.

Mest läst