De flesta föräldrar vet hur det känns när barnen går långa dagar på förskolan. Ofta kommer det dåliga samvetet redan på morgonen när det skall kramas hej då. Är oturen framme gråter barnen och ber en att inte försvinna. Att se sin tvååring snyftandes bäras iväg av förskollärare är fruktansvärt och sätter spår resten av dagen. Under fikarasten senare på jobbet kan det hända att någon frågar hur barnen trivs på dagis och då kanske man svarar att det är långa dagar, men förskollärarna är ju så duktiga. Dessutom har de så bra pedagogik. För att inte tala om hur nyttigt det är att de får lära sig att samspela med andra barn.
Med dessa intränade formuleringar försöker vi intala oss själva att det inte är hela världen att barnen går långa dagar på förskolan, trots att vår magkänsla skriker motsatsen. Sedan häver man i sig kaffet och återgår till arbetsuppgifterna för att bli klar så snabbt som möjligt, med hopp om att hinna gå en kvart tidigare. Efter sen dagishämtning är det dags för stressig middagslagning för att få i de trötta barnen lite mat innan läggdags. När tänder borstats och godnattsaga blivit läst sover de som små änglar. Då luktar man i deras hår, pussar dem på pannan och längtar till helgen. Men helgen kommer och försvinner lika snabbt, och på söndagskvällen tänker man att det snart är semester och att det då äntligen kommer ges mer tid med barnen. På det viset kommer åren passera tills barnkamrarna står tomma och ljudet av tassande små fötter i huset endast är svaga minnen.
Dagens föräldrar vill gärna kalla sig moderna och medvetna. Det blir vanligare med självförverkligande genom prestigefyllda jobb och trendiga vuxenintressen som crossfit, maratonlöpning eller hippa kurser i vegetarisk matlagning, samtidigt som barnen får spendera större delen av den vakna tiden på förskolan. Förr brukade mammorna se till att barnen fick mer tid i hemmet och slapp långa dagar på förskolan. Nuförtiden förväntas båda föräldrarna jobba lika mycket och göra karriär, medan barnen kommer i kläm och mammor och pappor stressar sönder sig, eftersom pressen att utstråla framgång och välmående är större än någonsin. Att barnen behöver tid med sina föräldrar tycks helt bortglömt i sammanhanget.
Men vet ni vad, det är ingen lag på att man alltid måste jobba övertid, ha nyaste bilmodellen på uppfarten, klara att springa milen under 40 minuter och få barnen att byta ut lördagsgodiset mot raw food. Säkerligen kommer inget sådant bli starka minnen på ålderns höst. Däremot borde vi kanske ibland stanna upp och fråga oss vad som verkligen betyder något i livet? Personligen vill jag inte bli gammal och tvingas inse att barnens förskollärare har fler minnen av deras småbarnsår än vad jag har.
