Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Jenny Diski: Spillrorna av ungdomens åtrå

Plötsligt överväldigades jag av den påtagliga påminnelsen om ungdomlig sexualitet som paret utstrålade. Jenny Diski blir sittande över ett snart 20 år gammalt foto på Kate Moss och Johnny Depp och funderar på åtrå, förlorade chanser och att träffa någon i sista minuten.

Den kändistidtabell som påbjuder vad skvallerspalterna ska innehålla och vad tunnlandsvis med tidningspapper och internetsidor ska fyllas med varenda vecka påminde i början av det här året alla tidningsredaktörer runt om i världen om att Kate Moss skulle fylla fyrtio. Den oundvikliga kavalkaden av foton på temat ”Det här är ditt liv, Kate Moss” visade oss hur hon hade, eller inte hade, åldrats från barn till kvinna, och längs vägen fick man också se det som pressen betecknade som hennes med- och motgångar (Vogue-omslag respektive knark). Jag sneglade förstrött på några bilder i en eller annan nättidning, roade mig med att studera Moss ofrånkomliga åldrandeprocess och gladde mig i hemlighet åt den. Det fanns ett foto som jag fastnade för, ett som var taget på filmfestivalen i Cannes på nittiotalet. Det fick mig att tvärstanna och titta ordentligt och sedan att fråga mig vad det var jag tittade på eller letade efter. Det var ett röda-mattan-foto av Kate Moss och hennes dåvarande pojkvän, Johnny Depp. De står hand i hand och poserar för kameran. Hon har på sig en enkel grå fodralklänning, väldigt lite smink och bär håret utslaget över axlarna. Hon ser elegant ut, ledig och elegant, inga spår av den vilsekomna hippien. Depp är klädd som situationen kräver, i smoking. Han har ingen ansiktsbehåring och inga dreadlocks, inte ens hatt. Han har snofsat upp sig kvällen till ära, precis som Kate Moss, men ni fattar känslan, de snofsade upp sig i sista ögonblicket innan de gick hemifrån.

Det var inte Kate Moss som fick mig att stanna upp och titta på bilden och sedan försöka hitta orsaken till att jag tittade på den. Jag läser om hennes förehavanden och tittar på bilder av henne, men bara om de råkar dyka upp på min skärm eller om någon pekar ut dem för mig. Jag förstår att hon är väldigt fotogenisk, men i mina ögon är hennes stil ett lager eller ett antal lager utanpå något som är rätt ordinärt. Jag är inte särskilt intresserad av Johnny Depps liv heller. Jag har noterat att han på senare tid har separerat från sin hustru, som jag visste var Vanessa Paradis, fransyska, skådespelerska eller sångerska, jag är inte säker på vilket. Jag visste inte att de var ett par förrän de hade varit ihop länge, för den nyheten hade helt enkelt gått mig förbi. Jag har sett ett antal filmer med Johnny Depp, men väldigt få som är gjorda de senaste tio–tjugo åren. Jag tror mig förstå att de flesta är kalkoner. De lockar mig inte något vidare, så jag tänker inte göra mig omaket, men jag har faktiskt sett den senaste delen av Pirates of the Caribbean på grund av dess fånigt sentimentala bakåtblinkning åt gamla äventyrsfilmer.

Men det är något med dem när de poserar på den där bilden, som jag fortfarande tänker på då och då. Han, som undviker att titta rakt in i kamerorna, som försöker hålla allmänhetens blickar på avstånd; hon, som låter masken glida av, som inte ser ut som en glättad fotomodell utan som en kvinna som inte kan låta bli att le av den ömsesidiga åtrå de känner och som de försöker hålla i schack i offentliga sammanhang. De kramar varandras händer för att få hjälp. De är unga och charmiga och galna i varandra.

När jag var ung, men gammal nog för att ha upptäckt att jag var åtråvärd, fick jag ibland syn på ett ansikte på en fest, på puben, på gatan, och det var som att få en slägga i huvudet. Ibland, om omständigheterna var de rätta, gjorde jag något åt det, jag gav mig till känna, gjorde mig tillgänglig. Detta kallades och kallas attraktion, och jag funderade inte särskilt mycket på det. Det var bara sådant som hände. Ibland blir man attraherad av ett utseende, ibland blir någon annan attraherad av en själv. Man får inte alltid samma reaktion tillbaka, och då brukade jag beklaga det en liten stund och sedan fortsatte jag med det jag höll på med, vad det nu kunde vara. Om det var ömsesidigt och alla andra faktorer stämde kunde vi träffas, ta en promenad, gå ut och äta eller kanske hoppa över formaliteterna och tillbringa natten ihop. Ibland kanske det blev något mer, och vi inledde ett förhållande som varade i några veckor, månader, någon mycket sällsynt gång flera år. Det var inte mitt enda sätt att få ihop det med män, men det var det mest spännande. Den där åtrån som tändes och sedan att tillfredsställa den.

På fotot där Depp står och håller Kate Moss i handen har han något vaksamt i blicken, han är på helspänn medan blixtarna bränner av. Men blicken är ändå öppen, den är porten in till allt möjligt som vi inte kan veta om honom. Moss leende bekräftar det man inte kan veta men som vem som helst kan ana sig till. Det andra jag lade märke till på bilden var att de båda, Moss och Depp, nästan var som enäggstvillingar. När de tittade på varandra, som de kanske inte vågade göra offentligt just då, så måste det ha varit som att se sig i spegeln. Visste de det, undrar jag. Att de var tvillingar? De små rosenknoppsmunnarna, de sneda ögonen, en glasartad, uttråkad min som de sätter på sig när de tittar ut över världen, och under den ser man hur utmattade de är av att njuta av varandras sällskap. Men det där var bara en analys i förbigående innan släggan slog till igen. Eller det var kanske snarare ett blixtnedslag. En projektil, som Amors pil i hjärtat, som öppnade ett minne av något i mig, ett slags känsla, smärta, en stöt i bröstet. Ett gammalt minne av spillrorna av ungdomens åtrå.

Jag är sextiosju. Och jag kom på mig med att fyllas av – tja, något i stil med sorg. Det var väl den gamla kvinnans sorg när hon minns ungdomen och åtrån, hur den kom över en som en blixt från klar himmel, när den var besvarad och man visste att det var möjligt och nödvändigt att stilla den. Plötsligt överväldigades jag av den påtagliga påminnelsen om ungdomlig sexualitet som paret utstrålade. En person sa en gång till mig på sin sextioårsdag, med tårar i ögonen: ”Ingen kommer någonsin att bli kär i mig mer.” Jag avhöll mig från att snäsa av honom med ”Det gör inget, ingen har någonsin blivit det”, som ett slags straff för det jag tolkade som hans berusade gråtmildhet, för även om det var sant förtjänade det faktiskt bara ett ironiskt leende, inte tårar. Jag var lite över fyrtio år då, och inte särskilt fördragsam mot känslosamhet. Det ögonblick av sorg som jag upplevde när jag tittade på bilden av Moss och Depp krävde också ett ironiskt leende, inte tårar. När jag var femtio träffade jag Poeten, som är lika gammal som jag. Vi hade båda väntat till sista minuten med att hitta vårt livs förhållande. Dessförinnan hade ingen av oss betraktat sig som slutgiltigt bunden till ett förhållande, fast vi hade varit gifta och hade barn. Detta att vi faktiskt får leva lyckliga i alla våra dagar i ett så sent skede av våra liv är något vi båda ler åt för att det är så osannolikt. Det gör oss fortfarande förvånade, men det funkar. Jag vet egentligen inte varför. Jag fann något nytt när vi träffades, något som både inbegrep och förvandlade den ungdomliga åtrån; vi hade attraktionen men byggde ett förhållande på den, ett förhållande som innebar att den i min ålder redan avtagande men inte helt obefintliga möjligheten att se någon annan i ett rum, att vilja ha honom, att se att han vill detsamma och att göra något åt det, blev något jag från den stunden frivilligt avstod från. Det är möjligt att man inte helt och hållet kan kapitulera för ålder och stadgad kärlek. Kanske måste man sörja lite – när man tittar på ett foto av ett älskande par som är mitt uppe i ett passionerat kärleksförhållande och känner ett styng av saknad men också ett leende över de chanser man aldrig kommer att få och som man i vilket fall som helst aldrig skulle ta, och över förlusten av möjligheten att känna ren och skär åtrå och att en främmande människa besvarar den.

Översättning: Helena Hansson

.

Ämnet
Kanske måste man sörja lite – när man tittar på ett foto av ett älskande par som är mitt uppe i ett passionerat kärleksförhållande och känner ett styng av saknad men också ett leende över de chanser man aldrig kommer att få och som man i vilket fall som helst aldrig skulle ta, skriver Jenny Diski.

Skribenten
Jenny Diski är författare, bor i Cambridge och skriver regelbundet exklusivt för GP kultur. Hon medarbetar också i London Review of Books. Skrev senast om hur barndomen påverkar upplevelsen av hemmet.

moss_depp
Mest läst