Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
En ortodox judinna i bön vid klagomuren i Jerusalem.

Jenny Diski: Hat mot judar som middagsnöje

Den otyglade antisemitismen har åter blivit på modet, skriver författaren Jenny Diski. I en djupt personlig text beskriver hon sina erfarenheter som judinna i ett samhälle där hon aldrig känt sig riktigt hemma.

Jag är född i centrala London två år efter andra världskriget. Mina föräldrar var första generationens brittiska judar, uppvuxna i East End i London med sina invandrade föräldrar, som hade flytt från pogromerna i Östeuropa alldeles i början av nittonhundratalet. Sedan jag kom till världen 1947 har ingen någonsin sagt till mig: ”Ni borde varit döda allihop. Din mamma, dina förfäder, de borde för helvete blivit gasade allihop”, som modedesignern John Galliano häromsistens sa till en kvinna på en bar i Paris. Inte heller har jag någonsin blivit kallad för ”krematoriesmitare”, ett epitet som Mel Gibson en gång använde om judinnan Winona Ryder.

Under tjugohundratalets andra årtionde tycks den otyglade antisemitismen plötsligt ha blivit på modet. Den ständigt lika koleriske Charlie Sheen valde att kalla sin producent Chuck Lorre (född Charles Levine) för Chaim Levine för att på något sätt göra sig lustig, och han har pratat om sin manager som ”ett kutryggigt judesvin”. Er egen Julian Assange, den olycksalige och olycksdrabbade, lär ha ringt upp chefredaktören för satirtidskriften Private Eye och förklarat att det pågick en judisk mediekonspiration mot honom i England. Det är också välkänt att han är god vän med den mystiske Israel Shamir (även känd som Jöran Jermas och Adam Ermash), som inte bara tror på en judisk sammansvärjning i medierna, utan också menar att judarna planerar att ta över världen när de har lagt beslag på Jerusalem och att Förintelsen inte var tillnärmelsevis så farlig som judarna påstår att den var.

Bortsett från sådana glåpord från kändisar verkar antisemitiska uttalanden och handlingar i allmänhet vara på uppgång, dels för att man sätter likhetstecken mellan judar – oavsett var de kommer ifrån och vilka åsikter de har – och Israels behandling av palestinierna, dels för att generaliserande antijudiska stämningar alltid har varit populära och aldrig har dött ut, varken här i Storbritannien eller någon annanstans.

Precis som nästan allt annat i mitt fädernesland är antisemitismens yttringar en klassfråga. Allt som kan betraktas som uttalad rasism, till exempel British National Partys krav på att judarna, tillsammans med alla icke-vita invandrare och deras barn, ska skickas hem till … tja, att de ska skickas någonstans, allt sådant är i huvudsak ett arbetarklass- eller lägre medelklassfenomen. (Ni behöver inte bry era hjärnor alltför mycket med att reda ut det brittiska klassystemets alla spetsfundigheter – de är visserligen djupt inpräntade i mig, men ni kan välja att strunta i dem.) Den variant av antisemitism som mer hör hemma i medel- och överklassen anses – av de klasserna själva – inte vara rasism. Det handlar helt enkelt om en självklar premiss inom en sluten grupp, något som man skrattar åt och är överens om, men som man inte sätter några otrevliga etiketter på, för det vore dålig stil och bevis på att man saknar humor.

Mina föräldrar råkade ut för arbetarklasstypen av antisemitism på 1930-talet, när Oswald Mosleys svartskjortor marscherade genom de judiska delarna av East End. Själv har jag som sagt aldrig personligen upplevt öppen antisemitism – om man inte räknar det där pojkgänget i skolan som brukade ligga och lurpassa på mig när jag var tolv och retsamt ropa ”Här kommer rabbinens fru” eller det faktum att jag inte blev antagen till den kyrkliga flickskolan Grey Coats trots att mina betyg räckte till, eftersom deras kvot för judiska elever var fylld.

Men den andra typen av antisemitism, den fina sorten, har varit en del av min tillvaro så länge jag kan minnas. Detta att jag som judinna har växt upp och levt i efterkrigstidens England har alltid fått mig att känna mig som något annat än just engelsk. Missförstå mig inte nu: att jag inte känner mig riktigt hemma i landet där jag är född är inget negativt. Faktum är att jag sätter stort värde på min livslånga känsla av främlingskap, även om de flesta människor från andra länder skulle tycka att jag var så engelsk man kan bli.

Min första dramatiska konfrontation med min egen judiskhet i andras ögon utspelade sig på min lågstadieskola när jag var åtta, nio år gammal (ganska snart efter att det som hände under Förintelsen hade blivit offentligt känt), när en grupp kamrater frågade mig var jag kom ifrån. Jag blev förvånad. Jag är engelsk, sa jag. Nej, det är du inte, du är judisk, sa de, och så tillade de att jag hade dödat Jesus. Vi sjöng om Jesus vid morgonsamlingen varje dag – Du bar ditt kors, o Jesu mild – och möjligheten att jag kanske bar ansvaret för en så viktig persons frånfälle gjorde förstås intryck på mig, fast jag inte hade något minne av själva dådet.

Det jag däremot var säker på – eller hade varit säker på – var att jag var engelsk. Det stod på min födelseattest. Och det var det svaret jag gav barnen på lekplatsen.

Men när jag tänkte efter hade jag alltid vetat att det var något med oss som gjorde att vi inte passade in. Vi hörde egentligen aldrig hemma i det där strikt indelade klassystemet som hängde ihop med hur man pratade, vem man kände, vad man åt, hur man klädde sig och vilka möbler man hade hemma. Jag kunde inte placera in mig själv lika enkelt och exakt som jag kunde placera in mina icke-judiska bekanta, för trots att vi knappast var religiösa judar och trots att engelska var vårt modersmål, var det så mycket i vårt vardagsliv som var så annorlunda att vi aldrig passade in i någon väldefinierad, etablerad bit av samhällsstrukturen.

När min mamma och jag gick omkring på gatorna i centrala London, blev vi faktiskt vid flera tillfällen hejdade av människor som frågade om vi var italienare. London var så homogent i början av 1950-talet att ”medelhavsdrag” var något som intresserade främmande människor. De var mycket vänliga, men icke desto mindre betecknades vårt utseende som ”kosmopolitiskt”, ett begrepp som ofta var ett kodord för judiskt i tidningar, böcker och den offentliga debatten. Maten vi åt hade sitt ursprung i Östeuropa, vi använde ord som kom från mina jiddischtalande mor- och farföräldrar, och även om vi åt bacon med förtjusning, betraktade vi hönssoppa som en omistlig mänsklig rättighet. (I The Guardian den 6 mars 2011 kommenterade Hadley Freeman beskedet om att Galliano efter den judiska incidenten skulle läggas in för avgiftning med en förbryllad fråga: ”Hur fungerar antisemitisk avgiftning egentligen? Blir han tvångsmatad med kneidlach? Tvingad att titta på Annie Hall nonstop? Får han lära sig hur man blir hypokondriker? Hoppsan, det låter ungefär som min barndom.”)

Ända sedan dess blir jag då och då påmind om att jag fortfarande är en främling i detta land. På en finare middagsbjudning fick jag höra en dråplig berättelse – av människor med gamla engelska anor – om hur de hade varit bjudna på ett judiskt bröllop och om de gräsliga kläder, gapiga röster och den ytterst dåliga smak de hade varit tvungna att stå ut med. Min bästa väns syster och svåger kom direkt från en söndagslunch på restaurang och underhöll oss med en beskrivning av ”judarna” vid bordet bredvid, som hade haft så mycket guldsmycken på sig att det klirrade medan de glufsade i sig maten alldeles för snabbt och högröstat upplyste varandra om hur mycket pengar de hade tjänat den senaste veckan.

Förvånansvärt ofta har jag i sociala sammanhang fått förklarat för mig av till synes helt vanliga, intelligenta människor att det är ”judarna” som styr medierna och hindrar olika slags sanningar från att komma fram.

En gång berättade en konstnär att judiska redaktörer och tidningsägare såg till att positiva recensioner av konst av icke-judiska konstnärer inte blev publicerade. Allt det här har sagts med den självklara utgångspunkten att man bara bekräftade något som resten av sällskapet redan visste. Om den enda juden ibland dem – det var alltså jag, det – har man antingen inte känt till att jag är judinna, eller också har det förutsatts att jag är så pass ”kultiverad” att jag precis som alla andra tycker att judarnas girighet och bristande hyfs är till lika delar sant, roligt och motbjudande.

Min reaktion är alltid att skämmas å det gruvligaste. Det är en del av mitt engelska kynne, förmodar jag – men jag skäms å deras vägnar, för vad de avslöjar offentligt om sig själva, deras plumphet och hur de kommer att känna sig när de inser – eller minns – att det finns en i sällskapet som är jude och att hon inte skrattar.

Ibland vänder jag lite trött min semitiska profil mot dem för att hjälpa dem på traven. Någon enstaka gång fattar de vinken, byter ämne eller lämnar skyndsamt rummet. Eller också uppstår det en tystnad som jag som social varelse känner att det är min plikt att fylla med ett nytt samtalsämne. Men ibland får man en stark känsla av att, jo, det är klart vi vet att du är jude, men snälla nån, du vet ju vad vi menar, och vad har hänt med ditt sinne för ironi? Min ironi tycks verkligen vara som bortblåst i sådana situationer, för det stämmer att ett av nöjena med att umgås med andra judar är att man kan skämta om judar.

Men jag har ett dubbelt problem. Jag är emot antisemitism och rasism i största allmänhet, men jag är också emot sionismen som idé och är förfärad över dess följder. Och inte nog med det: jag uppskattar den judiska diasporan i allra högsta grad.

Det fantastiska med judarna är det faktum att de är utspridda över hela världen, att de är delaktiga i alla andra kulturer, samtidigt som de samlas kring och håller fast vid sin egen föränderliga kultur. Det här tycker jag är oändligt mycket bättre än nationalism. Jag har överhuvudtaget ingen känsla av att Israel skulle ha något med mig att göra. Man kan inte på något sätt rättfärdiga ett krav på ett hemland, som redan är befolkat av någon annan, med utgångspunkt i en litterär berättelse skriven av flera olika författare för tusentals år sedan.

Jag beklagar i synnerhet den israeliska statens behandling av palestinierna och dess sätt att utnyttja Förintelsen som ursäkt för att tvångsförflytta och förfölja människor. Det här ställningstagandet betraktas av pro-israeliska judar som värre än att sakna humor.

Jag har alltså upptäckt att jag – liksom många andra judar som har uttryckt samma åsikter – finns med på den judiska SHIT-listan på internet (där SHIT är en förkortning av ”Self-Hating and/or Israel-Threatening”, det vill säga ”självhatande och/eller Israelfientlig”). Det känns ganska märkligt – men kanske stärker det min positiva känsla av utanförskap ännu mer – att både betraktas som antisemit av en del judar och att göra en del icke-judar besvikna genom att vägra att skratta åt de antisemitiska skämten.

Översättning: Helena Hansson

Bild - 2
Mest läst