Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
"Om jag hade trott på djävulen föreställer jag mig att han mycket väl hade kunnat fara fram som Jimmy Savile" skriver Jenny Diski.

Jenny Diski: Högt pris för djävulsk underhållning

Efter avslöjandena om Jimmy Saviles övergrepp lever ­britterna under ett moln av förlägenhet. Jenny Diski skriver om ett förhärdat monster som fick en puritansk publik att rysa av förbjuden upphetsning.

Under de senaste veckorna har britterna levt under ett moln av förlägenhet – inte helt olikt perioden efter prinsessan Dianas död och begravning, då vi vaknade till sans ur ett slags kollektivt tillstånd av traumatisk dyrkan och kände att vi kanske hade överdrivit vår sorg och vrede en smula. Den här gången är det Sir Jimmy Savile som är orsaken till våra olustkänslor – en man som före den senaste tidens ”avslöjanden” sist lät tala om sig när han kördes omkring i en guldmålad kista på en katafalkvagn av glas dragen av plymförsedda hästar och gatorna kantades av folk som applåderade och hurrade åt minnet av en älskad man.

Ett år efter hans död har vi ställts inför mycket övertygande bevis för att Savile i årtionden hade gjort sig skyldig till sexuella övergrepp mot massor av minderåriga, funktionshindrade, de sämst lottade. Jag säger ”vi”, men det stämmer egentligen inte riktigt. Det finns en klasskomponent i chocken, precis som det alltid gör här i landet. Om ni lyckades undvika Jimmy Savile medan han levde kan jag berätta att han var en man som framstod som det britterna brukar kalla en ”cheeky chappy” – en kaxig snubbe. Han var från arbetarklassen, älskade sin gamla morsa, som han kallade ”hertiginnan”, gick klädd i träningsoveraller av guldlamé och alldeles för mycket lullull, och han var programledare för teveserien Jim’ll Fix It, där han ordnade så att barn fick alla möjliga drömmar uppfyllda – de kunde få sparka fotboll med sin hjälte från Premier League eller komma in backstage på en Iron Maiden-konsert. Han samlade in miljontals pund till välgörenhet genom att springa maratonlopp och arbetade som volontär på sjukhus. Han utsågs till och med av en brittisk minister att leda en arbetsgrupp som skulle förbättra förhållandena på Broadmoor, ett sjukhus för personer dömda till rättspsykiatrisk vård, och under den tiden hade han ett eget kontor och fick nycklar till alla avdelningar. Han var älskad av hela vårt folk, får vi hela tiden höra. Men det gällde bara en del av folket. Jag har aldrig känt någon som kunde tåla Jimmy Savile eller som tittade på Jim’ll Fix It eller kände något annat än avsmak för honom ens när han var yngre och spelade skivor i Top of the Pops på sjuttiotalet.

Det var inte bara i arbetarklassen han slog an. Här finns också den häpnadsväckande historien om hur prins Charles tog kontakt med Savile och bad honom om råd om sina äktenskapliga problem med prinsessan Diana och hur han på Saviles åttioårsdag skickade honom en låda cigarrer och ett par manschettknappar i guld med följande meddelande: ”Ingen kommer någonsin att få veta vad du har gjort för vårt land, Jimmy. Det här är bara ett litet tack för det.” Vi har än så länge bara fått veta en liten del av det Jimmy gjorde för vårt land, och jag kan tänka mig att prins Charles anför horderna av förlägna beundrare som hänger med huvudet i ruelse.

Jimmy Savile var alltså inte bara en arbetarklassens hjälte för arbetarklassen utan också för de trögtänkta delarna av överklassen. Han var ett förhärdat monster som framställde sig själv som en sentimental typ och dessutom låtsades vara en vanlig, rättfram Yorkshireman, den där typen som sa sitt hjärtas mening och inte stod för något som var alltför begåvat, en man som gömde sig bakom en sorts excentricitet i fråga om klädsel och tal som förvandlade hans oförfalskade och uppenbara vidrighet till ett slags levande karikatyr och som av någon anledning gjorde honom omtyckt i de breda folklagren. I mina ögon var han en motbjudande horbock, lömsk och osympatiskt självbelåten. Han brydde sig nätt och jämnt om att dölja sin liderlighet. Jag skulle aldrig ha lämnat någon ensam i ett rum med honom. Men de flesta människor buntade ihop honom med andra älskade brittiska kändisar med tvivelaktigt sexuellt rykte, som Benny Hill, som jagade kvinnor med stora bröst, den självhatande homosexuelle Kenneth Williams, och Bernard Manning och Freddie Starr, med deras plumpt rasistiska och sexistiska ”humor”. De hade det gemensamt att de i det tysta förnekade det de utåt sett verkade vara. De ingår i en kategori av populära underhållare som spelar på gränsen till en rad lättvindigt anammade sociala tabun och fördomar och som använder komik, varieté och en avart av de oanständiga skämt som går ända tillbaka till Chaucer. De fick en i grund och botten puritansk publik att kollektivt rysa av förbjuden upphetsning över fjollig smyghomosexualitet, otillåtna och plumpt sexistiska heterosexuella begär och sorgfälligt komiska stereotyper som lurar i farligt förbisedda vrår av folks hjärnor. De blir mer och mer sällsynta. Alla de ovannämnda är döda, utom Freddie Starr, som även han har blivit anhållen för påstådda sexuella övergrepp mot minderåriga.

Medelklasscheferna på BBC, som lät Savile fortsätta jobba och förgripa sig på unga kvinnor och barn i sin loge, och folk på sjukhusen och barnhemmen, som blundade och slog dövörat till när människor som de hade ansvar för kom med klagomål mot Savile – de lät sig inte luras av honom, som de påstår, inte mer än vad jag gjorde. De var livrädda för att pengarna som han drog in till deras panka institutioner skulle sina och att tittarsiffrorna från den dyrkande tevepubliken skulle gå upp i rök. Likväl vägrade en av cheferna på BBC att låta Savile ha något som helst att göra med den årliga insamlingen till behövande barn med motiveringen att man inte fick låta honom komma i kontakt med unga, nödlidande människor. Savile var en ulv i ulvakläder och visade öppet upp sin liderlighet så att vem som helst kunde se den. Det var smart, för det fanns folk som trodde att en person som var så uppenbart vidrig och bestialisk omöjligen kunde vara sådan på riktigt. Ungefär som jag minns att min mamma älskade Liberace men inte för ett ögonblick trodde att han verkligen var bög.

I grund och botten var det utpressning Savile sysslade med. Med sitt ”välgörenhetsarbete” (och han samlade faktiskt in miljontals pund till sjukhus och barnhem) köpte han sig tillgång till offer och hindrade dem som misstänkte eller kände till hans verkliga motiv från att gå ut med det för att de var rädda att deras verksamhet eller intäkter skulle gå åt pipan. Vilket en del av dem mycket riktigt har gjort sedan vittnesbörden om övergreppen kom ut. Om jag hade trott på djävulen föreställer jag mig att han mycket väl hade kunnat fara fram som Jimmy Savile här på jorden. Han skulle ha älskats av en tacksam nation, betraktats som en välgörare som verkligen gjorde en viktig insats, en skämtare som lockade fram de mest tarvliga skratt och vädjade till den plumpaste humor. Och som samtidigt orsakade förtvivlan och rädsla hos människor som inte kunde undkomma hans illvilliga uppvaktning, och skam hos dem som mycket väl visste vad han höll på med men inte vågade berätta. Men vem behöver en övernaturlig djävul när det är så lätt för vem som helst att manipulera människor som vill bli underhållna och roade av kittlingar och elakheter men vill slippa bekymra sig alltför mycket om de mörkare sanningarna här i världen?

Tv-stjärnan Jimmy Savile gjorde i årtionden sig skyldig till sexuella övergrepp mot minderåriga – medan cheferna på BBC slog dövörat till, skriver Jenny Diski

.

SKRIBENTEN

Jenny Diski är författare. Medverkar regelbundet i GP. Aktuell med boken Allt jag inte vet om djur.

Helena Hansson

Mest läst