Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Erika Alexandersson, Nils Landgren, Josefine Lindstrand, Lars Danielsson och Lena Willemark spelar i Göteborg.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Jazzstjärnor om hur de tändes

    För första gången hålls den stora manifestationen Swedish jazz celebration i Göteborg. Med anledning av det låter vi några aktuella svenska musiker förklara vad jazz är, hur de hittade den och hur den mår.
    Erika Alexandersson, 31, Stockholm, sång och harmonium. Sjunger på onsdag med skivaktuella Thus:owls på Trädgårn och med Josef & Erika på Nefertiti på fredag.

    "På ett plan är det svårare att vara fri och nyskapande i Sverige, jämfört med andra länder. Vi grupperar för mycket och det tycker jag är oinspirerande. När jag har rest har jag känt en större öppenhet, att det inte spelar så stor roll vilket instrument man spelar eller vad man gör.
    Men rent musikaliskt står vi oss jättebra och här finns fantastiska musiker. Det pågår viktiga diskussioner och känns kreativt. Kanske är det för att det är hårda tider. Jag tror att det kan generera bra saker i konst och musik. Den som orkar hålla på måste verkligen brinna.
    För mig är jazz en spjutspets. Eller: jag vill att den ska vara det, försöka hitta nya vägar. Så tänker jag i och för sig om nästan all musik. Det som är nyskapande, kreativt och utforskande tilltalar mig.
    Eftersom min mamma är musiklärare och körledare har musik alltid varit så naturligt för mig. Jag sjöng i hennes körer och fortsatte sedan med att välja instrument i kommunala musikskolan. En gång försökte jag sluta med musik för att känna hur det kändes. Det kändes inte bra.
    Likadant är det med rösten som är mitt verkliga instrument, även om jag spelar en del också. Men hur viktigt sjungandet är har jag förstått först när jag inte gjort det på ett tag. Pauserna får mig att förstå."



    Nils Landgren, 53, trombon och sång. Spelar med Funk Unit på lördag på Trädgår'n. Är bland mycket annat också konstnärlig chef för Bohuslän Big Band.

    "Jazz är musik i ständig förändring. Den hittade mig, kan man säga, genom min pappa som nu är 92 år. Han var väldigt jazzintresserad och spelade Louis Armstrong, Duke Ellington och Count Basie för mig när jag var liten. 'Det här ska du höra på, pojk, för det är bra', sa han.
    Det var också genom honom jag upptäckte trombonen. Vi var inte bönder men växte upp på en bondgård i Degerfors och både jag och mina två bröder spelade trummor. Vi övade mycket hemma. Men en dag spelade vi så mycket att vi skrämde slag på korna, de fick spatt och en av dem rymde en mil hemifrån. Min mamma sa att nu räcker det och eftersom jag ändå tappat sugen började jag leta efter ett annat instrument. Jag fick syn på en trombon som min pappa råkade ha hemma för att laga åt musikkåren. Jag provade och sen var jag fast.
    Något år senare, jag var kanske fjorton eller femton, försökte jag mig på att improvisera och även om jag inte kunde så passade det mig. Jag fortsatte med det parallellt med min klassiska utbildning på Musikhögskolan där vi fick passa på när lärarna gått hem. Det var förbjudet att spela jazz, sånt skulle man inte hålla på med.
    Nu är det mer accepterat. Svenska jazzmusiker, som nästan alla nästan alla har en nordisk ton, håller sig extremt väl framme och spelnivån är oerhört hög jämfört med resten av Europa."


    Josefine Lindstrand, 27, sångerska. Är årets årets Jazz i Sverige-artist och sjunger på Nefertiti på fredag.

    "För mig är jazz främst ett förhållningssätt, sedan kan det vara väldigt brett musikaliskt. Det handlar om ett fritt intryck, att ta intryck av vad som ljuder för stunden och improvisera. Alla genrer kanske inte kan vara jazz, men eftersom jag har en bakgrund som improvisatör färgar det förhållningssättet av sig på vad jag än gör.
    Mina morfar var en glad amatör och entusiast som tidigt introducerade mig för jazz, när jag bara var fem-sex år. Dels hade han många grammofonskivor, dels kände han många jazzmusiker som pianisten Arvid Sundin och de brukade spela på vårt sommarställe.
    Från början lyssnade jag mest på andra, som Ella Fitzgerald och Louis Armstrong, men fick snart lust att testa själv och hitta något eget. Sångerska har jag alltid velat bli, men alla sa att det är bra att kunna ett instrument också, så jag spelar piano och lite saxofon. Jag är glad att jag lyssnade på dem, även om det är roligast att sjunga.
    Den svenska jazzen mår bra i dag, tycker jag. Den innehåller så väldigt många olika sorters musik som ändå är jazz. Jämfört med resten av världen håller sig Skandinavien väl framme med en mångfald och imponerande många musiker representerade på festivaler. Även om genren från början är amerikansk så finns här ett eget uttryck, ett nordiskt sound."


    Lena Willemark, 48, sångerska och violinist, Stockholm. Är festivalens "artist in resident" och framträder med åtta musikhögskolestudenter på onsdag på Nefertiti. Gästar också Elise Einarsdotter och Olle Steinholtz i Stenhammarsalen på torsdag.

    "Brokighet är alltid underbar. Det är också något jag tycker präglar dagens svenska jazz, även om jag inte är superduperinsatt. Mycket rör sig i gränslandet mellan musikformer och framför allt kommer kvinnor fram mer. Sångerskor har ju alltid funnits, men nu är också fler kvinnor musikanter och kompositörer vilket främjar det musikaliska uttrycket.
    Jag har ett helt okomplicerat förhållande till genrer, har aldrig känt att det finns något motsatsförhållande mellan att gilla det ena eller det andra. Kanske är det för att jag är uppvuxen på landsbygden. Där tar man det som finns och jag växte upp med folkmusik, visor och Radio Luxemburg. Lite jazz hade jag väl hört på dragspelsklubben hemma och i radio, men det var först när jag var arton och flyttade till Stockholm och sprang på Fasching som jazzen riktigt drabbade mig. Artister som Miles Davis, Carla Bley, Betty Carter, Svante Thuresson. Och Monica Zetterlund, första gången jag hörde henne blev jag förälskad.
    Men för mig är jazz mer ett språk än en etikett; jag gillar friheten i det, en frihet som också finns i folkmusiken. Den största frågan för mig är vad musik är. Svaret är: ett liv. Musik betyder så ofattbart mycket för mig."


    Lars Danielsson, 50, basist, bor i Mölnlycke. Spelar med pianisten Leszek Mozdzer på Nefertiti på lördag.

    "Det var en så stark upplevelse. Jag var kanske sjutton år och såg en konsert på tv med pianisten Oscar Peterson och den danske basisten Niels-Henning Ørsted Pedersen. Så här i efterhand minns jag det som mitt första möte med jazz, att jag sedan började dra mig ditåt och började upptäcka helt ny fantastisk musik. Tidigare hade min värld varit rock, Jimi Hendrix och Santana, men jag kände mig lite trött på den, tyckte att allt gick igen.
    Jazzen är inte förutsägbar, det är musik med mycket improvisation. För mig är det huvudinnehållet, sedan blandar jag både klassiskt och rock och folkmusik. I jazz finns också en större möjlighet att hitta sin egen röst och låta den träda fram. Från början spelade jag cello och började även med kontrabas i tjugoårsåldern; kanske ligger den nära min personlighet för jag kände tidigt att min musikaliska röst fanns i kontrabasen.
    Jag har precis uruppfört Hymn i Frankfurt, ett beställningsverk för symfoniorkester och kör. Nästan alla mina konserter är utomlands nuförtiden, mycket i Polen och Tyskland, och kanske bara en eller två om året i Sverige. Därför vet jag ärligt talat inte hur svensk jazz mår nuförtiden. Men det verkar vara gott ställt för det jag hör tycker jag mycket om och det kommer bra unga band. Oddjob, till exempel, om man nu kan kalla dem för unga."

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.