Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Jarr får allt att svänga

    När Ahmadu Jarr kom till Sverige mötte han ett folk som knappt rörde sig. Fyrtio år senare är svensken dansant. - Vi invandrare har gjort mycket för det här landet, säger den energiske slagverkaren som spelar i Göteborg på lördag.
    Ahmadu Jah, mer känd som Ahmadu Jarr, tittar ut genom fönstret. Han kvittrar ikapp med fåglarna utanför om att han kan se solen åt höger, vänster och framför sitt hus i Solna. Dessutom kan han spela högt på nätterna utan att störa andra. Han verkar vara en människa som månar om goda vibrationer. Redan vid första hälsningsfrasen får han intervjun över telefonen att kännas som ett samtal mellan gamla kompisar, undrar hur läget är och skrattar hest.
    De senaste åren har han pendlat mycket till sitt gamla hemland Sierra Leone, där han efter inbördeskriget arbetat med ett projekt för att knyta olika grupper samman med hjälp av musikkurser.
    - Därför har jag inte kunnat komma till Göteborg och spela, säger han.
    Men nu åker han ut på turné och anländer till Göteborg på lördag med High Life Orchestra, en fjorton kvinnor och män stark orkester som grundades för mer än tjugo år sedan. Han själv och ytterligare en tredjedel har varit den fasta kärnan, i övrigt har en lång rad musiker kommit och gått.
    Ahmadu Jah beskriver det som ett slags världsmusikskola som han startade sedan han slutat i jazzrockgruppen Egba. Idén är att sammanföra svenska och afrikanska musiker, att de ska utbyta erfarenheter ett tag och sedan vandra vidare till "sina popband" med nya rytmer i bagaget.
    - Det är många som har passerat igenom. Jag har ett litet Afrika i Sverige kan man säga, en musikkällare, säger Ahmadu Jah.
    - Vår musik kittlar, den gör att man måste dansa och röra på sig. Det är grunden. Men om folk är lite blyga kan man också sitta och lyssna, för vi har lite olika dynamik.
    När han kom till Sverige i mitten av 60-talet sedan var det enligt honom rätt illa ställt med svenskarnas rörlighet. Han hade efter studier i England fått stipendium för att utbilda sig till civilingenjör vid Tekniska högskolan i Stockholm. Men snabbt uppslukades han av musikvärlden och anlitades av så väl Cornelis Vreeswijk och Bernt Egerbladh som Abba och Bob Marley.
    - När jag kom hit dansade svenskarna alldeles för dåligt, de gick faktiskt och satte sig när vi började spela.
    Han frustar glatt över vilken utveckling som skett, efter alla salsakurser och inte minst hans eget musicerande. "Vi invandrare har gjort mycket för det här landet", säger han och menar att svenskarna svänger runt oerhört mycket mer nu än fyrtio år sedan. Han nämner med stolthet sina nu välkända barn Neneh Cherry, Titiyo Jah och "min stepson" Eagle-Eye Cherry, berättar så det svänger i luren hur han brukade visa rytmer och ramsor han lärt från sin mor i Sierra Leone för döttrarna när de var små.
    Den pedagogiska leken utvecklade han snart till en omfattande turnéverksamhet för barn, en mission han prisats för och fortfarande bedriver.
    - Nu har det här samhället blivit ett danssamhälle, förstår du. Ungdomar dansar så man kan inte believe it. Det är viktigt för om man dansar blir man frisk, man blir glad och umgås. Då laddar man batterierna.
    I nästa stund svävar han ut i anekdoter om kulturkrockar han råkat ut för under sina resor till skolor runtom i landet. Som till exempel när ett barn i Karesuando trodde att den gästade musikern inte hade tvättat sig. Eller ett barn i Sollefteå som menade att afrikaner är bra på att dansa för att de inte har något att göra.
    Ahmadu Jah brister ut i ännu ett hest skratt och säger att han reagerar positivt i sådana lägen.
    - Då säger jag till mig själv: Ahmadu, du har ett jobb i det här landet.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.