Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Jan Lööf | Jan Lööfs serier, volym III

Jan Lööf är den älskansvärde gubbtjyven som lugnt odlar sina specialintressen garanterat opåverkad av tidens trender, skriver Cecilia Verdinelli.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Jan Lööf | Jan Lööfs serier, volym III

Kartago förlag

Jag är ofta dödstrött på Jan Lööf. Jag lever med två fyraåringar, och därmed med Jan Lööfs alla fantastiska manicker, oförbätterliga skurkar och nostalgiska fordon. Lööfs bilder är så stilistiskt hårdkodade att mannen liksom bildat en alldeles egen genre. Världen i Lööfs tappning saknar skuggor och ojämnheter, dess ytor är stumma med tydliga konturer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jan Lööf själv har blivit en mytisk gestalt, skygg som den Fantomen han kärleksfullt plagierar. Den främsta behållningen med den tredje volymen av Jan Lööfs serier är hans egna redogörelser. De heter sådant som Djur och Hammondorgeln B3! och är egensinniga, opretentiösa små prosastycken, lika befriade från stilistiska krumbukter som en femteklassares uppsats. Lööf är den älskansvärde gubbtjyven som lugnt odlar sina specialintressen garanterat opåverkad av tidens trender. Han är förstås medveten om den vanliga kritiken mot honom – den absoluta bristen på kvinnor i hans universum – och låter obekymrat en tecknad kattjej ge en ironisk kommentar om saken. Historien om Lööfs påstådda produktplacering är talande. En iMac i en Pelle-bok ledde till indignerade kommentarer. Här berättar Lööf, stillsamt förvånad över uppståndelsen, att han ju alltid har ritat av produkter och inte tänkte tanken på att be om ersättning för iMac:en, inte mer än om han ritar en Volvo PV. Lööf är aldrig tesdrivande, aldrig opportunistisk. Den godhjärtade, nördiga oskuldsfullhet som Lööf odlar i sina karaktärer är omöjlig att inte älska och just därför kan jag ibland känna mig manipulerad av den.

Volymen domineras av tre Felix-äventyr, vilkas läsvärde i dag är tveksamt. Man kan förvisso läsa dem nostalgiskt eller ironiskt eller för att man hyser en djup kärlek till de tecknade pojkäventyrens klichéer, men att läsa dem på allvar, av spänningsskäl, tror jag ingen tolvåring skulle göra. Just när jag bestämmer mig för att Lööf nog är överskattad ändå bläddrar jag fram ett porträtt av en hund. Den lilla hunden opererar med stor koncentration en märklig manick som skriver ut siffror på en pappersremsa. Han har hörlurar på sig och påminner om Stasiagenten i De andras liv. Bilden är obegriplig och, av någon orsak, gripande. Gubbtjyven förtjänar nog sin ikonisering trots allt.

Bild - 1
Mest läst