Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Jan Lööf – Bildmakaren | Göteborgs konstmuseum

Nu visas Jan Lööfs bilder på Göteborgs konstmueum. Mikael van Reis kikar in i en tredimensionell värld av gator, holkar och prång – och hittar en stark signatur och särart.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Konst

Göteborgs konstmuseum

Jan Lööf – Bildmakaren

t o m 22/1 2012

Tablån är bekant. Jag rensar garaget på gamla prylar och urtida tryckalster. Jag får fatt i en videokassett med Tårtan som är på vippen att flyga ut, men så hejdar jag mig i ren sentimentalitet. Som en annan Skrot-Nisse. Filmerna om de tre spadriga sjömännen Janos, Frasse och Hilding som tog över Ellens bageri (och Ellen var Sonja Åkesson) sade ändå något alldeles ovanligt om Sverige vid sidan av den marscherande partivänstern och bra långt före den moderata arbetslinjen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Detta var buskis à la underground comix, Lort-Sverige med parodisk konditorkräm. Allt politiskt gravallvar kunde då ännu kantstötas av en kollrig vägran av vuxenplikt. Så jag sparar kassetten på garagehyllan för spolarvätskor, elkablar och barnböcker alltifrån från Elsa Beskows färgade tanter och farbror Blå.

Håkan Alexanderssons och Carl-Johan de Geers improvisationsserie Tårtan gick i fjorton teveavsnitt 1973. De Geer berättar om äventyret i den aktuella Tårtan, 70-talet och jag. Sjömannen Janos spelades av Jan Lööf med peruk och hemska betar till tänder. Han var då redan i gång med barnböcker och tecknade serier, men Tårtan skulle snart bli en sorts existentialistisk klantklassiker. Amatörismens finaste stund. Några decennier senare dyker så de bisarra bagarna upp i Jan Lööfs Pelle och Frasse.

Det är på något vis ingen skillnad på gubbar och grabbar i Jan Lööfs värld. Jag märker det på Konstmuseets tillbakablick på hans femtio år i branschen av bildberättelser – serier, filmer, barnböcker. Det är en kompakt utställning som vänder och vrider på besökarens nacke i Falksalen. Man blir på bra gott humör. Kan man också tänka sig Lööf i folkförsvarets Sverige?

Det kan man. Inledningsvis möter Lööfs stora väggbild från Flygvapenmuseet i Linköping. Där står Per Albin och V-Gurra mitt i verkstaden av heroiska maskiner från Flygande tunnan till Draken. Industrihistoria i serieform. Därefter iscensätts den tittskåpsestetik som Lööf briljerar med i sina tecknande berättelser om Felix, Ville, Skrot-Nisse med flera.

Jag kikar in i en tredimensionell värld av gator, holkar och prång och inser att en förklaring till Jan Lööfs fascinationsförmåga består i hur han ofta lyckas skapa en värld som det går att krypa in i. Barnsliga världar går att vända ut och in – precis som strumporna. Så det blir kajutor, graffitibilar och gluggar in till småstadens hemlighus. Någonstans finns det alltid ett litet rum – där sitter den monstermässige Frank Kvarnsten och spelar orgel eller så är det där som Jan Lööf ritar.

Själv tycker jag att Lööfs berättelser mer sällan är så lyckade som just litterära berättelser . Ett lyckokast är förstås Sagan om det röda äpplet, effektiv som vissa klassiska komedier. Felixserierna finner jag bleksiktiga och studentmässiga, men med Ville i Vi tar det fart runt 1975.

Viktigare hos Lööf är ändå personuppsättningen och lokaliteterna. Han har ett eget vis att befolka rummet med en orakad Mandrake eller en bister Fantomen eller med Kungen och Palme. På en tablå samsas Chaplin, Stalin, Ekelöf och Jesus när Thelonius Monk spelar. De hamnar på populärkulturens tecknade transportband och då blir sagorna påfallande fleråldriga och självrefererande. Janos Lööf blir själv aktör.

Ur en annars ganska platt serievärld skapas en tredimensionell rymd som lockade läsaren till en inventering av vinklar, vrår och i synnerhet detaljer. Ibland känns Lööfs rumlighet lite som den trappstegsglade M C Escher, men oftare återverkar en sorts utvidgad julkalendermagi. Det slående är att det egentligen är en i grunden harmonisk plats, förvisso frekventerad av fara och fulingar, förvisso alls ingen idyll, men ändå med en lyster av grundmålat lugn. Lööf lyckas till och med att lavera småstadens lantlighet på Stockholm och Slussen.

Detta rum återspeglas i figurernas vagt godisdoftande plastilinarondör – formbara, vidrörbara, klara konturer. När jag ser bildväggen från Flygvapenmuseet inser jag vilken suverän scenograf Lööf är.

Var kommer detta rum från? Lööfs småstadsmiljöer är både gammeldags och moderniserade. Han är kvar i den mekaniska tidsåldern och rör sig mot en annan. Jan Lööf är i själva verket Meccano-pojken i svenska serier med alla sina maskiner. Följdaktligen har han gjort ett självporträtt som en skrotskulptur à la Arcimboldo.

Särskilt då anar man en sorts historisk-biografisk bakgrundsstrålning från det Trollhättan där han växte upp i en kåk med både musik och magiska manicker.

Det går att tänka sig Trollhättan som tvärsnittet mellan lantlig godmodighet och heroisk verkstadsindustri. Där ryms en epok som sträcker sig från guldåldern i Nohabs tusen lok som gjorde Lenin glad (han betalade med rent ryskt trollguld) till SAABs flyg- och bilepok vars barockt utsträckta begravning nu hackar in i Film i väst och dess Trollywood med filmer som Kopps och Dogville. Också jazzen har sitt annex där i det större janlööfska sammanhanget – saxofonen med sina hävstänger och klaffar är länken mellan mekanik och svängig musik.

Hos Jan Lööf syns alltså olika tidsresor som till sist upphäver de för Lööf så förargerligt illustrativa konturstrecken. Genom en iMac och Photoshop kan färgerna mötas som ren form. Han fortsätter att vara barn av sin tid.

Blir illustratören konstnär då? Den frågan är irrelevant eftersom Jan Lööf bygger en värld med så stark signatur och särart. Det är just en konst i tablåer, för hast och rörelse är egentligen inte Lööfs grej. Hellre tvetydiga miner än svettiga grimaser.

Hur kan man karaktärisera Jan Lööfs gubbar och grabbar? De bär ett drag av nyfiken förvåning. Här finns ingen smartness utan snarare betänksamhet. Ofta märks en blandning av förlägenhet och förkommenhet som är i närkontakt med en plötsligt växande värld av politiska bestyr och äventyr. Vad gör jag här?

Jan Lööfs bildspråk är både på nivå med och distans från Hergés osexige scout Tintin och Robert Crumbs saftiga självsatir. Har de något gemensamt är det oron för det andra, avlägsna könet som gärna uppträder i älskliga stereotyper. Jag anar att detta faktum korresponderar med den starka ensamhetskärnan i Jan Lööf seriekonst. Att krypa in i stadsrummet är till sist att krypa in i en enrummare och därifrån återskapa det större rummet. Strumpan kan alltid vändas ut och in.

Bild - 2
Bild - 3
Bild - 4

Född 1940 i Trollhättan.

Konstnär, författare, serietecknare och jazzmusiker.

Debuterade med bilderboken En trollkarl i Stockholm (1966). Bland han mer kända verk ryms Morfar är en sjörövare (1966), Sagan om det röda äpplet (1974), Örnis bilar (tillsammans med Carl Johan De Geer, 1994), ABS-boken (1999).

Spelade Janos, en av de tre bagarna, i tv-serien Tårtan (1972).

Har översatt seriealbumen om Rasmus Nalle av Carla och Vilhelm Hansen.

Mest läst