Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Av 900 budgivningar är Victor och Martin Oskarsson bara intresserade av en liten bråkdel. Bild: Bild: Anna Svanberg

Jakten på de gömda fynden

Göteborg

De letar på auktionshus, dödsbon och loppisar. Finkammar nätet och kör mil efter mil i sina skåpbilar. Sedan säljer de fynden dyrt till trendmedvetna stadsbor.Två Dagar har följt vintagebutikernas jakt på det som alla vill ha – något unikt.

Söndag eftermiddag på ett auktionshus i en västsvensk småstad. Pensionärer äter korv med bröd medan auktionsförrättarens röst maler i lokalen där porslinshundar och antika byråer trängs med vinterdäck och lampor. Martin Oskarsson och Victor Karlsson, ägare till vintagebutiken Lokalen GBG och definitivt yngst av alla på auktionen, sitter på en hård, sammetsklädd soffa och väntar.

– Vi är på nummer 419 av 900, säger Martin och pekar på tv-skärmen där alla föremål visas upp.

Han suckar och sträcker ut benen.

– Den var väl inte riktigt lika bra som vi hoppades, den här auktionen.

Men när ett vitt, rostigt skåp dyker upp på skärmen rycker Martin och Victor till. Auktionsförrättaren tar ton:

– Jättefint läkarskåp från 1940-talet, nyckel saknas, låset måste borras upp. Får jag 2 500?

Martin räcker upp en laminerad pappskylt med nummer 91.

– Du vet att du måste borra upp det?

Martin nickar mot auktionsförrättaren.

– Du löser det på något sätt?

– Yes.

– Då var det sålt, 2 500 kronor anbud, till nummer 91.

Martin tar ner lappen och ler. Det får vara värt lite krångel. I butiken hemma i Gamlestan kommer han få minst det dubbla.

De senaste åren har en mängd vintage- och retrobutiker dykt upp i Göteborgsstadsdelar som Majorna och Gamlestan. Att det är inne att inreda med gamla saker är inget nytt. Det som vintagebutikerna gör är att bara sälja godbitarna.

– Det är jobbigt att leta efter fynd. Alla som försökt handla kläder på de stora loppisarna förstår vad jag menar – det är otroligt tidskrävande att leta fram de fina sakerna, förklarar Martin.

För tre år sedan förstod han att hans stora vintageintresse kunde vara en affärsidé och startade Lokalen GBG i Gamlestan. För drygt ett år sedan blev Victor, från början en nyfiken kund, en del av företaget.

Butiken är bara öppen på helgerna. Resten av tiden ägnar  Martin och Victor åt att köpa in och renovera varor från hela landet. Loppisar och auktioner är standard, men det finns fler tillvägagångssätt. För ett tag sedan var de hemma hos ett gammalt par som skulle flytta ifrån sin villa och ville göra sig av med möbler. Och när ett varv som gått i konkurs sålde ut sina inventarier i höstas var Martin på plats.

– Där var man inte prio ett, precis. Folk kom i lastbilar från Saudiarabien för att köpa maskiner för flera hundra tusen och där stod jag och ville köpa en liten verktygsvagn, säger Martin.

De har köpt lösöre på nedlagda kontor, kemifabriker och restauranger. De får in möbler från privatpersoner som de säljer på kommission. Dessutom har de ”kontaktpersoner” med proppfulla förråd de får leta i – lite som i TV10-programmet Storage wars, enligt Victor. Det finns egentligen främst två saker de inte gör.

– Dödsbon jobbar vi inte med, det är för jobbigt och så mycket grejer. Däremot har vi bra kontakt med företag som köper dödsbon. De vet vad vi gillar och ringer när de har något intressant, säger Martin.

De springer heller inte på loppisar i Göteborg.

– En del ställen i stan är så fruktansvärt hetsiga. Först är det hundra meter kö och när man kommer in står andra handlare och skriker till personalen: ’kom hit, kom hit!’ för att de vill paxa något… Nej, vi pallar inte att springa runt och tacklas, säger Victor.

Andra handlare – känner ni igen era konkurrenter?

– Javisst, Felix Sjöström som har Easy Living här i Gamlestan bor jag till och med granne med. Honom kan vi göra dealar med, som att vi köper varannan sak om vi är på en auktion. Vi konkurrerar ju om samma saker, säger Martin.

Treans spårvagn mot Centralen, tidig förmiddag. Markus Swerlander packar upp en prasslande papperspåse ur ryggsäcken, tar upp en ostbaguette och biter av en tugga.

– Det är viktigt att planera maten sådana här dagar. 

Det är lätt att få energidippar, säger han.

Markus är egentligen grafisk designer. I december förra året fick han för sig att öppna retrobutiken Mackapär i sin kontorslokal på Såggatan i Majorna. Att hitta prylar var inget problem för Markus, som samlat, köpt och sålt i flera år.

– Det krångligaste var att lokalen egentligen inte var en butikslokal på pappret, men det gick att lösa.

Eftersom Markus inte har någon bil följer vi med på en loppisrunda med kollektivtrafiken. Sådana gör han ett par gånger i veckan. När han har tillgång till bil åker han längre bort. 

Annars kollar han mycket på nätet.

– En gång köpte jag två gamla enarmade banditer på nätauktion i Danmark. Jag fraktade hem dem på bussen från Köpenhamn och med taxi från Centralen. Det var jobbigt och dyrt, jag fick knappt pengarna tillbaka när jag sålde dem, men det var en intressant upplevelse, säger han och skrattar.

Hans affärsidé är att inte sälja sakerna ”så förbaskat dyrt”. 

– Jag tycker inte det är schysst att ta 1 500 kronor för en stringhylla. Jag köpte en för 150 kronor häromdagen. 700 kanske jag tar för den. Det är ingen prettoverksamhet jag har, säger han.

Samtidigt medger han att han inte blir särskilt rik på sin affär.

– Nej… det går väl runt, men inte mer än så. Jag frilansar fortfarande som grafisk designer och på sommaren säljer jag juice från en cykelvagn. Det funkar just nu.

Första stoppet med spårvagnen: Holmens i Gullbergsvass. Markus drar fram en papperslapp där han listat saker han ska leta efter: färgglada saker, dekorativt porslin, tv-spel, läderskor. Sedan viker han ihop den, stoppar den i fickan igen och börjar gå mot porslinet.

– De har blivit väldigt medvetna här, säger han medan han vrider och vänder på en Rörstrandbytta för 300 kronor.

Han bläddrar bland vinyler, paxar ett par stolar han inte orkar ta med på spårvagnen men ska hämta ”en annan gång”, köper en dekorativ grön flaska för en tjuga och en lampa för 25 kronor som han tänker sälja för 250. Med en gul plastkasse i handen lämnar han Holmens – nu ska vi till Hisingen.

– Jag har samlat sedan jag var liten, berättar Markus när vi sitter på sexans spårvagn över bron. 

– Mamma har berättat att jag kunde stå under vasken och skölja av gamla saker jag hittat i diket. På 1990-talet började jag samla på gamla tv-spel, sedan var det plåtburkar. 

Medan Lokalen kan sälja en lampa extra dyrt för att det är en Ateljé Lyktan, eller framhäva att soffan de säljer faktiskt är en Fritz Hansen, bryr sig Markus inte nämnvärt om varumärken.

– Jag letar inte direkt efter designermöbler. Jag vill helt enkelt hitta unika saker.

På väg från Emmaus på Backaplan ser Markus en affär han aldrig sett förut.

– Orkar ni? Vi kan bara titta in snabbt, säger han.

Det visar sig vara en guldgruva. Affären handlar med hela dödsbon, enligt mannen i kassan, och är proppfull av saker Markus gillar. Själv handlar han inte med dödsbon.

– Nej, den världen har jag inte kommit in i. Att köpa hela dödsbon är inte aktuellt, jag har hört att det brukar kosta runt 50 000 kronor.

Markus hittar trälådor, en bok och en sliten resväska. Han tittar länge och drömmande på en jättebokhylla i glas och guldig metall som han får avstå från av logistiska skäl. Precis när vi ska gå hittar han en liten tändsticksask som han får på köpet. Med resväskan proppfull av fynd promenerar Markus sedan över Backaplan för att hoppa på en buss mot Selma Lagerlöfs torg.

Hur känns det egentligen att köpa saker här, ta hem dem och sälja dem dyrare?

– Inte speciellt konstigt. Han som har den här affären vill få sålt sina grejer och sätter det pris han tycker är rimligt. Mina kunder kan ju åka hit istället om de vill.

Han är tyst en stund.

– Jag ser mig själv som en detektiv som letar upp de bästa sakerna och erbjuder dem som ett smörgåsbord.

I Vasastan ligger retrobutiken Underbara Ting. 

Ägaren Susanne Berg visar sin specialitet – 1950- och 1960-talsporslin. Gustavsbergs Adam trängs med Berså och Rörstrands Blå Eld. Susannes tillvägagångssätt för att få tag på saker skiljer sig från både Markus och Lokalen GBG:s.

– Jag köper en hel del av privatpersoner och så har jag några personer som köper åt mig, förklarar hon.

Susanne jobbade som fritidspedagog när hon plötsligt, för fem år sedan, ärvde en del saker av en släkting. Hon började sälja dem på Tradera och upptäckte att det var kul. Intresset växte, Susanne började gå på auktioner och köpte mer saker, och snart gick hon inte bara ner i tid utan sa upp sig från jobbet för att starta butik.

– Butiken gör det lättare för mig att få tag på saker. Folk hör av sig med saker de vill sälja till mig.

Att människor plötsligt kan vara beredda att betala vad som kan tyckas vara överpriser – som 5 000 kronor för ett skåp som av någon annan dömts ut som skräp – är ett 

fenomen som intresserar forskarvärlden. Anna Bohlin, docent i socialantropologi vid Göteborgs universitet, driver tillsammans med Staffan Appelgren ett forskningsprojekt om second hand och återbruk.

– Att vi är så förtjusta i second hand ser jag delvis som en reaktion på vår tids ideal kring effektivitet. 

Second hand handlar om att saker tar tid – dels eftersom prylarna är gamla, dels eftersom det tar tid att hitta dem, säger Anna Bohlin.

Att inreda med vackra vintagemöbler är att säga att man har kulturellt kapital, god smak, råd att vara intressant och att man bryr sig om sin omvärld, menar Anna Bohlin. 

Att det är någon annan som valt ut sakerna när man handlar dem i en vintageaffär saknar ofta betydelse.

– Man betalar för att någon har gjort jobbet och har kunskapen om vad som är coolt. Det blir en garanti – jag slipper göra bort mig genom att köpa något dåligt. Att handla vintage är att köpa autencitet. Det behöver inte bli mindre autentiskt för att någon annan hittat sakerna åt en, även om det säkert är mer status i vissa grupper att ha hittat dem själv.

Samtidigt finns det en risk att vintagebutikerna befäster klasskillnader mellan personer som handlar second hand. 

– Att vara fattig förr innebar att man inte hade statusprylar som tv. I dag har praktiskt taget alla tv, även de allra mest utsatta. Men medan vissa handlar på second hand för att de måste, gör andra det för att göra intressanta fynd. Som sociologen Zugmund Bauman sagt: att vara fattig i dag kan vara synonymt med att inte ha råd att vara intressant.

Martin Oskarsson och Victor Karlsson budar hem en gul Ateljé Lyktan-lampa för 400 kronor – ett ”riktigt fynd” enligt auktionsförrättaren – och några keramiksaker för en femtiolapp. Sedan går de ut i januarikvällen för att åka vidare. Egentligen skulle de åka till en av sina kontakter för att titta i ett 

förråd, men förrådet hann tömmas medan de satt på auktionen. I stället åker de till en antikaffär på 

vischan där Victor nästan genast hittar en dagbädd i teak och med grönbrunt tyg från 1970-talet. 

– Den var ju jäkligt fin. Vi behöver en soffa till butiken. Vad ska de ha för den – 1 000 kronor? Då tar vi den. Bra priser här. Och mycket fint, tillägger han.

Varken Martin eller Victor tycker det är orättvist att de köper saker billigt för att sälja dem dyrt. 

Medan nyproducerade möbler oftast blir billigare ju fler som vill ha dem, funkar prissättningen för vintage på motsatt sätt.

– Ju fler som vill ha Öglanstolar, desto svårare blir de att få tag på, vilket innebär att de blir dyrare. Många irriterar sig på det, men så ser det ut. Det går inte att bara fixa fram fler, säger Martin.

Victor stänger igen den vita skåpbilen. I bagageutrymmet står dagbädden och sex bordlampor i metall – auktionsköpen ska de hämta en annan dag när de ”ändå ska till Karlstad”.

– Det vi jobbar med är lika mycket en vanlig butik som en service. Vi lägger ner all den tid det tar att fara runt i landet och gå igenom alla tusentals saker som finns där ute, för att hitta guldkornen. Sen tar vi dem till vår butik. Det är det vi tar betalt för.

Några dagar senare träffas vi igen i butiken i Gamlestan. Rätt innanför dörren står 1970-talsdagbädden. Med en filt slängd över ryggstödet, en garderobsblomma och några champagnekupor på det inbyggda bordet ser den riktigt piffig ut. Och priset?

Victor vänder sig mot Martin.

– Vad sa vi? 3 500? Den är jättesnygg och i väldigt bra skick. Jag tror vi kommer sälja den hur fort som helst.

Fem vintagebutiker i Göteborg

Easy Living

Lars Kaggsgatan 2

Möbler, kuriosa, inredning.

Instagram: @easylivingfurniture

Patinaverket

Bangatan 24

Möbler, design, konst, accessoarer.

Instagram: @patinaverket

Fabriken Ekedalsgatan 16

Begagnade möbler och prylar från år 1900 och framåt.

Instagram: @fabriken

Bebop antik

Kaponjärgatan 4

Möbler och prylar med fokus på skandinavisk design från 1920- till 1970-talet.

Instagram: @bebopantik 

No name vintage

Teknologgatan 2

Prylar, möbler och lampor, främst 1950- till 1970-tal

Instagram: @nonamevintageshop

Bild - 2
Bild - 3
Bild - 4
Mest läst