Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

hellman
Jakob Hellman.

Jakob Hellman vill ge allt innan det är för sent

När GP ringer upp Jakob Hellman på avtalad tid sitter han i replokalen i Malmö. Med jämna mellanrum ringer en ton ut då han tankspritt plockar på gitarren.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tiden i Sydsverige och Bryssel har inte förändrat norrlandssonens voullerimska dialekt, noterar jag.

Hej Jakob! Hur är läget?

– Det är bra, det är bra tack. Jag vaknade nyss. Satt och spelade in lite grejer i natt, så det blev väldigt sent. I morgon ska vi repa för första gången, jag och bandet, så jag ska se till att leverera lite låtar till dem innan.

Är du pedant med hur bandet ska spela?

– Jag är väldigt noga när jag gör låtarna, fast väl med bandet lyssnar jag mer. Jag har dock lite svårt att bestämma mig. Det kanske de stör sig på, att jag byter tonart hela tiden och så. Men jag är ingen diktator. Det är jag för dålig rent musikaliskt för att vara, kan för få instrument. Dessutom är det skönt när andra bestämmer.  

Ska vi få höra de låtarna när du kommer till Göteborg nästa vecka?

– Vi får se. Efter repet vet jag lite bättre hur det blir. Men det kommer att spelas både gamla och nya låtar, fem eller sex som ingen har hört tidigare.

– De nya skiljer sig ganska mycket från låtarna jag hade på gamla plattan, men man kommer att känna igen mig i dem. Jag skriver om andra saker nu i alla fall. När jag var yngre sjöng jag bara om trånande kärlek, men nu … nej, vet du, jag sjunger nog fortfarande bara om samma saker. Alla låtar hänger ihop. De handlar alla om att göra sig fri, på något sätt.

Det var 25 år sedan du släppte ditt första och enda album. Har du skrivit mycket under tiden?

– Jag har så många låtar. De finns i ett ganska svåråtkomligt arkiv hemma hos mig som under många år bestod av kassettband; väldigt många av dem är halvfärdiga, andra bara på idéstadiet. Men jag måste göra det som jag måste göra nu, och kommer inte använda någonting av det gamla materialet.

– Det finns en del låtar som jag skulle ha använt på en skiva som var planerad att komma ut året efter Och stora havet, som Min Marie. Men den skivan sket sig. Det blev inte alls som jag har tänkt mig. Jag var inte nöjd med låtarna.

Förra gången du gjorde comeback var 2012. Då talades det om ett nytt album?

– Jag chansade lite när jag sa det. Det är möjligt att jag ljuger nu också, men jag hoppas inte det. I sommar ska vi i alla fall spela in ett par spår, och en singel kommer nog till hösten. Men fullängdaren, den dröjer till våren.

Är det tanken att inte kunna överträffa debutplattan som har fått det att dröja?

– O ja, jag har tänkt väldigt mycket på det genom åren. Men nu har det släppt. Jag tänker inte alls på det längre.

Vad får dig att fortsätta?

– Ja, det är väl pengarna.

Bara?

– Nej, naturligtvis inte. Jag fortsätter för att jag måste. Det är mitt sätt att uttrycka mig på.

Du gifte dig i lördags och är småbarnsförälder sedan snart fem år tillbaka. Har vuxenskapet påverkat det hellmanska soundet?

– Allt som är viktigt är bra, man får en direkthet i sitt sätt att sjunga. Det är svårt att få till det. Konstigt nog kan man behöva hålla på länge för att bli spontan, och sortera bort lager för lager tills man glömmer. Glömma är en svår sak, och viktig när jag skriver. Jag måste glömma bort vad jag har tänkt. För att komma tillbaka till en låt måste jag komma tillbaka till känslan.

– När jag skriver börjar jag alltid med att spela andras låtar. Jag spelar musik efter noter i flera timmar. Barnvisor, en bach-svit, poplåtar. Det är ett bra spann. Sen kommer jag in i musik och förstår igen vad låtar är. Den försvinner ibland, den kunskapen.

Vad lyssnar du själv på för musik?

– Jag lyssnar i princip inte på musik. Men på sistone har det blivit en del Pink och Adele. Hitmusik intresserar mig för tillfället.

Kommer det att höras på nästa skiva?

– Vi får se.

Vilken låt av de klassiska hellmanspåren är din favorit?

– Det är nog Tårarna just nu. Jag tycker inte den skiljer sig i kvalitet från de andra, det råkar bara vara favoriten. Jag spelar ungefär hälften av de gamla låtarna nuförtiden. Glada dagar spelar jag i princip aldrig, eller Sköra värld. Jag känner inte känslan i dem längre och de blir inte lika direkta och tydliga.

Är det svårt att ha ärlighet i framförandet om man inte känner igen sig i låten längre?

– Jag vet inte om det är ärlighet, det som jag gör. Men det är svårt att få energi från dem.

Förra gången du gjorde comeback medverkade du i en standupshow, dock bara som musiker. Kommer vi få se dig uppträda som komiker i år?

– Nej, men jag gör det ibland mot min vilja. Folk skrattar åt mig i alla fall.

Hur känns det inför Göteborgs-konserten på The Docks?

– Det ska bli spännande att komma till Göteborg, och skönt att spela med bandet. Det blir första spelningen på länge med band för mig och det är ju något annat än att stå själv.

– När vi är i Göteborg blir det ingen vis-spelning. Jag vet inte om man törs kalla det för rock. Jag brukar i och för sig tänka att rockmusik är sånt som händer i stunden medan popmusik är inspelad. Så det kanske kan bli nåt av det.

Har din liveshow förändrats mycket under årens lopp?

– Jag är 48 år nu, och vet inte längre om jag kan springa runt på scenen. När man blir gammal måste man sitta ner. Men nej förresten, jag har nog en annan sorts ork nu än tidigare. Nu ser man ju verkligheten, att livet faktiskt är tidsbegränsat. Det kan ge lite akut energi. Inte för att jag känner mig dålig, jag känner mig riktigt pigg. Jag går in i det här med känslan av att vilja ge allt innan det är för sent att ge allt.

Mest läst