Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Galaxia collage

Jag blev tvingad att gå som en "anständig flicka"

Debatten om hederskultur fokuserar vanligtvis på de extrema fallen. Men jag blev tvingad att gå som en "anständig flicka". Ärr som sitter kvar livet ut, skriver Galaxia Ima Elias.
Galaxia Ima Elias, journalist, föreläsare och initiativtagare till #UnderYtan

Hur går man egentligen? Vilken fot ska ta första steget? Hur snabba eller stora stegen ska vara? och vilka delar av kroppen får röra sig när man går?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att gå var en utmaning för mig. Inte när jag var bebis och skulle ta mina första steg i livet, utan när jag var runt tio. Där och då presenterades de nya gångreglerna för mig. ”En väluppfostrad flicka ska gå fint och behärska sina steg”, fick jag höra. Men vad fint betydde var flummigt och svårt att fatta.

Höften ska röra sig så diskret som möjligt. Brösten ska sjunka in i bröstkorgen. Hållningen får inte vara för rak för då är risken för stor att brösten framhävs, du får inte heller vara hopsjunken så att rumpan putar ut. Ingen rörelse får vara spontan eller oplanerad och alla kurvor ska döljas!

Ansiktsmusklerna ska likaså kontrolleras. Inget leende varken på läpparna eller i ögonen. Ingen ögonkontakt med någon man, och om blickarna ändå skulle mötas ska du visa avsmak och irritation.

Fick många utskällningar

Att gå på det sättet innebär stor ansträngning och kräver extrem fokus att upprätthålla. Fram tills att den nästan omöjliga gångstilen sjönk in i min hjärna fick jag utstå många utskällningar.

Nitton år senare flyttade jag till Sverige för att leva tillsammans med mannen jag själv valt. Jag kämpade länge för mina rättigheter och trodde naivt att jag var helt befriad. Det tog knappat en vecka innan min man kommenterade min gångstil. Han förklarade att den var en mix mellan en robot och en soldat.

Vi skrattade tillsammans men så småningom började jag reflektera över min gångstil och mycket annat jag hade med mig i bagaget. Jag förstod att förtrycket lämnar sina spår. Till och med när man har krossat det osynliga glastaket, sitter djupa ärr kvar livet ut.

Djupa ärr sitter kvar livet ut

Tusentals tjejer lever i Sverige i dag under hedersförtryck. Frågan är om de allihopa riskerar att bli bortgifta, könsstympade eller hedersmördade? Det gör de inte. De genomlider förtrycket i olika former och varierade utsatthetsgrad. Symptomen på detta osynliga hedersförtryck är många, och kan märkas ibland redan i förskoleåldern. Dessvärre gör vi för lite för att skydda tjejerna och förebygga hedersförtryck.

Debatten om hederskultur fokuserar vanligtvis på de extrema fallen som är egentligen toppen på ett isberg. Samtidigt sträcker sig hederskulturens långa arm ut för att kontrollera, förpesta och kränka tjejernas liv.

Får aldrig lära känna sig själv

Hederskulturen producerar människor som inte får chansen att lära känna sig själv. De är upptagna med att följa familjens strikta krav och måsten och leva upp till samhällets traditioner och sedvänjor. De lever inte sitt eget liv, utan ett liv som andra har valt åt dem. Att veta överhuvudtaget vad en själv vill kan vara en gåta i sig.

Än i dag och trots alla ansträngningar känner jag mig osäker på min gångstil. Min hjärna som tvingades programmera om sig och kroppen som fick stryk och utskällning, möter svårigheter att lära sig på nytt hur en normal människa kan gå. Därför tycker jag att det är viktigt att fördjupa debatten om hederskultur för att hjälpa de tjejerna som lider i det tysta. Att förstå problemet är halva lösningen.

Galaxia Ima Elias

journalist, föreläsare och initiativtagare till #UnderYtan

Mest läst