Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ja eller nej till självständighet

    Skottlands, och Englands, framtid avgörs i folkomröstning på torsdag.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Bör Skottland vara ett självständigt land? på torsdag får skottarna svara i en folkomröstning. Opinionsundersökningarna tyder på ett jämnt resultat och även om nej skulle vinna, så kommer Skottlands ekonomiska självständighet att öka. Det har den brittiska regeringen lovat i ett försök att hejda det allt starkare opinionsstödet för ett ja till självständighet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Folkomröstningen har djupa historiska rötter. Få svenskar torde ha missat filmen Braveheart där den skotske nationalhjälten William Wallace stoppar den engelska invasionen i slaget vid Stirling Bridge år 1297. Ännu viktigare för den skotska nationalkänslan är Robert the Bruces seger över engelsmännen vid Bannockburn 1314.

    Skottland förblev självständigt till 1707 då en politisk union med parlament i London följde på hundra år med gemensamt kungahus. Den skotska frihetskampen krossades dock först 1746 när en engelsk armé massakrerade högländarnas upprorshär vid Culloden.

    Militärt besegrat behöll Skottland sin särart, med eget rättsväsende, eget utbildningssystem, egen reformert statskyrka och en särskild stolthet. Skottar uppskattar inte att kallas engelsmän!

    Den skotska nationalismens moderna återfödelse är knuten till Skotska nationalistpartiet (SNP) som grundades 1934 och fick sin första parlamentsledamot i London 1967. Efter två folkomröstningar återinvigdes Skottlands parlament i Edinburgh 1999. Där har SNP sedan 2011 egen majoritet med 69 mandat.

    Nationalistpartiets framgångar kan förklaras med att banden som under två hundra år knöt samman England och Skottland gradvis brustit. 1800-talets imperiebygge var gemensamt, men är sedan länge historia. Stoltheten över att tillsammans ha uthärdat och segrat i två världskrig har också falnat. De som var med är döda eller mycket gamla. Den gemensamma kampen för att efter andra världskriget bygga upp en välfärdsstat är också över. Sist men inte minst har den klassgemenskap som förenade engelska och skotska arbetare brustit. Gruvorna är nedlagda och av den en gång så betydelsefulla textilindustrin är inte mycket kvar.

    Kvar är stora politiska skillnader, England är blått, Skottland rött, liksom en stigande medvetenhet om att Skottland skulle klara sig utmärkt själv med nordsjöoljan som ekonomisk bas.

    Säger skottarna ja till självständighet startar komplicerade förhandlingar om hur skulder och tillgångar skall fördelas och vad som kan förbli gemensamt – kanske kungahuset. Skilsmässan får också europeiska konsekvenser. Går skottarna sin egen väg ökar sannolikheten för att England väljer att lämna EU. Rimligen får också självständighetsrörelserna i Katalonien, Baskien och Flandern nya krafter. Det är historiens ironi att europeisk enhet också medför splittring. Om det är bra eller dåligt får framtiden visa.

    GP 17/9 -14