Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Rolf Lassgård, Jesper Barkselius och Peter Stormare i Jägarna 2.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Jägarna 2

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Actionthriller

    Actionthriller

    Jägarna 2

    Regi: Kjell Sundvall

    Med: Rolf Lassgård, Peter Stormare, Kim Tjernström, Annika Nordin, Lo Kauppi, Eero Milonoff, Johan Paulsen med flera

    Sverige, 2011 (130 min)

    Bergakungen, Biopalatset

    De karga, våldsbenägna norrländska männen, de sjukskrivna, laglösa tjuvskyttarna, homofoberna som ger fingret åt "fjollträsk", befolkade thrillern Jägarna och med sina grovt tillyxade personligheter gav de upphov både till den remarkabla publiksuccén och debatten som följde. Många, inte minst norrländska män, tycktes älska att spegla sig i de uppenbara klichéerna. Filmens kritiker störde sig desto mer på den nidbild av män i allmänhet och norrlänningar i synnerhet som fördes fram, och menade att det rörde sig om stockholmarnas fördomar om Norrland dragna till sin spets, om än i rafflande förpackning.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Samma invändningar kan göras mot uppföljaren. Nu, femton år efteråt och vältajmat med starten på årets jaktsäsong, kommer Jägarna 2. Förväntningarna är på topp och den som nöjer sig med en fartfylld actionthriller i skogsmiljö helt i avsaknad av undertext, ett tillrättalagt drama där det du ser är vad du får, och det du hör – det vill säga dialogen – periodvis är närmast outhärdligt mässande, lär inte bli besviken.

    Förra gången Erik Bäckström (Rolf Lassgård) besökte hembyn i Norrbotten fick han sina illusioner rejält krossade, medan den redan usla relationen till brodern Leif (Lennart Jähkel) trasades sönder för gott. Nu återvänder han ytterst nödbedd till de gamla hemtrakterna för att utreda turerna kring en ung kvinna som utsatts för ett våldsbrott och försvunnit.

    Vi matas med rafflande närbilder på jaktlag i gryningen, jakttroféer, hundar, vapen, allt till svulstig musik. Vi ser en tillsynes oerhört stolt far – polisen Torsten (Peter Stormare) på jaktpass med sin oerfarne styvson Peter (Kim Tjernström) i en svindlande vacker norrländsk skog. Det är de hårdföra männens värld, där starka band knyts mellan far och son, i en slags initiationsrit där djur måste dö. Dramatiken stegras då jaktscenerna varvas med bilder där vi ser den unga kvinnan, offret, komma springande, jagad som ett villebråd i skogen – ett väl fungerande spänningsgrepp redan i ettan som till en början fungerar också här, men i längden blir tjatigt.

    Styrkan i Jägarna 2, förutom all skickligt gjord, påkostad action, är att den, precis som originalet, sätter fingret på en slags genomkorrupt manlig gemenskaphetskultur där ingen tror på den svage, där alla litar på sin "instinkt" och krampaktigt håller varandra om ryggen. Problemet är bara att temat i uppföljaren skildras så spektakulärt, svulstigt och övertydligt.

    I Jägarna 2 möter Änglagård-nostalgi ett persongalleri som taget ur tv-serien Pistvakt. Närmast lyriskt vackra naturbilder på solnedgångar och älgar står i skarp kontrast till mer detaljerade närbilder på bestialiska kriminaltekniska fynd. Kvinnorna i filmen förblir löst skissade, och framstår alla som olyckliga offer förutom Lo Kauppis präktiga superexpert, kriminalteknikern Johanna, som istället görs närmast löjligt kompetent.

    Precis som i senaste Änglagårdfilmen har barnen vuxit upp med brottstycken av sin familjehistoria, minus tragedierna. Peter, polisen Torstens styvson, visar sig dessutom vara Erik Bäckströms brorson. Erik ställs inför liknande dilemman som i ettan och tvingas välja mellan familjeband och yrkeslojalitet. Rolf Lassgård fyller sin kriminalare med både nerv och pondus. Värre går det för Peter Stormare som aldrig lyckas ladda sin komplicerade polis- och faders-figur med någon form av psykologisk trovärdighet.

    Vi påminns ideligen om grundstoryn i allt mer irriterande återblickar. I särskilt dramatiska stunder spelas dessutom Jussi Björling på hög volym, precis som i originalets känslostarka slutscen. Någon liknande förlösning lyfter aldrig uppföljaren.