Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Iskalla stunder i Sorgen

    Conny Palmkvist skrev om sin mammas död och blev förlagd innan han hann blinka. Nu har han lämnat det självbiografiska för en bok med magisk realism i hotfullt barndomsland.
    Boken föds ur bilden av en fluga på en naken kvinnas sköte. Fast fröet till den är en fruktbar konversation med en tjejkompis. Samtalet med henne flödade som vanligt obehindrat och kom in på hur vi alla bär på hemligheter, hos en del är de jättestora och hemska. Då klickade det till i Conny Palmkvist som letade efter en historia att berätta i en text med magisk realism, han kände att han just fått ett uppslag.
    Han började skriva ungefär i samma veva som hans självbiografiska debutbok Hejdå, allihopa nådde bokhandlarna.
    I Hejdå, allihopa hade han bearbetat sin sorg då mamman dog i cancer och skrivit om sina känslor under sommaren då hon sakta bröts ned. Det var ord han känt sig tvungen att få ur sig för att förstå. Allt gick så fort sedan, bokförlaget Forum ringde fyra dagar efter att han skickat iväg manus och ville ge ut den omedelbart.
    - Det uppskattade jag såklart, även om det var löjligt snabbt. Men det är lättare att prata om den nya boken än den gamla där ämnet är knöligt. För jag tror att när en människa dör så lägger man saker bakom sig efterhand och går vidare. Men jag har dokumenterat allting ganska väl vilket gör att det hela tiden hålls levande, jag minns varenda detalj, säger Conny Palmkvist.
    Han har slagit sig ned i en fåtölj vid ungdomsavdelningen på Helsingborgs stadsbibliotek där han jobbar. En kollega passerar och säger "tjena stjärnan" med ett leende.
    - De är så roliga här, säger Conny Palmkvist med en blinkning.
    Ett par dagar tidigare har han tagit emot Helsingborgs stads kulturpris för debutboken. Nu ligger också uppföljaren klar på förlaget i väntan på att ges ut, men han känner sig inte helt bekväm med att kalla sig författare.
    - Jo, det får jag väl göra, säger han med viss tvekan. Det är känsligt. Jag skrev en gång på min hemsida att jag är författare och blev direkt påhoppad av en som är det. Det är svårt att sätta ord på det. Jag tycker om att uttrycka mig, gillar själva skapelseprocessen.
    Nya boken Två hus vid slutet av en väg är den berättelse som växte fram efter samtalet om hemska hemligheter. Den utspelar sig i den fiktiva byn Sorgen som bär tydliga spår av Conny Palmkvists uppväxtort Jonstorp i nordvästra Skåne, men är till skillnad från förra boken en helt uppdiktad historia.
    Den handlar om Gustav som tvingas rekapitulera vad han försökt förtränga, händelserna då han var i tolvårsåldern och levde ensamlivet på landet med pappans slag och fylla och mammans handlingsförlamning. En iskall tid då inte mycket kunde bringa värme, förutom tankarnas kraft.
    - I den åldern har man ofta lite magiska föreställningar om världen, som också finns med i första boken. Vidskepligheter, man ändrar världen lite för att den ska passa en. Jag vet själv när min pappa dog, han låg i respirator länge. Då tänkte jag ofta att det inte var han som låg där egentligen. Det är också lite av det jag försökt få fram i boken där han hittar ett sätt att fly det hemska som händer honom. Jag plockade minnet av hur lätt jag i den åldern hade att fly via fantasier, hitta gömställen inom mig.
    Han skrev på kvällar efter jobbet och under helgerna och hela tiden snurrade musiken ur Eternal sunshine of a spotless mind, filmen där Jim Carrey försöker gömma sig inuti sina tankar för att komma undan minnesförstörarna. Conny Palmkvist har velat skapa något av den filmens stämning.
    I hans bok blir gränsen mellan fantasi och verklighet diffus, som när huvudpersonen i flera passager flyr in i berättelserna en gammal man berättar och simmar som en öring i dödsrikets vatten. Också här är döden högst närvarande, om än på ett både våldsammare och vackrare plan än i debuten.
    - Det krävs dramatik, sedan kan det lika gärna vara skönhet, men behövs någon sorts hake för att fånga den som läser. Så döden passar bra in i dramer, säger Conny Palmkvist men berättar att han inte hade någon tanke på efterlivet när han började skriva.
    Det är här scenen med flugan kommer in.
    För ett stycke in i boken behöver Gustav gå på toaletten när klassen hälsar på hemma hos fröken, han förirrar sig, råkar på ett nakenfoto av lärarinnan, och en fluga som landat mellan benen på kvinnan på bilden fångas in och blir till en magisk talisman.
    Conny Palmkvist berättar att hela boken nystats fram ur visionen av den episoden.
    - Känslan i den scenen ville jag sträcka ut över hela boken. Men det var inte lätt. Jag har nog skrivit om fem-sex gånger, jag har plockat bort och lagt till, säger han.
    - Svårigheterna har bestått i att det blev för mycket lösa trådar. Jag kunde inte riktigt fokusera på vilken sorts bok det skulle vara, om den skulle vara liten eller en tegelsten. Den har varit allting.
    Han brottas med sin självkritik. En ny läsning kommer säkert att uppenbara saker han skulle velat ändra, tror han.
    Nästa bok kan mycket väl bli en novellsamling, även om det är närmast omöjligt att nå ut med sådana, som han säger. I väntan på att nya skrividéer vuxit sig tillräckligt starka för att ta tag i på allvar går han mest runt och jäser, nöjd med att inte göra alltför många knop.
    En hel del krogliv har det blivit, avslöjar han, klappar sig på magen och tillägger att han ska ligga lågt på den fronten ett tag. Dessutom har han köpt en studio för kulturprispengarna så att han kan spela in egen musik i datorn. I tonåren spelade han i punkband som Kapten Kaos, "beryktade i Höganäs för att vi var så dåliga". Nu faller han ohjälpligt ner i singersongwriterfacket.
    - Plinkeplonk med sång till, säger Conny Palmkvist.
    Han har definitivt slutat drömma om att bli rockstjärna. Sådana framtidsplaner hade han en gång i tiden. Fast i dag kan han inte inse hur han tänkte då.
    - Jag har en sådan fruktansvärd scenskräck, säger han berättar om ett par svettiga tv-framträdanden.
    - Första gången var en morgongrej och då blev jag bara inföst, sedan sitter man där och det är fruktansvärt. En gång var jag med i Gokväll där de gick igenom på förhand lite om vad de skulle fråga om och vad jag ska svara. Problemet var bara att när jag väl kom ut så ändrade jag alla mina svar, säger han och skrattar.
    Han tillägger att det verkligen inte var planerat.
    - Det finns ju så många olika svar på samma fråga. Det innebär inte att en version är fel.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.