Vad ska du göra i helgen?
– På fredagen kommer jag hem från Blog awards i Umeå, så kvällen blir lugn. På lördagen åker jag till vårt landställe i Trosa där vi ska ha kräftskiva. Det blir hela släkten och vi har tävlingar och lekar, det är en tradition som vi har varje år.
Tycker du om kräftor?
– Ja absolut, jag är en skaldjurstjej. Jag tycker också om västerbottenosten, brödet och pajen till.
Du har precis släppt din första bok, Egoboost, som beskrivs som en överlevnadsguide för unga tjejer. Varför skrev du boken?
– För att det inte fanns någon sådan bok som riktade sig till den här målgruppen. När jag var 14-15 år läste jag många böcker om självkänsla, för jag behövde hjälp med tankesätt. Men jag märkte att de riktade sig till äldre – de handlade om problem på jobbet eller hur man skulle ha en bra relation till sin man. Jag ville skriva om de här små problemen som är väldigt stora när man är tonåring. Man kan ha mycket komplex för olika saker: en finne i pannan kan göra att man inte vill gå ut, eller så kan man må väldigt dåligt när pojkvännen gör slut – själv åkte jag in på psykakuten när det hände.
– Andra kanske inte vill visa sig i bikini på stranden, eller så vill man inte sminka av sig inför sin pojkvän. Det är jättetråkigt att man lägger så mycket energi på sådant här. Det blir som en ond cirkel – man har komplex för något, självkänslan sjunker, man kanske får ätstörningar och börjar skippa lunchen.
Vilka tips ger du i boken då?
– Man måste vara medveten om det här och se på sina komplex på ett kliniskt sätt. Man kan inte skippa stranden en sommardag för att man har bristningar eller streck på benen, eller för att man har gropar eller röda prickar. Sådant ska inte få förstöra en hel dag, eller flera månader i skolan. Själv kunde jag inte sitta upp på stranden på flera år för att jag tyckte att min mage veckade sig, sådär som magar gör. Andra kan inte ligga på magen på stranden för att de inte vet hur deras rumpa ser ut. Man måste få perspektiv på det här, man missar så mycket annars. Sådana här tankar kan göra att man inte kan prestera i skolan eller skaffa några nya vänner.
En grej du skriver om är den så kallade glasbubblan för att hantera påhopp. Kan du berätta lite om den?
– Det är ett sätt att tänka, en inställning för att hantera påhopp och kritik på till exempel bloggen. Då låtsas jag att jag har en glasbubbla runt mig där allt sådant studsar bort. Det har varit bra för mig att tänka så här, jag har kunnat förbereda mig inför att till exempel träffa människor som jag vet kommer att säga elaka saker. Då studsar det bara bort från mig.
– Jag använde det här mycket under sista året på gymnasiet. Varje gång jag räckte upp handen fick jag elaka kommentarer från andra i klassen, och det här var ett sätt att koppla bort det.
Var du mobbad i skolan?
– Det var främst på högstadiet, och det handlade mycket om utfrysning.
Fick du ingen hjälp från lärarna?
– Jag tog kontakt med mobbningsteamet. Gymnasiet var en svår period. På högstadiet bröts jag ner och gick inte till skolan, men på gymnasiet tänkte jag "det här är mina år, jag vill skaffa mig bra betyg", så jag gick dit i alla fall. Glasbubblan hjälpte mig.
När var senaste gången du var inne i glasbubblan själv?
– Jag har den hela tiden.
Va, har du den nu?
– (skratt) Nej, men det beror på situationen. Jag har den alltid beredd, om jag träffar personer som inte mår bra och som är taskiga är det bra att kunna ta fram den. Det händer då och då att jag gör det. Just i skolan var den bra att ha, där var glåporden vanliga.
Det sker många påhopp i bloggvärlden. Är nätklimatet för hårt?
– Ja, det är helt sjukt. Som bloggare i Sverige finns det ingen gräns för vad man ska tåla, det är helt sjuka saker man får höra.
Vad ska man göra åt det?
– Jag tycker att man borde kunna få fram någon typ av lösning, eller ett straff. Man borde inte kunna få spy galla helt anonymt, det borde kunna gå att lösa på något sätt. De flesta bloggar i dag har en funktion där man kan läsa igenom kommentarerna innan de publiceras, men det är ändå hemskt hur folk behandlar varandra.
– Jag träffar många unga tjejer som skulle vilja ha en stor, känd blogg, och då försöker jag förklara att hur gullig och snäll du än är kommer du alltid att stöta på människor som är elaka. Jag tror inte att många förstår det. Det bryter ner många, och det är tråkigt.
Du var själv väldigt ung när du blev känd via din blogg. Ångrar du det, önskar du ibland att du hade fått ha en helt vanlig tonårstid?
– Nej, jag tycker inte om att ångra saker, och jag gör jättehäftiga saker och har ett väldigt roligt liv. Däremot gick allting väldigt snabbt, jag hade gärna kunnat vänta i två-tre år och hunnit få ännu mer skinn på näsan. Samtidigt har det härdat mig. Om jag sitter i ett möte med 50-åriga gubbar som klappar mig på huvudet kan jag vara rätt tuff att tampas med, och jag är tacksam för att det är så.
Annette Kullenberg intervjuade dig på din bokreleasefest, och sa då att det finns stora likheter mellan dig och Strindberg. Hur kändes det?
– Jag hade svårt att ta in det, det var helt otroligt. Självklart kan man inte jämföra mig med Strindberg, men sättet hon sa det på var väldigt gulligt. Hon menade att vi båda har ett jävlar anamma och att vi inte ger oss. Jag blev jätteglad!
Har du läst något av Strindberg?
– Ja absolut. Han fick in ett helt nytt språk i Sverige och var väldigt nyskapande på sin tid. På det sättet kanske man kan jämföra med bloggosfären. Ungdomsspråket där har inte varit accepterat i bokform, men det ändras nog.
Vilken är din senast lästa bok?
– Jag läste ut en i går, en chic lit-bok som heter Vickys vintage och handlar om en tjej i London som startar en vintagebutik. Jag läser minst en bok i veckan, både som inspiration till bloggen och till den chic lit-bok jag skulle vilja skriva i framtiden.
Annars tänkte jag fråga om din nästa bok blir en överlevnadsguide för killar?
– Nej, jag tror inte det. Jag vet inte hur det är att vara kille, även om jag inte tror att det skiljer så mycket. De känner nog likadant när de blir dumpade, eller när de inte känner sig fina, eller inte tycker att de lever upp till idealen. Jag tror att killar också kan ha nytta av att läsa min bok, även om exemplen vänder sig till tjejer. Det handlar ju om pojkvänner och bröst – just det kanske inte killar kan relatera till, men de kan ta del av tankesättet.
Du har en roll ungdomsfilmen Orion som har premiär i höst. Vad är det för film?
– Jag har en liten roll som jag spelade in för ett och ett halvt år sedan. Jag spelar Amanda, som är 16 år, lugn och pojkaktig. Hon försöker hjälpa en tjej – en av huvudrollerna – för hon har träffat en kille som håller på med droger. Sedan finns det en pappa som misshandlar sin fru och son. Det är en mörk och jobbig film, men som vanligt, som det brukar vara på film, blir det ett lyckligt slut.
– Det var jättekul att spela in den. Jag är alltid så nyfiken på andra yrken, vad alla andra gör, så det var kul att se hur de andra skådespelarna jobbade. Hur de först var sig själva och sedan trädde in i en helt annan människa. Samtidigt märkte jag hur dålig jag själv var.
Så det gav inte mersmak?
– Näe.
Vad har du för relation till Göteborg?
– Min styvpappa dansade balett på operan där när jag var liten, så då åkte vi fram och tillbaka, och jag var också på Liseberg en hel del som liten. I dag jobbar jag mycket där jag har varit med i Debatt, varit och föreläst på Chalmers och Handels. Det är en jättetrevlig stad.
Om du skulle ha makten i Sverige en dag, vad skulle du ändra på?
– En dag?
Ja, men du kan göra vad som helst.
– Då skulle jag ge alla unga med drömmar en mentor som kunde hjälpa dem att nå sina drömmar. Man skulle få bolla sina idéer med mentorn och få ett startkapital. Det skulle vara jättekul!
Förut var du aktiv i MUF, men nu verkar du ha tonat ner det litegrann. Varför?
– Jag tror att det är naturligt. Jag gick med när jag var 13 år, då fick man ett färdigt paket med hur man skulle tycka och tänka. Det var bekvämt. Samtidigt fick man bra koll på samhällskunskapen i skolan. Men ju äldre man blir desto mer kan man märka att ens egna åsikter inte stämmer helt överens med ungdomsförbundets, man märker att allt inte är svart eller vitt. Det finns kanske inte en enda lösning på saker. Jag mognade. Ungdomsförbunden är ju väldigt speciella också, de är ofta hårda i sina åsikter. Själv blev jag nog mer ödmjuk. Men jag kommer fortfarande att rösta på något av allianspartierna i höst, deras politik är bättre för småföretagare.
Vad vill du göra i framtiden?
– Jag ska snart börja plugga finans i Zürich, och min dröm är att bli riskkapitalist och vara med i Draknästet. Jag vill investera i andras drömmar och köpa och sälja företag. Studierna är på halvdistans, man är i Zürich en vecka i månaden och så kan man driva företag samtidigt.
Du har fått mycket kritik för att ha haft smygreklam i texterna på din blogg. Hur hanterar du reklamen i dag?
– Inget av det där stämde. Det har aldrig funnits smygreklam på min blogg. Det enda jag kan göra är att säga "så här ligger det till" och hoppas att folk tror mig.
Händer det att du och din pojkvän kallar varandra Blondinbella och Storstadspojken när ni är hemma?
– Nej, det har vi aldrig gjort. Vi har våra egna smeknamn som vi använder. Han bloggar inte längre vilket är skönt, förut var det sådär "Har du skrivit ett inlägg till? Då måste jag också göra det!". Nu får vi mer tid för varandra.
Vad kallar ni varandra då?
– Jag kallar honom Nils, och själv kallas jag Belsa av många runtomkring mig.
Ålder: Blir 20 i höst.
Gör: Egenföretagare. Driver bland annat en blogg och en nätbutik, och har ett klädmärke. Aktuell med boken Egoboost.
Bor: Stockholm.
