Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Iris Johansson | Ett annorlunda liv

    Iris Johansson fortsätter berättelsen om den autistiska flickan Iris. En bok som vidgar världen för läsaren, skriver Ingrid Bosseldal.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Självbiografi

    Självbiografi

    Iris Johansson

    Ett annorlunda liv

    Forum

    En av mina före detta elever varnade mig för att se autism som ett handikapp. Enligt henne är det bara ett annat sätt att vara människa på. Och vem har egentligen bestämt att det är dåligt att höra det andra inte hör, se det andra inte ser, kunna betrakta en stens alla dimensioner timme ut och timme in, eller en klocka, en telefonkatalog, en bäck? Det är ju till och med sådant som stressade nutidsmänniskor uppmanas att lära sig; lite buddhistisk ”mindfulness”, kontemplativ närvaro i nuet …

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Sett ur det mer normerande perspektivet på hur människor ska vara, lider autister av svårigheter att förstå och göra sig förstådda i sociala samspel. Det brukar framställas som en oförmåga att leva sig in i andra människors tankar och känslor, vilket är ett ganska olyckligt sätt att uttrycka det. Med tiden har jag lärt mig att autister i själva verket ofta är extremt känsliga för hur andra människor har det och snabbt reagerar på det. Det de kan ha svårt med är däremot att inse var gränsen går mellan egna och andras känslor och känslouttryck. I stället för att känna med den som exempelvis är ledsen eller arg, lever de ut känslorna i rummet, vilket då kan uppfattas som både extremt självupptaget och okänsligt.

    Jag håller detta i huvudet när jag läser Iris Johansson Ett annorlunda liv; fortsättningen på berättelsen om den autistiska flickan Iris som introducerades 2007 i En annorlunda barndom. För den unga Iris, som växte upp på 40- och 50-talet, fanns det två världar; den verkliga (som hon föredrog, och där de två spökliknande lekkamraterna Slira och Skydde fanns), och den vanliga (där alla andra befann sig). Iris hade svårt att se varför hon skulle in i den vanliga världen, men hennes pappa gjorde allt för att locka dit henne.

    I Ett annorlunda liv blir Iris tonåring och så småningom vuxen. Hon befinner sig allt mer ute i den vanliga världen och beskriver hur hon successivt inser att hon upplever denna på ett annat sätt än de flesta andra, men paradoxalt nog också att hon är bra på att prata med människor i kris. Något som till sist får henne att läsa kurs efter kurs – både inom och utanför universitetet – i psykologi, neurologi, sociologi, etnologi …

    Länge övar hon sig på att uppträda socialt acceptabelt framför spegeln. Flera timmar kan hon träna leenden, ansiktsutryck, gester. Hon skriver mentala uppgiftslistor, för att veta vad som förväntas av henne i olika sammanhang. Hon orienterar sig med alla de förmågor hon har, och kan till sist konstatera att det inte är så att hon är ”botad” från sin autism, men så välutvecklad att den knappast besvärar henne.

    ”Jag älskar att sällskapa med min autism för den tvingar mig in i en medvetenhet som jag märker att andra är för lata för att vara i, fast de skulle kunna det hela tiden och få ett mycket roligare och intressantare liv.”

    Iris Johansson berättar på ett särpräglat språk, färgat av de egna verkligheterna, perspektiven, tankarna. Den som kan se känslor spraka som färger runtomkring människor, måste förstås ha ett språk för att beskriva detta. Likaså den som lever i flera verkligheter och inte känner känslor inifrån och ut utan snarare utifrån och in.

    Det finns några scener i Ett annorlunda liv som Iris Johansson ganska snabbt sveper över. Ett barn dör. En make dör. En far dör.

    I nästan vilken annan biografisk framställning som helst hade åtminstone ett par av dessa dödsfall blivit centrala tragedier kring vilka livet tvingats kretsa. Men inte här. Iris Johansson sörjer inte. Däremot använder hon många år senare barnets död för att försöka förstå sig själv och vad som egentligen hände.

    Andra människor får egna avsnitt i texten, som den eftertraktade tonårskillen, den alkoholiserade hårfrisören och den deprimerade begravningsentreprenören. Många av dessa personer är ledsna och suicidala. Iris tröstar, lyssnar, ger råd, ser. Hon blir viktig, någon gång livsavgörande för de här människorna, men jag är ganska säker på att de också är viktiga för henne. De ger henne ett värde i den vanliga världen. De ger henne något relationellt som betyder, även om det inte är helt klart vad.

    Så finns det de som nästan är osynliga. Som dottern. Åh, vad nyfiken jag blir på dottern. Hon växer upp med Iris, men också med mormor och morfar och alla andra på den där myllrande gården i Västergötland som utgjorde Iris egen barndom. Och när Iris flyttar därifrån, väljer dottern – om jag läser rätt mellan raderna (något som annars är Iris Johanssons konst) – att huvudsakligen vara kvar hos sina morföräldrar.

    I Iris Johanssons vanliga värld finns det olika nivåer: en primär (den existentiella, den som bara är) och en sekundär (bestående av det som vi kan välja, exempelvis värderingar). Livets viktiga svar finns i den primära, i existensen. Och när två människor hamnar i konflikt, ligger inte lösningen – på genial ”autistiska” – mellan dem utan inom dem.

    Det är fint. Och klokt. Och precis som En annorlunda barndom, är detta en bok som i överrumplande vändningar vidgar världen för läsaren och påminner, som min elev sa, om att det finns många sätt att vara människa på. För att inte tala om de många sätten att lära sig vara människor bland människor.