För några år sedan, då jag och en vän var ute på nattpromenad i Paris, blev vi hungriga frampå småtimmarna. Några meter framför oss på den folktomma gatan stod en ensam yngling i ett stånd och sålde crêpes. Vi beställde av honom. Medan vi väntade på vår nattamat pratade vi lite med varandra, då crêpesförsäljaren på klingande ren svenska utbrast:
– Är ni svenskar?
– Javisst! Hur kommer det sig att du kan svenska?
Han var från Afghanistan och hade bott några månader på en flyktingförläggning i Sverige, innan han valt att fortsätta till Frankrike, berättade han.
– Men hur kan du tala så bra svenska? Du har ju knappt någon brytning?
Han gillade språk, sade han, och uppenbarligen var han en gnistrande begåvning, som lärt sig praktiskt taget flytande svenska på några månader här; och nu stod och slängde sig med franskan som en infödd, medan han stekte crêpe åt natthungriga turister.
Det finns en märklig nyttosyn i Sverige på flyktingar och invandrare. Vi behöver dem, sägs det, för att de ska jobba när vi är pensionärer, för att de ska ta de jobb vi inte vill ha, och för att annars krymper vår ekonomi. Även självutnämnda antirasister och hängivna SD-motståndare uttrycker sig gärna på liknande sätt, som om en person som inte råkar vara född i Sverige skulle ha sitt största värde som tillgång för oss som är det. Vad är det för människosyn? Vem är det man försöker beveka med den sortens nyttoargument?
Det största problemet med dem är dessutom att de är felaktiga. Vi behöver inte mer arbetskraft. Den tekniska utvecklingen har gjort så att utvecklingen går mot färre jobb. Till exempel kan posten enligt vissa projektioner gå från över 44 000 anställda till bara 2000 på några års sikt. Medan Telia beräknas eventuellt kunna minska från mer än 10 000 till 1000. Den som besökte en tidningsredaktion för 25 år sedan, då de upptog hela byggnader, skulle knappast känna igen sig idag, när en stor dagstidnings arbetsstyrka ryms på ett par våningar.
Robotar tar över både tillverkning, sortering och distribution i allt högre grad. Enligt en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning från 2014 kan så många som 53 procent av jobben i Sverige ersättas med tekniska lösningar. Det innebär uppemot 2,5 miljoner jobb som försvinner över en 20-årsperiod. Idéerna om medborgarlön blir allt vanligare, medan arbetslinjen tycks bli alltmer verklighetsfrämmande.
Och här har vi då den svåra nöten: om flyktingmottagning och migration ska motiveras med att vi behöver arbetskraft är det lätt att bevisa motsatsen. Och det är mycket farligt att basera sina politiska påståenden på felaktiga premisser, det urholkar politikens trovärdighet. Flyktingmottagning är en oavvislig moralisk plikt, för flyktingens skull, inte vår. Och detsamma gäller migration: alla människor är mål i sig själva, inte medel för andras välgång och tillfredsställelse.
Regelbundet tänker jag på den unge afghanen som stekte crêpe i Paris. Varför stannade han inte i Sverige? Vad gör han nu? Jag hoppas att han inte står kvar i ståndet, utan att hans begåvning tagits till vara. I Sverige fick han tydligen inte den uppmärksamhet och de möjligheter han hade varit värd. För någon som är så begåvad är värd alla resurser som han behöver för att utveckla sig. Men inte för vår skull, utan för sin egen.
