Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Inti Chavez Perez, Zanyar Adami (red): Pittstim -15 berättelser om att vara kille

Texterna i Pittstim är oftast välskrivna och förebildliga men Daniel Levin saknar tonårens skarvar och förvirring.
Det kan låta banalt. Men som en klok vän har formulerat det: det finns en tid när vi varken är barn eller vuxna, och vi glömmer ofta bort att vi under den tiden varken vet vad eller vilka vi är. Det är inte ungdomen, ingen utmätt tid, utan något mycket flyktigare.

Jag skulle vilja tillägga att vi då inte heller riktigt vet vad vi gör - och än mer sällan vad vi blir utsatta för.

Det är talande att i antologin Pittstim - 15 berättelser om att vara kille är omklädningsrummet en återkommande plats när skribenterna ska ringa in manlighetsblivande erfarenheter. I denna homosociala lekstuga kissar man på varandra, mäter kukar och snackar om vilka som fått ligga. Och latent finns hotet om våld - uttalat som en "skämtsam" pisksnärt från en handduk av någon högre upp i hierarkin (läs: välhängd och/eller med rykte om sig att vara en påsättare).

Inget nytt alltså. Så var det när jag gick i skolan och så var det uppenbarligen även tio år senare (lejonparten av skribenterna är födda under första halvan av 80-talet).

Texterna är som regel välskrivna jag-centrerade utvecklingsberättelser: jag var en grisig kille som kissade på andra, var rädd för bögar, gillade att slåss eller var allmänt sexistisk men nu har jag insett att detta är fel och har förändrats. Och det är väl bra - i synnerhet som jag förställer mig att boken är tänkt att läsas av just killar i tonåren, och de kan onekligen behöva en annan typ av förebilder än vad omklädningsrummen erbjuder.

Samtidigt lämnar de mig relativt oberörd. Det är en kombination av det apolitiska tilltalet - det är jaget, inte systemet, som avhandlas - och oförmågan att på allvar närma sig just den där skarven när förvirringen är som störst. Det finns undantag. Till exempel när Andrev Bergström berättar hur han letade efter porrtidningar i skogen, eller när Max Landegård skriver om medberoendet med en supande pappa. Då sker en separation mellan text och skribent: blicken är inte lika närgånget privat, delar av det outtalbara kläs i ord.

Jag vet att jämförelsen är taskig, men gång på gång under läsningen kommer jag att tänka den nyss avlidne David Foster Wallace, och i synnerhet novellsamlingen Brief interviews with hideous men. De fiktiva killar som där kommer till tals är onekligen gräsliga, och deras repertoar av manliga egenskaper rimmar med den som beskrivs i Pittstim. Men de kommer aldrig att nå något slags upplysning. Oförmågan att kommunicera och bristen på naturlig intimitet har låst in dem i centrifug av våld och sex. Ändå är Wallace öm mot dem; han vill veta hur de fungerar.

Jag önskar att varken mina eller någon annans döttrar ska behöva stöta på dessa män, jag föredrar vem som helst i pittstimmet: Men de förfärliga lämnar mig inte oberörd - och jag är mer nyfiken på dem som sitter fast i glappet, utan att kunna ta sig fram till vem eller vad de skulle kunna bli.
Mest läst