Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Intensivt drama träffar rakt i hjärtat

Filmrecensioner Utsökt dialog. Kroppsspråk som ibland säger mer än tusen ord. Och en på många plan smärtsam historia. Manchester by the sea är ett lågmält, välkomponerat drama vars huvudpersoner växer till komplicerade individer, vars handlingar har bevekelsegrunder långt bortom det någon inledningsvis anar.

FILM

Drama
Manchester by the sea
Regi: Kenneth Lonergan
Med: Casey Affleck, Kyle Chandler, Lucas Hedges, Michelle Williams mfl
USA, 2016 (137 min)

Casey Affleck är briljant som enstöringen Lee Chandler, butter fastighetsskötare och ensamvarg. När hans bror Joe (Kyle Chandler) dör i en hjärtattack kallas Lee hem till Manchester för att ordna med begravning och kvarlåtenskap. Han tycks känslomässigt avtrubbad för att inte säga avstängd och vart han går i hemstaden tisslas och tasslas det. Han förväntas vara ett stöd för brorsonen Patrick (Lucas Hedges), men är inte direkt något socialt geni. Valhänt och försagd, irriterad och vresig, gör han mer skada än nytta, och att trösta brorsonen ligger inte för honom. 

Retar upp andra machomän

Nej, hellre då några extra öl och ett slagsmål på krogen, där han retar upp andra machomän för att sedan ta smällen. När det av testamentet framgår att Joe utsett sin bror till sonens vårdnadshavare väcker det betydligt mer ångest än stolthet. Lee frånsäger sig allt ansvar och agerar överhuvudtaget inte i enighet med omgivningens förväntningar. Först efter en lång upptakt där tonåringen Patrick och morbror Lees relation djupnar, och där biopubliken får mer vetskap om bröderna Chandlers liv via tillbakablickar, avslöjas fakta som bidrar till en slags förståelse för Lees agerande och insikt om varför han är den han är.

Några av filmens starkaste scener är närmast ordlösa – oavsett om det gäller ett sorgebesked vid en hockeyrink eller en panikångestattack vid ett frysfack. Sorgebearbetning och förlåtelse är svåra, tunga ämnen att ta sig an, och vissa brott är svårare än andra att sona. Olyckshändelser kan märka dig för livet och det kan vara lika svårt att förlåta sig själv som att bli förlåten av andra. 

Nerv och närvaro

Allt detta gestaltas med största möjliga nerv och närvaro av filmens huvudrollsinnehavare som verkligen vet att skruva ner mimiken och skapa stora känslor med små åtbörder. Havet i skiftande väderlek får jämte pastorala symfonier och sonater förstärka känslorna, även de som gömts så djupt inombords att de aldrig tycks få utlopp.

Det är något med det exakta tonfallet i dramatikern och filmaren Kenneth Lonergrans till synes händelsefattiga, ändå så intensiva, film som gör att den träffar rakt i hjärtat.

LÄS MER: Årets bästa filmer - enligt Rolling Stone

Mest läst