Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Integrationspolitiken bidrar till "vi-och-dom"

Min slutsats är att svensk integrationspolitik saknar helhetssyn, är närsynt och dessutom fragmentarisk vilket bidrar till en uppdelning av samhället i "vi-och-dom". Detta måste upphöra, skriver professor Göran Svensson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Integrationen, 18/10 och 28/10

Integrationspolitiken är ofullständig och osammanhängande utan helhetssyn som bidrar till en uppdelning av samhället i "vi-och-dom" i stället för samhörighet och sammanhållning. Den berör inte heller värderingar (attityder och normer) och traditioner (seder och bruk) som är acceptabla eller inte i Sverige, vilka i förlängningen kan påverka människors handlingar och beteenden.

På GP Debatt (18/10) lyfte jag fram att integrationspolitiken inte fungerar då den bland annat präglas av grupptänkande i stället för att vara individorienterad som betonar olikheter mellan grupper snarare än likheter mellan individer. David Eriksson skriver också på GP Debatt (28/10) att medborgarna (allmänheten) i det svenska samhället är osynliggjorda och förbisedda i integrationspolitiken.

Att infrastrukturen kring integrationen av människor som kommer hit bortser från medborgarna som redan finns i samhället är ologisk och kontraproduktiv. Eriksson synliggör allvarliga brister och framför berättigad kritik mot den närsynthet som präglar integrationspolitiken. Den verkar inte kunna axla den helhetssyn som är nödvändig och vore önskvärd, utan är alltför fragmentarisk.

Integrationspolitiken bidrar i begränsad omfattning till människors delaktighet och integration i det svenska samhället. Avsaknaden av helhetssyn i integrationspolitiken undergräver en hållbar utveckling på sikt.

Förmedla saklig och korrekt information

Integrationspolitiken borde, som Eriksson påpekar, sörja för att medborgarna får saklig och opartisk information kring integration i stället för att ofta få höra populistiska plattityder från politiska företrädare.

Alternativa informationskällors inflytande har ökat på senare år, såsom sajter och sociala medier som ett resultat av att politiken kommunicerar information som av medborgarna inte alltid upplevs som saklig och opartisk. Dessa olika källor fyller ett tomrum som uppstått i informationssamhället på grund av en upplevd avsaknad hos medborgarna av öppenhet när det gäller vad som är sant och relevant gällande verklighetsbeskrivningen kring bland annat integration.

Mytbildning och fördomar om människor som kommer hit i samhället uppstår när medborgarna delges vilseledande och felaktig information eller att information utesluts, som dessutom kan vara ideologiskt eller politiskt präglad. Myndigheter borde stå upp för offentlighetsprincipen och ta ansvar för öppenhet, men också saklighet och opartiskhet när det gäller att nå ut med information till medborgarna, utan att den förvanskas eller filtreras på vägen.

Ansvar och förutsättningar för delaktighet

Integrationspolitiken har under decennier i huvudsak tillämpat ett snävt och otillräckligt synsätt på att förbättra människors delaktighet och integration i det svenska samhället med fokus på arbete och utbildning (ekonomisk integration) och bostäder och språk (social integration) för människor som kommit hit.

Integrationspolitiken borde i stället bygga på att de människor som kommer hit har ett eget livsavgörande ansvar att bli delaktiga i samhället och medborgarna ges förutsättningar att vara delaktiga.

Under lång tid har många människor som kommit hit hamnat i förorter och stadsdelar som redan är invandrartäta och präglade av utanförskap och segregation. Detta kan försvåra eller omöjliggöra deras delaktighet och integration, och i förlängningen samhörighet och sammanhållning med andra människor i det svenska samhället. Medborgarna ges därmed inte heller förutsättningar att på ett naturligt vis skapa kontaktytor med de människor som kommit hit.

Människors alienering från det svenska samhället har ökad dramatiskt – från några enstaka utanförskapsområden 1990 till uppskattningsvis ett par hundra i dag. Det är bara en tidsfråga innan städer kan befinna sig i riskzonen för att hamna utanförskap och segregation där värderingar och traditioner präglade av hitkommande människors etnicitet, nationalitet och/eller religion, vilka kan bidra till förstärkt samhällsuppdelning i "vi-och-dom".

Motverka "vi-och-dom"

Människors delaktighet och integration i samhället kan inte ske genom tvång och översitteri från den politiska makten, än mindre genom bristande förståelse från myndigheter om människors vardag, dels för de som kommer hit, och dels för de som redan finns i det svenska samhället.

Medborgare i det svenska samhället har inte samma värderingar och traditioner, men de förenas vanligtvis kring några gemensamma nämnare, såsom synen på: allas lika fri- och rättigheter; jämlikhet inför lagen; respekt för varje människas värdighet; demokratiska och sekulära samhällsprinciper.

Det finns människor som kommer hit och inte är medvetna om eller förstår vikten av dessa samhällsfundament. De kan ha med sig inkompatibla värderingar och traditioner i förhållande till det svenska samhället, vilka kan negativt påverka samhörigheten och sammanhållningen mellan människor.

Integrationspolitiken borde därför inkludera andra områden än arbete, utbildning, bostäder och språk för människor som kommer hit. Den borde också beakta kulturella skillnader mellan människor som kommer hit och flertalet medborgare i det svenska samhället för att motverka den pågående utvecklingen mot en allt tydligare uppdelning av "vi-och-dom": Det krävs sakliga och opartiska kunskaper om:

  • Vilka vi är, hur vi ser på oss själva och andra, hur vi beter oss och bemöter andra, vår självbild och identitet.

  • Vilka är dom, hur ser dom på sig själva och andra, hur beter dom sig och bemöter andra, deras självbild och identitet.

Integrationspolitiken förbiser utmaningarna som kan uppstå och finnas mellan människor som kommer hit och medborgarna i samhället. Den bortser också från kulturforskning som kan bidra med relevanta kunskaper om till exempel (o)likheter mellan individer och grupper.

Dessa tillkortakommanden kan ge upphov till en ohållbar utveckling (till exempel intolerans och polarisering) mellan människor i Sverige. Medborgarna borde därför i stället ses som en naturlig och integrerad del av integrationspolitiken som alltid delges saklig och opartisk information från myndigheter.

På samma vis borde människor som kommer hit få saklig och opartisk information om samhällsfundamenten för det svenska samhället och vad som kan vara acceptabla respektive oacceptabla värderingar och traditioner, liksom beteenden och handlingar.

Min slutsats är att svensk integrationspolitik saknar helhetssyn, är närsynt och dessutom fragmentarisk som bidrar till en uppdelning av samhället i ’vi-och-dom’.

Göran Svensson

professor och forskningschef, Kristiania University College, Norge – verksam internationellt i olika kulturella kontexter och kontinenter.

Bild - 2
Mest läst