Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Inga biografier. Alexandra Coelho Ahndoril utgår ifrån det historiska, men vill inte att berättelserna ska styras av fakta.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Inspirerad av storheter från förr

    Litteratur: Hon började skriva om heliga Birgitta i eufori innan ett jubileum dök upp och förlamade. Men Alexandra Coelho Ahndoril laddade om och nu, tre år senare, ligger romanen klar. Fast kanske inte helt.
    Alexandra Coelho Ahndoril hyllades för sin debutroman Stjärneborg och fick Katapultpriset 2003, men någon framgångens förlamning råkade hon aldrig ut för. Det tog halvtannat år från det att förlaget antagit romanen om Tycho Brahe innan den publicerades och när den väl gavs ut hade hon sedan länge börjat arbeta med uppföljaren om heliga Birgitta och hennes dotter Katarina.
    Det var ett och ett halvt år av bara ren glädje. Jag var jätteglad över att ha blivit antagen av förlaget. Men när Stjärneborg väl publicerades var det Birgittajubileum och det svämmade över med biografier och fakta om Birgitta. Då blev jag ganska förlamad ett tag när min hemliga människa som jag höll på att skriva om plötsligt blev jätteexponerad och belyst, berättar Alexandra Coelho Ahndoril över telefon medan hennes nio månaders dotter jollrar i bakgrunden.

    Trilogi om det förflutna
    Sedan det häftigaste firandet lagt sig kände hon att berättelsen fortfarande var hennes och att hon kunde få den på pränt. Romanen följer den helgonförklarade Birgitta och dottern Katarina, ett av 1300-talsikonens åtta barn, men någon biografi är det inte. Alexandra Coelho Ahndoril är kluven till research, säger att hon är rädd att bli alldeles för styrd.
    Jag vill inte att någon sorts forskning eller faktauppräknande ska tynga min berättelse. Jag vill bara inspireras av det. Det stora arbetet är att hitta på, att skapa och föreställa sig saker som känns starka, säger hon.
    Romanen är andra delen i en tilltänkt trilogi om det förflutna, men vem den sista delen ska handla om vill hon inte gå in på. Färdig blir boken först när hon får ostörd tid. Och närmast väntar Stockholms universitet där hon efter föräldraledigheten ska återuppta arbetet med sin avhandling.
    Även om hon utgår från det historiska menar Alexandra Coelho Ahndoril att hon skriver moderna böcker. Hon tycker att det är spännande att ta avstamp i människor som levt på riktigt, storheter hon har en egen färdig bild av som hon sedan kan förändra eller belysa på ett annat sätt.
    Hon har alltid en mängd texter på gång samtidigt, skisser, forskning eller litteraturkritik som hon skriver för bland annat Göteborgs-Posten. Det som avgör att en idé bär hela vägen och blir en bok är om den fortsätter att vara brännbar under hela skrivprocessen, säger hon.
    Att den är elastisk, alltså rolig, att den är en värld som är både spännande och otäck att vara i. En värld som jag tvingas att vara i för att jag inte kan låta bli.
    Litteratur: Hon började skriva om heliga Birgitta i eufori innan ett jubileum dök upp och förlamade. Men Alexandra Coelho Ahndoril laddade om och nu, tre år senare, ligger romanen klar. Fast kanske inte helt.
    Vill fortfarande ändra i texten
    Berättelserna är ständigt med henne, också i vardagen. Så också Birgitta och Katarina, även om romanen nu lämnat hennes händer och genomgått hennes närmaste kritikers granskning, maken och författaren Alexander Ahndoril.
    Boken är ju inte död för mig bara för att den är färdig. Det är som en hemlig liten låga jag fortfarande har inom mig. Visserligen kan jag inte längre gå in i texten och ändra rent konkret, och det är lite jobbigt förstås för det är lite saker jag hade velat ändra och lägga till. Samtidigt är ett fullständigt slutet verk inte levande, säger Alexandra Coelho Ahndoril.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.