Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Marius blev bara ett och ett halv år gammal.

Innan Marius sköts fick han favoriten rågbröd

Varning! Denna artikel kan innehålla känslosamhet.

För ett par veckor sedan uppstod det lite tumult här i Storbritannien och runt om i Europa när Köpenhamns zoo tillkännagav att man tänkte avliva en ett och ett halvt år gammal giraff vid namn Marius.

Giraffen var övertalig, och trots att andra djurparker var villiga att ta emot Marius (bland annat Yorkshire Wildlife Park, vars hovdjurschef är dansk, och en privatperson som erbjöd sig att köpa Marius för femtiotusen euro) förklarade den vetenskapliga chefen för Köpenhamns zoo, Bengt Holst, att genpoolen bland giraffer på europeiska djurparker är så liten att det var alltför stor risk för inavel, i Köpenhamn eller någon annanstans. Att ge Marius preventivmedel var uteslutet, eftersom det kunde ge oönskade biverkningar och var ”dålig djurhållning”. Giraffer ingår i ett bevarandeprogram, och övervakningsorganet European Association of Zoos ställde sig bakom åtgärden och menade att den var ändamålsenlig.

Tycker de att giraffens synvinkel existerar?

Till skillnad från Bengt Holst skulle jag vilja påstå att avlivning har ännu mer oönskade biverkningar än preventivmedel (för Marius, och inte minst för allmänhetens bild av Köpenhamns zoo), men jag tror inte att dessa fackmän såg det ur giraffens synvinkel. Jag skulle faktiskt inte bli förvånad om jag fick veta att de inte tycker att giraffens synvinkel existerar.

Det ordnades förstås en namninsamling, som fick tjugosjutusen underskrifter, och demonstrationer utanför djurparken. Men herr vetenskapsman Holst var obeveklig och drog in hela sin vetenskapliga världsbild i diskussionen, fast inte förrän illgärningen var avklarad och Marius likviderad. Han hade aldrig övervägt att ställa in avlivningen, trots protesterna. Kanske stärkte protesterna till och med hans beslutsamhet. Inte heller övervägde han att andra betraktelsesätt än de strikt vetenskapliga också har en funktion att fylla i det mänskliga beslutsfattandet.

"Vi kan inte helt plötsligt ändra oss..."

”Vi har hållit fast vid vår ståndpunkt eftersom vi vet att det här beslutet är fattat på sakliga och korrekta grunder. Vi kan inte helt plötsligt ändra oss till något som vi vet är sämre bara för att det uppstår vissa känsloyttringar i vår omgivning. Det är viktigt att vi försöker förklara varför vi gör så här, och sedan hoppas vi att folk förstår det. Om vi tar vår avelsverksamhet – inklusive vårt deltagande i avelsprogram – på allvar, så måste vi göra det som vi vet är det rätta. Och det här är det rätta.”

Hans ordval är belysande för ett visst sätt att tänka – ett sätt att tänka som jag önskar inte vore allenarådande i en verksamhet som har makt över liv och död hos kännande varelser. Vetenskaplighet framhölls som måttstock på vad som var rätt, och känslosamhet användes för att beskriva motsatsen till det som var rätt. Vetenskapen står stadigt inför en kanonad av oreflekterade känsloyttringar. För att göra Marius död ännu mer vetenskaplig dissekerades han inför publik, en procedur som tog tre timmar, medan de betalande åskådarna, varav en del var barn, såg på. Men det var helt rätt, förklarade Holst, eftersom: ”Det bidrar till att öka kunskapen om djur, men också kunskapen om liv och död.”

Inte nog med att Holsts vetenskap vet vad som är rätt ur bevarandesynpunkt – den vet också vad människor bör känna till och hur de ska få lära sig det. Man gjorde ännu mer av detta tillfälle till upplysning genom att filma det hela och lägga ut det på Youtube. När det var över gav man Marius kvarlevor till lejonen, som också blev filmade när de högg in på ett stort stycke fläckigt giraffkött. Slaktarna borde vara väldigt tacksamma mot Bengt Holst för hans idé om pedagogiskt extraknäck.

"... jag skulle kunna överlämna mitt liv..."

På den andra sidan i debatten – den ovetenskapliga sidan, som Holst skulle säga – använde känslomänniskorna ord som ”etiskt” och menade att Marius var ett moraliskt åtagande för djurparken, eftersom han var uppfödd där. Han förtjänade att leva eftersom han levde. Holst ville inte höra på det örat. Det skulle inte vara rätt att låta Marius leva och ta upp det utrymme som skulle kunna användas för en ”genetiskt mer värdefull” giraff.

Det låter så enkelt; jag skulle kunna överlämna mitt liv i Bengts händer. Varsågod, ordna upp det du, du vet vad som är rätt, det är du som är vetenskapsman, jag blir helt utmattad av att försöka förstå vad som är rätt och vad som är fel. Jag kan säkert inte handskas med mitt liv lika bra eller logiskt som Bengt Otvivlaren skulle kunna. Det är förstås fånigt att säga så, för jag är människa och Marius var giraff. Jag tror att det fattas ett ”bara” i den meningen. Marius var bara ett djur. Holst skulle säkert inte drömma om att tala om människor på det sättet. Övertalig. Vetenskapliga bevarandeprinciper som styr över liv och död för individer vars arvsanlag kanske inte ger tillräcklig genetisk variation. Och om en människa hade avlivats av genetiska skäl tvivlar jag starkt på att Bengt skulle ha godkänt en offentlig dissekering av kroppen med motiveringen att det skulle öka vår kunskap om liv och död.

Kom ordet "inhuman" till för just detta?

För det första skulle han inte våga. Men det bevisar bara att det finns en absolut skiljelinje mellan oss, de styrande, naturens härskare, och de oskäliga kräk som står under vårt befäl. Till och med bland dem som godtar den här skiljelinjen tror jag att många skulle säga att vi har en moralisk plikt att respektera andras liv, även djurens. Det är en mycket extrem ståndpunkt att hävda att ett djur i fångenskap mister sin rätt att leva av utrymmesskäl och för vetenskapens bästa. Det kan vara för just detta som ordet ”inhuman” kom till.

Men till och med Holst har sina blödiga stunder. Det stämmer visserligen att han krävde att Marius skulle avlivas genom att skjutas i huvudet av djurparkens veterinär i stället för att få en giftinjektion, det vanliga, humana sättet att ge dödshjälp åt sjuka djur, eftersom man planerade att mata lejonen med Marius kvarlevor. Alltsammans väldigt vetenskapligt och logiskt – varför låta utmärkt kött gå till spillo, även om man sa god morgon till det dagen innan. Men så var det detta: alldeles i slutet av sitt liv, innan Marius blev skjuten, fick han en sista måltid bestående av sitt älsklingsgodis – rågbröd. Kanske var det bara en släng av känslosamhet hos giraffskötaren på Köpenhamns zoo. Det har inte sagts något om honom eller henne. Likväl kom denna minimala känsloyttring, denna empatiska handling eller detta sentimentala hyckleri, beroende på hur man ser det i förhållande till de omgivande händelserna, att förmedlas till medierna, som om det hela därigenom blev ännu charmigare.

Rågbrödet var kompensation för hans död

Icke desto mindre hade någon gjort sig besväret att ge Marius ett namn när han föddes, och precis innan han dog lät de honom vara något mer än bara ett knippe gener. Han hade en älsklingsrätt. Det fanns saker han tyckte om och förmodligen saker han inte tyckte om, och hans skötare, som man skulle kunna påstå hade ett slags förhållande till honom och han till dem, kände till det. Trots att Marius inte hade en aning om att han snart skulle bli dödad, var rågbrödet en kompensation för hans förestående död – någon såg honom som en individ och förstod sina känslomässiga skyldigheter gentemot honom. Kompensationen var till för den skuldmedvetna människan, skulle jag vilja påstå. Den där sista önskemåltiden som vi ger de människor vi faktiskt dödar är en absurd sentimental gest i den mest förtvivlade situation man kan tänka sig.

Vad i all världen trodde de som gallrade ut ett djur av vetenskapliga skäl att de sysslade med? Var fanns logiken? Vilket var det pedagogiska värdet? Och varför skulle de slösa bort en begränsad resurs som rågbröd på en genetiskt ovidkommande varelse?

FAKTA: Ämnet

Nyligen mötte Köpenhamns zoo kraftiga protester från hela världen sedan djurparken avlivat giraffen Marius och därefter genomfört en offentlig obduktion av djuret.

Skribenten

Jenny Diski är författare, bosatt i Cambridge, och skriver regelbundet exklusivt för GP. Skrev senast om hur det är att åldras i en värld man inte längre hör hemma i.

Översättning: Helena Hansson

Mest läst