Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Inlägg nr 1: Livet är en fasa

Skräcken rör vid de mest fasansfulla filosofiska frågorna. Mattias Hagberg påminner om att det inte är blodet, våldet eller döden som skrämmer – utan livet.

Påstår du att livet är meningslöst?

Biologen och författaren Stefan Edman var påtagligt irriterad.

– Menar du att människan saknar värde?

Jag hade precis hållit ett föredrag om den moderna västerländska synen på människor, djur och natur på en konferens om biologisk mångfald, och nu var det meningen att Stefan Edman och jag skulle samtala några minuter på temat. Men det som var tänkt som en stillsam pratstund blev i stället ett hårt meningsutbyte.

Jag hade avslutat mitt föredrag med att säga att vår värld med största sannolikhet är en kaotisk och likgiltig plats utan några inneboende hierarkier, och att varje föreställning om människan som exceptionell därför alltid varit en bluff.

Det var ett budskap som provocerade Stefan Edman. Han tittade strängt på mig och slog fast att mina påståenden var farliga. Ja, han menade till och med att de i förlängningen kunde leda till ekofascism.

– Vi måste tro att människan är annorlunda, sa han med eftertryck. Allt annat är farligt.

Vad har detta med ”skräck” att göra?

En hel del, tror jag.

Människan är en meningssökande och meningsskapande varelse. Genom årtusendena har vi konstruerat och berättat den ena fantastiska historien efter den andra som skall ge stadga åt våra liv och vår värld.

Upplysningen, eller moderniteten om man så vill, är en av de mest grandiosa berättelserna i den här genren. I snart 300 år har upplysningstänkandet förmedlat en bild av världen som enhetlig, logisk, lagbunden, förståelig och meningsfull. Det har varit en ordnad värld med tydliga kategorier och hierarkier, en värld där vi med lätthet har kunnat tala om normalt och onormalt, manligt och kvinnligt, rätt och fel, ont och gott, människa och djur, natur och kultur.

I grund och botten har det varit en berättelse om harmoni. Om en värld som ligger öppen inför människans fötter. Allt går att förstå och förklara bara vi anstränger oss tillräckligt.

Det har på många sätt varit en vacker berättelse.

Men alla vet vi, innerst inne, att den inte riktigt går ihop. Att manuset spretar, att upplösningen inte alls ser ut att bli så vacker som vi önskat. Att berättelsen bygger på förträngning.

”Jag tror att den största barmhärtigheten som finns i världen är det mänskliga medvetandets oförmåga att uppfatta hela dess innehåll,” skrev H P Lovecraft, skräckgenrens mest uppburna författare, 1928, och fortsatte: ”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt. Vetenskaperna har hittills skadat oss föga; men en dag kommer hopfogandet av separata kunskaper att öppna så skrämmande perspektiv av verklighet att vi antingen blir galna vid avslöjandet eller flyr det dödliga ljuset in i en ny mörk tidsålders frid och trygghet.”

H P Lovecrafts stora tema var ”kosmisk skräck”. Nästan alla hans noveller och kortromaner präglas av föreställningen att människan är ett obetydligt dammkorn i ett iskallt och likgiltigt universum. När som helst kan upplysningens intellektuella fernissa krackelera och ofattbara krafter från andra sfärer bryta igenom.

Ingen annan skräckförfattare har skildrat denna kosmiska fasa så konsekvent som H P Lovecraft. Men han är inte ensam. I själva verket är hans berättelser bara det bästa exemplet på ett genomgående motiv inom skräckgenren: nihilismen.

Det är symptomatiskt att de första stora skräckberättelserna uppstår parallellt med upplysningen och att genren sedan dess levt ett kraftfullt liv i kulturens marginal. Kanske kan man tala om skräcklitteraturen som modernitetens oönskade tvilling.

I ”skräcken” väller det bortträngda fram; allt det där vi helst inte vill konfrontera. Jag tror inte att någon kan se Ridley Scotts Alien eller läsa Stephen Kings Pestens tid utan att reflektera över livets skräckinjagande ”tomhet”.

– Livet finns bara på jorden. Och inte länge till, säger Justine i Lars von Triers film Melancholia några timmar innan jorden går under.

– Men var skall Leo växa upp, säger hennes syster Claire med fasa i rösten. Det kanske kan finnas liv någon annanstans.

– Det gör det inte.

Hos Lars von Trier blir skräcken existentiell. Kan vi överhuvudtaget tänka en värld utan människor, utan ett medvetande som registrerar. Skräcken rör vid de bortersta och mest fasansfulla filosofiska frågorna.

Men därmed blir skräcken också ett av de mest kraftfulla samhällskritiska instrumenten i vår tid – den pekar mot det mest förbjudna; sprickorna i modernitetens fasad.

Just denna potential har uppmärksammats inom den samtida filosofin. Kanske kan man tala om en vändning mot skräcken. Nyligen kom Graham Harman, en av de hetaste filosoferna just nu, med en bok om H P Lovecraft, Weird Realism – Lovecraft and Philosphy. Och förra året gav den amerikanska filosofen Eugene Thacker ut den mycket läsvärda boken In the Dust of This Planet – Horror of Philosophy.

Eugene Thacker menar att vi är i ett skriande behov av en ny filosofi i en tid av skenande klimatförändringar, pandemier och utrotning, och han är övertygad om att skräckgenren kan erbjuda viktiga ingångar till ett fördjupat samtal om vår värld.

Skräckgenren bryter ner våra invanda kategorier och löser upp våra konstruerade gränser. I skräcken blandas människor och djur, kvinnligt och manligt, normalt och onormalt. I skräcken finns inga centra eller hierarkier. Bara en kaotisk och likgiltig mångfald. ”Världen” verkar inte riktigt bry sig om vårt välbefinnande.

Det är därför skräcken är så fasansfull. Det är inte blodet, våldet, döden som skrämmer, skriver Eugene Thacker, utan livet, själva insikten att det saknar en inneboende mening, själva insikten om hur skört och tomt det är.

Meningslös, likgiltig, kaotisk. Orden och de associationer som de bär på skrämmer. Jag förstår Stefan Edmans irritation. Jag känner den själv. Jag vill inte leva i en värld som är tom. Samtidigt finns det ingen poäng med att vända ryggen mot sanningen. Snarare måste vi konfrontera den.

Eugene Thacker föreslår att vi likt buddistiska munkar går i närkamp med ”intigheten”, att vi släpper loss skräcken och ser vart den bär oss. Kanske, resonerar han, kan en insikt om vår obetydlighet paradoxalt nog vara en förutsättning för vår räddning. Kanske kan skräckberättelserna lösgöra oss från vår hybris och låta oss se livet så som det är.

Skräckinjagande? Absolut.

Men också något annat. Kanske en ny väg framåt. En ny möjlighet att prata om livet utan århundraden av religiös, filosofisk och vetenskaplig barlast.

”Enda vägen förbi nihilismen är genom nihilismen”, skev en gång den japanske filosofen Keiji Nishitani. Förmodligen hade han rätt.

I en tid av omfattande miljöproblem är det kanske meningslösheten som bär på räddningen.

Kosmisk skräck . De flesta av H P Lovecrafts noveller präglas av föreställningen att människan är ett obetydligt dammkorn i ett iskallt universum, skriver skriver Mattias Hagberg.

Bild - 3
Mattias Hagberg.

Allahelgonahelgen har också blivit skräckens högtid. Mattias Hagberg skriver om människan som ett obetydligt dammkorn i ett iskallt och likgiltigt universum.

.

Mattias Hagberg är författare och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Aktuell med romanen Rekviem för en vanskapt.

Mest läst