Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Skattepengar går i dag till olönsamma infrastrukturprojekt som Västlänken. Riksrevisionen rekommenderar därför regeringen att låta graden av samhällsnytta styra vilka vägar och järnvägar som ska byggas i fortsättningen, skriver debattören. Bild: Arkivbild: Stefan Berg

Inga skattepengar till olönsamma projekt

Debatt Regeringens satsning på medfinansiering av infrastruktur har lett till att staten inte satsar sina pengar på de vägar och järnvägar som ger mest nytta för medborgarna. Det visar en granskning från Riksrevisionen som publiceras i dag, skriver riksrevisor Claes Norgren.

Ett exempel på detta är Västsvenska infrastrukturpaketet. På grund av projektets storlek fick ett stort antal andra mer samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder strykas. Paketet förhandlades fram under stor tidspress och vilka åtgärder som skulle ingå hann inte bestämmas i detalj. Detta trots att riksdagen ställer höga krav på gedigna beslutsunderlag för infrastrukturplaneringen.

Paketet omfattade när man skrev avtalet åtgärder för 30 miljarder kronor, men har redan ökat till 34 miljarder kronor. För att klara av finansieringskraven som följde med de statliga pengarna tog kommunfullmäktige i Göteborg beslut om att be riksdagen att införa en trängselskatt. Trängselskatten måste få in tillräckligt med pengar för att täcka kommunens utlovade medfinansiering. Det är stor risk att denna lösning inte är effektiv vare sig ur trängsel- eller miljösynpunkt. Dessutom är mer än halva satsningen, en järnvägstunnel under city (Västlänken), en ren förlust för samhället. Nyttan med tunneln uppgick enligt trafikverkens beräkningar till omkring 7 miljarder kronor medan investeringskostnaden beräknades till 16 miljarder kronor. Investeringen innebär alltså en förlust för samhället i storleksordningen 10 miljarder kronor.

En effektiv infrastruktur är viktig för medborgarna. Den påverkar vår vardag, vårt arbete och vår livskvalitet. Miljö- och klimataspekter är inte minst viktiga. Att finansieringen av infrastruktur, som kräver mycket stora insatser av skattebetalarna, sker rationellt och bidrar till effektiva lösningar är därför av stor vikt.

Regeringen beslutade år 2010 om en ny nationell plan över vilka väg- och järnvägsinvesteringar som skulle genomföras de närmaste tio åren. Ett nytt inslag var att regeringen inför detta beslut uppdrog åt dåvarande Vägverket och Banverket att försöka få kommuner, regioner och företag att lämna ekonomiska bidrag till statens investeringar. Denna så kallade medfinansiering skulle bidra till mer pengar till infrastruktur och vara helt frivillig för kommunerna. Medfinansieringen kunde även bestå av att kommunerna tillät staten att ta ut trängselskatt och vägavgifter. Verken inledde förhandlingar och slöt över 50 avtal om medfinansiering under en period på drygt ett år.

När regeringen i en skrivelse informerade om den nya planen för infrastrukturen redovisade man att den statliga satsningen på 417 miljarder kronor på åtgärder kunnat utökas med 65 miljarder kronor i medfinansiering.

Regeringen alldeles för positiv

Riksrevisionen anser att regeringens beskrivning är alldeles för positiv. Merparten av de 65 miljarderna består av statlig skatt som riksdagen redan beslutar om. Räknas dessa bort blir högst 25 miljarder kvar kronor i form av icke-statliga bidrag. Vår granskning visar att även den siffran är för hög eftersom kommunerna i många fall ”medfinansierat” byggandet av sina egna, alltså inte statens, anläggningar. Dessutom har statliga väg- och järnvägspengar gått till att bekosta samhällsekonomiskt onödigt dyra lösningar, till exempel järnvägstunnlar där ytspårslösning hade varit mer effektivt.

Enligt kommunerna sände de statliga Väg- och Banverket otydliga signaler om vad som gällde. De flesta uppfattade dock att om man lämnade medfinansiering så ökade chanserna att man skulle få statliga väg- och järnvägsprojekt byggda i sin region. Om chansen att få statliga investeringspengar till den egna regionen minskar om man avstår från att lämna bidrag blir det enligt Riksrevisionen i praktiken inte frivilligt att bidra.

Samhällsnyttan minskar

Granskningen visar att oklarhet skapas mellan kommun och stat samt att den samhällsekonomiska nyttan i investeringarna minskar.

Som exempel kan nämnas att regeringen beslutade att bygga nya järnvägstunnlar under Helsingborg och under Varberg. I Helsingborg ska kommunen stå för i det närmaste hela kostnaden, för närvarande uppskattad till 2,3 miljarder kronor, medan Varbergs kommun endast bidrar med cirka 10 procent, det vill säga 300 miljoner, av kostnaden för tunneln under Varbergs centrum.

Riksrevisionen rekommenderar regeringen att låta investeringarnas samhällsnytta vara det som styr vilka vägar och järnvägar som ska byggas i framtiden. Medborgarna får då den bästa användningen av sina skattepengar. Om de statliga medlen till vägar och järnvägar behöver utökas bör man generellt se över skatterna och avgifterna inom trafikområdet. På så sätt får man mer pengar på ett transparent och rättvist sätt utan att staten behöver ge sig in i alltför många förhandlingar med kommunerna, vilket riskerar att skapa en oklarhet om rollfördelningen i svensk infrastruktur.

Claes Norgren

riksrevisor

Bild - 2

I samband med att regeringen år 2010 beslutade om en ny nationell plan över vilka väg- och järnvägsinvesteringar som skulle genomföras de närmaste tio åren gavs dåvarande Vägverket och Banverket (i dag Trafikverket) i uppdrag att sluta avtal med kommunerna om medfinansiering till statens investeringar.

Västsvenska infrastrukturpaketet blev ett sådant projekt trots att tågtunneln Västlänken är samhällsekonomiskt olönsam.

Riksrevisionen bedömer även att trängselskatten, som ska delfinansiera det Västsvenska paketet, riskerar att bli ineffektiv både ur trängsel- och miljösynpunkt.

Mest läst