Intressant start på Isabella Lundgrens tredje album. I början av första låten Anomie hörs olika röster som tycks komma från samma person. Tankar som är i konflikt med varandra. När Isabella Lundgren börjar sjunga är den själsliga dragkampen inte lika tydlig, men den finns där någonstans, inne i musiken.
På de två första skivorna har hon i hög utsträckning ägnat sig åt att tolka evergreens. Inte så nu, musiken är mer personlig och allvarlig. Både på gott och ont.
Ibland fastnar hon och musikerna (Carl Bagge, piano, Daniel Fredriksson, trummor, och Niklas Vernqvist, bas) i en högtravande känsla där ambitionen att skapa musik som handlar om viktiga frågor står i vägen för flytet i låtarna. What you already are tycker jag är det tydligaste exemplet. Det blir fel redan från början. Not the opposite är anonym.
Det finns mycket rymd och tystnad i musiken och ibland är lugnet, eftertänksamheten, något positivt, som på Conditioned och Fear and trembling. Titelspåret har en melodi som är som en knut i magen - på ett positivt sätt - som att inte kunna slita sig från en film man vet kommer att vara jävligt jobbig.
Den improvisatoriska On liberty når inte riktigt fram, det skaver mellan sång och instrument. Penitential rite, med gospelkänsla, sitter däremot som en smäck.
